Finskatrauma - taas kerran

Idag har varit en jobbig dag på praktiken. Ingenting känns som om det blir rätt. Formulerar mig klumpigt och blir helt blockerad i hjärnan då jag skall dokumentera på finska. Tror jag skapat någon tvångstankesyndrom om att jag-inte-kan, det-inte-går varje gång jag börjar skriva. Jag har helt tappat mitt självförtroende. Hjärtat dunkar, tanken blir spretig och grötig och jag kan inte fokusera. Sen blir texten till slut inte katastrofal, men då har jag dissat mig själv så många gånger att jag är helt slut. Känner mig som om jag står i skamvrån då handledaren helt supervänligt rättar grammatiken. Inte helt normalt beteende. Varför kan jag inte ha en normal hälsosam relation med finskan? Så där positivt nyfiken, istället för vettskrämd.

Törstar mig med att stirra på sommarfoton. Hur är det möjligt att det här för 5 månader sedan kändes helt verkligt? Det är ju som ett annat universum, helt främmande och overkligt.