CrashBoomBang

Nu har alla mina Boom-moment från förra veckan realiserats. Bäst var definitivt yogan. Det fanns en tid då jag under en liknande förbön/mantra i början och slutet av timmen skulle ha haft svårt att hållas allvarlig eftersom jag var så osäker i mig själv och fundede så mycket på hur andra ser mig. Idag är jag fortfarande ofta osäker men har blivit bättre på att bara låta det gå. Det verkade som de flesta i nybörjargruppen var stressade medelålders som också hade kommit över sig själva och föll genast in i ett ljudligt Oooooooooommmmmmmmm utan minsta försiktighet. Jag gick all in och levde mig in i stunden och ljudet som började  dovt i magen och slutade någonstans i ett nasalt ljud bakom näsan.

Vi fick ett hjälphäfte med bilder på de olika Ashtanga-rörelseserierna, här behövs det tydligen inte antecknas
så mycket. Känns skönt efter flera timmar på franskakurs. 

Franskakursen rullar på ja och träffen med fysioterapeuten var på sitt sett givande. Inget konkret jobb, men många bra tips, bl.a. kom vi fram till att jag nästan måste börja med att försöka få min fysioterapi-utbildning legaliserad här i Belgien, vilket troligen kommer att vara en lång process och eftersom jag inte ännu har arbetserfarenhet kommer jag högst antagligen att behöva kompensera med studier eller praktik. Men det är väl bara att se sanningen i vitögat och börja processen, medan jag fortsätter vidareutbilda mig själv genom yoga och franska. Börjar väl jobba sen så där lämpligt när de flesta andra i min generation pensionerar sig (ynkynk).

Den här får bli en nostalgifredag med Roxette. CrashBoomBang (fast jag har nu ändå inte Crashat, bara stött på lite hinder och det också är jobbrelaterat och inte kärlek som tur är).



Om man vill gotta sig i nostalgi så tycker jag att det är intressant att läsa kommentarerna under videon på youtube. Ett titthåll till andra människors känslominnen i den gemensamma musiken.
Blir ju lätt meganostalgiskt - men man skall vara på det humöret, annars blir det platt.