lördag, februari 18, 2017

Ett steg i taget

År 2016 var politiskt ett jobbigt år men privat bra. År 2017 har på det privata planet börjat skit helt rent ut sagt. Vi har igen en stor sorg i familjen. Dannis mormor Märtha gick bort förra veckans fredag.

När den äldsta generationen försvinner, försvinner för mig en trygghet. Bara det att Märtha satt i samma rum på Utö eller i Åbo, löste ett korsord och hade levt länge gjorde mig så trygg. Kan inte skriva mera om henne just nu för jag orkar helt enkelt inte känna efter.

För mig har dagboksskrivandet ofta hjälpt mig igenom känslostormar och svåra tider, men nu har jag inte alls haft lust. Allt har bara känts ledsamt, onödigt och tråkigt. På något sett var det här droppen som fick bägaren att rinna över. Förra veckan kände jag riktigt hur jag gled in i depressionsgropen, knuffade nästan mig själv för att komma snabbare ner. Ville bara ge upp. Tyckte allting var onödigt: att lära mig franska (lär mig aldrig), att söka om legalisering (dömt från början att misslyckas), att drömma om jobb som fysioterapeut (går ändå int), att söka jobba som volontär (vill jag ens?). Ville bara skita i allt och stirra på The Affair non-stop och sluta sköta om mig eller min familj.

Det känns lite bättre idag. Försöker göra en liten sak i taget. Sakta krypa uppåt igen. Sätta kastrullen på spisen och koka pasta till barnen.

2 kommentarer:

Anna sa...

Saknar hennes så..men hon lever vidare i alla våra minnen av de stunder vi har upplevt med henne. Som tur har jag Albin här hemma som håller mig sysselsatt och förgyller dagarna med leenden, jollrande och som lär sig nya saker varje dag. Livets gång... Kram till er alla! <3

Anne L sa...

Ja tänk så många fina minnen. Och ljuvligt med söta Albin, väntar så på att få se honom igen. Stor kram!