Så är en till studiedag bakom och en hemmakväll framför. Ingenting nytt, ingenting oväntat. Tenten gick bra om någon undrar. Kanske lotusställningen hjälpte. Läste just mina inlägg i den här bloggen (självcentrerade jag) och blev ännu och fundera på Dåliga torsdag och att ha barnen med utanför hemmets trygga väggar.
Barn har ljud, barn skrattar och gråter så som jag också ibland skulle villa göra om jag hade mod. I Finland anses det här beteendet störande. Finland hör till de få länder där man inte möts med ett leendet och/eller vänlighet när man kommer till en offentlig plats med barn. Barn rubbar finländarnas små vardagscirklar och de är ett störande moment där de tjuter och har sig.
Eftersom jag är så fast i min spårvagn tänker jag ofta på situationer i vardagen där. Senast igår var de ett barn som trotsade i den proppfulla spårvagnen där vi stod och köade på grund av att någon bil parkerat fel. Det var inte så många som suckade eller himlade sig över skriket, men ingen gjorde något annat heller. De bara stirrade rakt fram som om de inte levde här och nu. För det är ju just det som är finessen med att försöka leva i stunden - man tar tag i saker här och nu. I den här situationen kan man inte avlägnsa sig eller sänka volymen med fjärrkontrollen.
Det man däremot kan göra som medpassagerare är att le till föräldern och eventuellt vinka eller visa en rolig min till det skrikiga barnet. Troligen hjälper det inte - men åtminstone kan stämningen bli bättre när man nu ändå är stuck där i spåran. De enda personer som verkar fatta det här är spussena. Och vet ni vad - deras vinkning eller sång (har också hänt) har varje gång gjort att mina barn tystnat. Av skräck eller glädje - vem vet - men spussen är åtminstone med i stunden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar