Intressant förresten det där med person- kontra kollektivperspektiv på livet. Det finns ju de som menar att vi som är födda på sjuttio-talet växte upp med en stark kollektiv uppfostran och att vi i arbetslivet har tendens att lägga mera vikt på gruppen än på individen. Medan 90-och 00-talister för fram sig själv först och främst (80-talisterna har jag ingen aning om - kanske de äter guldtackor till lunch, haha). Men när man blandar in personliga egenskaper och politisk syn i mixen (påverkar ändå inte personligheten mera ditt beteende än tidsandan du växte upp i? och alla var inte vänster ens på 70-talet) så blir de påklistrade skiljelinjerna mellan generationerna bara klumpiga tycker jag.
Tillbaka till mina funderingar om kvinnofälla-molnet. Men det menar jag att jag har en tendens att lägga mycket - MYCKET - energi på att stressa över att jag inte jobbar för tillfället. Molnet består av mörka tankar om min karriär, min pension och min privata ekonomi. Fast jag argumenterar med mig själv om att det här bara är en period i livet och att jag har utbildat mig under de senaste åren och finslipat mig inför nya utmaningar och framförallt att jag har haft möjlighet att spendera mycket tid med barnen och att det är skönt att inte jobba heltid, så skingras inte molnet. Jag känner mig ändå misslyckad.
Jag kommer liksom inte över mig själv. Bortskämd är jag också. Måste skärpa mig.
Ps. Men tänk ändå: Presidentkandidat Macron är 2 år äldre än jag. 2 år! Han är Erasmusgeneration och allt. Och det är jag ju med och nu är han där och jag är här och... Ok! stop - slutar nu. Puss och kram.
 |
| Mmm, mums. Levde bara två månader på 70-talet så tror bestämt jag har en liten 80-talist inom mig. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar