Späckhuggare

Igår tittade jag på dokumentären Blackfish som handlar om späckhuggare i fångenskap. Medan tårarna rann (jag är extra gråtig för tillfället - trött och lite stressad) växte också ilskan i mig. Fan ta de idioter som inte lär sig av egna misstag och/eller ignorerar vetenskap. Späckhuggare hör inte hemma i små bassänger!

Visste ni att späckhuggare har otroligt utvecklade hjärnor och ett helt område i hjärnan som inte människor har. Man tror att det handlar om deras sociala egenskaper - de lever i flockar med hela sin släkt hela livet. Honorna kan bli 100 år gamla. Det är helt enkelt välutvecklade djur med känslor.

Och så kommer någon braindead typ från SeaWorld och separerar mamman från sin unge. De läten späckhuggsmamman hade där hon låg (i flera dagar) i ett hörn av polen, var ljudfrekvenser ingen hade hört förut av honan.

Jag är så trött på människan och all den idioti som finns bland oss. Just nu tror jag på djuren istället - speciellt på späckhuggare.

Fotot är taget från nationalgeographic.com

P.s. Rufus är lika ivrig som jag på späckhuggare och vi har bestämt att vi skall åka och se på dem i deras vilda miljö om möjligt någon dag. Jag har i och för sig hjärntvättat honom redan som yngre.