År 1993

Plötslig spelades Nirvanas Smells Like Teen Spirit idag när jag lyssnade på musik och njöt av vårvintersolen. Spjuff sa det bara om och jag var tillbaka till år 1993 eller något liknande. I en blogaward-fråga som någon annan bloggare svarade på frågades vad du skulle vilja säga till ditt 15-åriga jag om du hade möjlighet? Den här fina frågan ploppade samtidigt upp i mitt huvud med mina 90-tals associationer där jag gick och lyssnade på Kurt.

När jag var som djupast inne i tonårsangsten tänkte jag ofta att jag redan nu valt min väg i livet, att jag alltid kommer att vara den där bruden som väljer fest före studier, som opponerar sig mot ordentlighet och som inte har möjlighet att bli något stort. Mitt liv var färdigt utstakat som samhällets olycksbarn tänkte jag när det kändes som värst och inte tyckte jag att jag var värd något bättre heller så som jag betedde mig.

Om jag idag skulle få säga något till mitt tonårsjag så skulle jag säga: Du kan själv påverka ditt liv och öde och du är värdefull just som du är.  Du bestämmer själv! Låt ingen annan NÅGONSIN låta dig tro något annat.

Glad kvinnodag!

Mest har jag ändå positiva minnen från 90-talet,
men 14 år skulle jag inte orka vara på nytt.