Attacknyheter

Funderade här tidigare om hur det varje gång jag varit i Finland funnits någon som med bekymrad min frågat hur det är att bo i Bryssel. Om jag känner mig osäker eller t.o.m. rädd? Nu senast förstod jag inte att personen som frågade relaterade sin oro till terrorattackerna utan jag började istället babbla om hur tungt det kan vara att försöka hitta en ny tillvaro i ett nytt land och att det är tungt då Dannis jobb är så oregelbundet och när han ofta är på resor.

När jag förstod att frågan handlade om tillvaron efter bomberna och jag insåg att jag inte associerade frågan till attacken våren 2016 tyckte jag att det i sig självt beskriver hur lite jag i dag - mindre än ett år senare - funderar över det som skedde. Eller det är kanske felformulerat, för funderar gör jag nog. Minnet av den dagen aktiveras för några sekunder varje gång jag åker förbi Maalbeek-metrostation på väg till franskan eller när jag stöter på militärer som patrullerar på stationerna. Eller när jag tänker på patienter som skadades i attackerna och som jag fick vara med och sköta om på sjukhuset i Leuven.

Jag minns ibland, men jag är inte rädd när jag rör mig på stan. Jag kände ett obehag och var till och med rädd dagarna och veckorna efter attackerna. Men inte mera. För livet går vidare. När rädslan går över kan man tänka logiskt. Sannolikheten att dö i en terrorattack är så mycket mindre än att dö i en bilolycka - för att inte tala om att dö i hjärt- och kärlsjukdomar osv, osv. Jag kan inte gå omkring och vara rädd hela tiden och speciellt inte för en sådan liten sannolikhet. Vilket begränsat liv det skulle bli.

Jag har tänkt på mediernas roll och hur den intensiva bevakningen av terrorattackerna i Bryssel - veckovis med bilder av militärer och folktomma gator - gör att de här bekymrade personerna i Finland fortfarande idag först och främst associerar Bryssel med terrorattacker. Känns konstigt att de eventuellt känner en rädsla och oro för den stad som jag själv idag njuter av att bo i. När jag gick med ett ljus till Place de la Bourse fyra dagar efter attackerna var fortfarande alla stora internationella nyhetsbolag där. Deras tält och sändingsbilar stod i långa rader tätt placerade bredvid torget. Det kryllade av journalister och det kändes som att gå in i en reality show-inspelning med livesändningar till höger och vänster.

Och så knäpper jag på CNN här tidigare under veckan (måste sluta, får stressymptom av nyheterna) och hör Trump och Vita Huset säga att bevakningen på terrorattacker i Europa och USA varit för lam. Han slänger ut en lista på de attacker som enligt Vita Huset borde ha fått mera publicitet. Och där på listan finns Bryssel. Och jag baaaa - whaaat? Hur olika vi tänker - du och jag, Trumpen.

Jag tänker på all den värme och kärlek som Bryssel visade under dagarna och veckorna
efter attacken. Ett val jag gjort, finns säkert de som fokuserat på annat. Men solidariteten och
värmen mitt i sorgen var handgriplig vid Place de la Bourse fyra dagar efter attackerna då jag tog den
 här bilden.