On the road again (om sisådär en timme hoppas jag)

Heeej! Tänkte snabbt kika in här före vi åker iväg på sportlov. Vi skall om nån timme starta vår färd med bil mot de franska Alperna. Vi kommer att fira sportlov - eller Carneval som det heter här -med två kompisfamiljer som vi lärt känna i Bryssel. Stället vi åker till heter Barcelonette och där råkar Elises (en av mammornas) släkt ha ett hus. Hur tur har inte vi som blev bjudna med!

Fick just meddelanden av de två andra familjerna att de redan startat. Senast jag hörde något av Danni var då han skickade flygbilder över Greklands skärgård. Han borde vara i Bryssel, men vet inte vad som dröjer. Grrrr. Det kommer med andra ord att bli en sen och lååång färd. Hela resan är ca 1000 km men vi stannar i natt i Dijon för att inte göra resan för jobbig.

Hejdååå för en stund och ha en skön fredag!

Snaaart är vi här!

Och jag har blivit rödhårig. Lever ett liv i återkommande cykler. Tror varje år att jag vidgar
vyerna och gör något nytt och så när jag kollar på bloggen vad jag gjorde för ett år
 sedan så det exakt samma händelser: ny frisyr och
skidresa. Knas så jag är förutsägbar!

Ett steg i taget

År 2016 var politiskt ett jobbigt år men privat bra. År 2017 har på det privata planet börjat skit helt rent ut sagt. Vi har igen en stor sorg i familjen. Dannis mormor Märtha gick bort förra veckans fredag.

När den äldsta generationen försvinner, försvinner för mig en trygghet. Bara det att Märtha satt i samma rum på Utö eller i Åbo, löste ett korsord och hade levt länge gjorde mig så trygg. Kan inte skriva mera om henne just nu för jag orkar helt enkelt inte känna efter.

För mig har dagboksskrivandet ofta hjälpt mig igenom känslostormar och svåra tider, men nu har jag inte alls haft lust. Allt har bara känts ledsamt, onödigt och tråkigt. På något sett var det här droppen som fick bägaren att rinna över. Förra veckan kände jag riktigt hur jag gled in i depressionsgropen, knuffade nästan mig själv för att komma snabbare ner. Ville bara ge upp. Tyckte allting var onödigt: att lära mig franska (lär mig aldrig), att söka om legalisering (dömt från början att misslyckas), att drömma om jobb som fysioterapeut (går ändå int), att söka jobba som volontär (vill jag ens?). Ville bara skita i allt och stirra på The Affair non-stop och sluta sköta om mig eller min familj.

Det känns lite bättre idag. Försöker göra en liten sak i taget. Sakta krypa uppåt igen. Sätta kastrullen på spisen och koka pasta till barnen.

Attacknyheter

Funderade här tidigare om hur det varje gång jag varit i Finland funnits någon som med bekymrad min frågat hur det är att bo i Bryssel. Om jag känner mig osäker eller t.o.m. rädd? Nu senast förstod jag inte att personen som frågade relaterade sin oro till terrorattackerna utan jag började istället babbla om hur tungt det kan vara att försöka hitta en ny tillvaro i ett nytt land och att det är tungt då Dannis jobb är så oregelbundet och när han ofta är på resor.

När jag förstod att frågan handlade om tillvaron efter bomberna och jag insåg att jag inte associerade frågan till attacken våren 2016 tyckte jag att det i sig självt beskriver hur lite jag i dag - mindre än ett år senare - funderar över det som skedde. Eller det är kanske felformulerat, för funderar gör jag nog. Minnet av den dagen aktiveras för några sekunder varje gång jag åker förbi Maalbeek-metrostation på väg till franskan eller när jag stöter på militärer som patrullerar på stationerna. Eller när jag tänker på patienter som skadades i attackerna och som jag fick vara med och sköta om på sjukhuset i Leuven.

Jag minns ibland, men jag är inte rädd när jag rör mig på stan. Jag kände ett obehag och var till och med rädd dagarna och veckorna efter attackerna. Men inte mera. För livet går vidare. När rädslan går över kan man tänka logiskt. Sannolikheten att dö i en terrorattack är så mycket mindre än att dö i en bilolycka - för att inte tala om att dö i hjärt- och kärlsjukdomar osv, osv. Jag kan inte gå omkring och vara rädd hela tiden och speciellt inte för en sådan liten sannolikhet. Vilket begränsat liv det skulle bli.

Jag har tänkt på mediernas roll och hur den intensiva bevakningen av terrorattackerna i Bryssel - veckovis med bilder av militärer och folktomma gator - gör att de här bekymrade personerna i Finland fortfarande idag först och främst associerar Bryssel med terrorattacker. Känns konstigt att de eventuellt känner en rädsla och oro för den stad som jag själv idag njuter av att bo i. När jag gick med ett ljus till Place de la Bourse fyra dagar efter attackerna var fortfarande alla stora internationella nyhetsbolag där. Deras tält och sändingsbilar stod i långa rader tätt placerade bredvid torget. Det kryllade av journalister och det kändes som att gå in i en reality show-inspelning med livesändningar till höger och vänster.

Och så knäpper jag på CNN här tidigare under veckan (måste sluta, får stressymptom av nyheterna) och hör Trump och Vita Huset säga att bevakningen på terrorattacker i Europa och USA varit för lam. Han slänger ut en lista på de attacker som enligt Vita Huset borde ha fått mera publicitet. Och där på listan finns Bryssel. Och jag baaaa - whaaat? Hur olika vi tänker - du och jag, Trumpen.

Jag tänker på all den värme och kärlek som Bryssel visade under dagarna och veckorna
efter attacken. Ett val jag gjort, finns säkert de som fokuserat på annat. Men solidariteten och
värmen mitt i sorgen var handgriplig vid Place de la Bourse fyra dagar efter attackerna då jag tog den
 här bilden.

Årslistan

Bättre sent än aldrig:

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?
Javisst, javisst! Jag var på praktik vid Belgiens största sjukhus och skötte om patienter på engelska, franska och flamländska (eller några ord i varje fall, mer kanske engelsksvenskflam - en helt egen blandning).

Genomdrev du någon stor förändring?
Jag genomdrev min fysioterapistudier i mål. Halleluja!

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? 
Min ljuvliga systerson Selim föddes 30 juni 2016 på Södersjukhuset i Stockholm.

Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas? 
Det blir två. Ett fint och ett ledsamt. Selims födelsedag och terrorattacken i Bryssel 22 mars.

Dog någon som stod dig nära? 
Mina kusiners pappa och några dagar in på 2017 dog min farfar.

Vilka länder besökte du? 
Schweiz, Tyskland, Holland, Danmark, Sverige, Irland och Kanarieöarna.

Bästa köpet? 
Resorna

Gjorde någonting dig riktigt glad? 
Ja, att barnen klarade av skolan på franska och började få vänner. När jag klarade av att ro i hamn min examen. När Danni klarade av att jobba och ändå vara närvarande här hemma under ett kaotiskt år.

Saknar du något från år 2016 som du vill ha år 2017? 
Ett jobb som fysioterapeut skrev jag förra året. Nu är min legaliseringsprocess ännu på gång så vet inte om jag vågar hoppas på ett fysioterapeutjobb här i inom närmaste framtid - troligen måste jag studera mera först - men kanske något relaterat. Jag behöver ju min egen juttu här i expatbubblan!

Vad önskar du att du gjort mer?
Mera yogaövningar och spring för att få mera styrka och mindre ångest i vardagen.

Vad önskar du att du gjort mindre? 
Jag borde stressa mindre över framtiden och njuta mera av sommaren istället.

Favoritprogram på TV? 
Har sett på Stranger things, Westworld, Skam, och maaassor med annat som jag inte nu kommer på.

Bästa boken du läste i år? 
Tyckte mycket om Blå Stjärnan i Guillous serie om det stora århundradet.  

Största musikaliska upptäckten? 
I mars lyssnade jag på Cherrie, i maj på Laleh, på sommaren lyssnade jag på Kids United och på senhösten både på Kent och Bob Dylan.

Vad var din största framgång på jobbet 2016? 
Att jag klarade av studierna och praktikperioden på våren och blev utexaminerad på sommaren. Att jag inte tappade lusten under höstens motgångar utan vågar tro på en ljus fysioterapiframtid också här i Belgien (har inte alltid varit lätt). Att jag började yoga på hösten.

Din största framgång på det privata planet? 
Största framgången är att jag hållit fast vid rutiner när det varit oroligt runt omkring oss. Att jag körde av och ann till Amsterdam med barnen då bomben på Bryssels flygplats förändrade våra påskflygplaner. Körandet dagen efter attackerna möjliggjorde att Rufus och Elsa ändå fick fira påsk på efterlängtade Utö. En annan framgång är att vi jagat så många Pokemons tillsammans.

Största misstaget? 
Hmm, tror visst jag är perfekt - gör inga misstag (ironiskoj)

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Mer stressad men också tacksam för alla möjligheter

Vad spenderade du mest pengar på? 
Flygresor

Något du önskade dig och fick? 
Nya hörlurar

Något du önskade dig och inte fick? 
Jobb som fysioterapeut

Vad gjorde du på din födelsedag 2016? 
Firade hemma med familjen

Hörlurarna i paketet

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Mera sömn 

Vad fick dig att må bra? 
Familjen, vänner, studierna och sommar (gäller även i år)

Sommarfesten då jag och Leffen-ölen hittade varandra

Vem saknade du?
Har saknat det sociala nätverket (vänner och familj) som jag nästan tagit för givet i Finland. Och så syskonen i Stockholm. Gäller även i år!

De bästa nya människorna du träffade? 
Många fina nya typer - speciellt på höstens franska kurs 

Mest stolt över? 
Mina barn.

Högsta önskan just nu? 
Att högerpopulismvågen ebbar ut 

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? 
Bara försöka vara mig själv

Februari Perkele

Februari och fredag. Ferbuari och fredag. Hänger du ännu med?

Förra helgen var det begravning och dop under en och samma dag. Trodde först att det skulle bli en för häftig känslokarusell och var inte säker om jag skulle klara av att gå på båda två. Men bestämde mig i stunden att ändå åka också till dopfesten och det var ett bra beslut. Så mycket värme och kärlek.

Men har varit extra trött den här veckan. Så lämnar djupare tankeformuleringar till en annan gång och lyssnar istället på veckans fredagslåt. Sverigefinnen Max Perkele och Närhet vid första ögonkastet varsågoda (du och min mobilladdare - haha):