Under lunchen efteråt var det några av mina lite äldre släktingar som berättade att det skrivit ner i detalj hur deras begravning skall gå till och se ut. Varför inte egentligen? Känns ändå inte som om jag skulle orka fundera på det nu i vårsolen.
Men om synden får man inte tala på min begravning, inte heller om att vissa välvalda kommer till himmelen. Jag vill nog inte ha en kyrklig/kristen begravning. Vackra sånger, dikter, tal, god mat och vin skall det vara.
Nåja, nu planerade jag ju lite begravning i varje fall. Måste nog ut till solen och till min familj så att jag inte fastnar i dunklet här hemma.
.JPG) |
| Medan jag var på begravning var min familj på cykeltur på stranden bredvid. Liv och död så när varandra. |
.JPG) |
| Sitter ensam hemma och funderar på begravningar. Måste gå ut i solen igen. |
2 kommentarer:
Det är på två sätt det där med att planera sin egen begravning. Har man en utdragen dödlig sjukdom kan det vara en del av en egen process där man tvingas ta avstånd från livet.
Begravningen är ju egentligen de anhörigas sorgeprocess och då känns det kanske konstigt med ett färdigt manus? Bättre än att sätta tid på att skriva det är att i stället prata med sina anhöriga så att de har en röd tråd då dagen kommer och alla frågor ställs dem?
Så sant det du skriver. Egentligen så är det viktigaste att de närstående känner att minnesfesten om mig blir rätt.
Samtidigt så skulle jag inte vilja att någon mindre nära "tar över" och beskriver mig som guds barn, eller dylikt, vilket inte motsvarar minnet av mig.
Eller, när jag tänker efter så kanske alla blommor får blomma på min begravning - också de religösa. Sorgen finns ju innanför varje person och inte i blombuketten eller bibeln.
Skicka en kommentar