Hade mitt feedbacksamtal med professorn och forskaren som handledde mig under research internshippen idag. Det har inte funnits ett lämpligt datum fören nu. De tyckte att jag är kliniskt inriktad och bra med patienter, däremot inte lika bra på noggrannhet och att se detaljer i forskningsartiklarna. De tyckte jag var bra på att hitta den kliniska relevansen i artiklarna och forskningen, men inte lika bra på att granska kvalitén och fundera över forskningsmetodiken. Med andra ord är forskning kanske inte för mig.
Fick jobba hårt med mig själv och att motverka min inre röst som vill dra ner mig till att bara se mig som en slarver. En slapp slarva. Det är så lätt för mig att straffa mitt självförtroende så hårt. jag vill ju vara bäst på allt.
Med åren har jag blivit bättre att försöka se på kritik mera konstruktivt. Att ta åt mig den positiva feedbacken och öppet lyssna på den negativa, men inte låta de negativa förringa mig som människa eller professionell. Istället tänka på situationer då jag kunde vara mera noggrann och göra något lite annorlunda, kämpa lite mer, där jag tycker det är en poäng med det. Men inte låta kritiken sväva ovanför mig som något onåbart, konturlöst och omöjligt. Försöka hålla min integritet.
Det är bara satans svårt.
Men det tröstar att jag fick höra att jag är bra med patienter. Under min första praktik sa en patient till mig då jag träffade hen sista gången att hen inte kunde uttala sig om själva fysioterapin, men ihmisenä olet ihana.
Så ring mig om ni vill ha en bra typ (på köpet får ni en som vet en hel del om fysioterapi också, så där i stora drag i varje fall...).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar