45 år!

Mamma och pappa anländer idag till Bryssel OCH på lördag firar de 45 år som gifta. Crazyt! Den här fina bilden skickad syster Lina för nån timma sen (jag har koll) på instagram:

All by myself

Hej från praktiken. Skall snart springa iväg och testa tCDS igen. Spännande. Danni åkte till London och lämna mig här med vardagen och Halloween-fester. Som tur har vi kostymer från förra året som barnen var nöjda med också i år. Halloween verkar vara stort här.

Ps. Pumppan står ännu i vardagsrummet som dekoration. Månne den har möglat inuti? Den ser ännu bra ut på ytan. Spännande det med (i mina mått mätt, eheheeehee)

Parktikvardag och hjärnskönhetsoperation

Här kommer två vardagsbilder.

En morgon satt jag fast i trafiken i 1 h  (mer eller minder på den här platsen) på väg till Leuven (tar ca 20 min). För min del är trafikstockningar av den här klassen ovanliga eftersom jag kör i "rätt" riktning, dvs bort från Bryssel på morgonen och
till Bryssel på eftermiddagen. Det skulle vara värre åt andra hållet. Men mycket trafik är det överallt. Som en forskare på prakitekn sa: Litet land och mycket människor, man slipper aldrig trafiken här.

Här är min skrivplats i KU Leuven. Sitter fortfarande i caféet eftersom det är fullt i forskningsrummen. Som tur ingår kaffet. Jag får samtidigt som jag läser in mig på neurologi och parkinson öva på mina sociala kaffestundsförmågor. Är ganska bra på det faktiskt - om jag själv får säga (och det får jag ju eftersom det här är min egen blogg - jeee). 

Måste också skriva lite om tDCS (transcranial direct current stimulation) - så spännande! Jag får vara med på ett hörn där man testar den här typen av elektrisk stimulering på parkinson patienter. Hypotesen är att man kunde påverka motoriken, dvs rörelser som sjukdomen försämrat. Min handledare talade om att det är en hype just nu kring metoden och att i USA kan man köpa tCDS stimulering i butiken och används bl.a. inom spelindustrin. En typ av "brain cosmetic surgery" för att göra oss ännu smartare, snabbare och mer perfekta. Lite skrämmande. MEN för människor med nedsatt rörelse- och/eller inlärningsförmåga pga av sjukdom, så som Parkinson, så är det ju super intressant. Återkommer om det här.

Erasmsus del 2 i mitt liv

Jag har börjat utveckla en liten söndagsångest. Det var länge sen sist. Nå, kanske det är bra för mig med lite mera rutiner och krav (gällandet något annat än ansvar över barn).

Vi kom just hem från en eftermiddagskaffestund hos Elsas dagiskompis. Latinostyle så började kaffesunden där runt kl. 17. Danni jobbar så det var skönt med annat vuxet sällskap. Talade om fördomar och Europa. Värdparet är en mix från Spanien/Peru/Frankrike och så var där ett annat par från Rumäninen som också har en flicka på Elsas klass. Vi talade bl.a. om att stereotyper kan vara roliga ibland och igenkänningsfaktor kan vara hög i vissa fall, men stereotyper får inte bli en allvarlig sanning. Ibland känns mitt liv just nu som Erasmus på nytt, fast lite mognare och lite tröttare, men också lite lättare.

Hur trötta ut barnen?

Lördag. Sitter här och försöker förstå en artikel om transcranial direct current stimulation och hur det kan påverka motoriken hos patienter med Parkinson. Resten av familjen är på Suomi klubis (hihi) friidrottsträningar. Tidigare på dagen besökte vi isrinken och övade oss på att skrinna till tonerna av saturday night fever. Om barnen inte somnar bra idag så.. ja, inte vet jag vad jag då gör...knappast något, ingeting förvånar mig mera.

Tycker om den här låten av Titiyo som jag hittade via bloggen Blejk, fejt och fab. Skön lördag allihopa!

Frustrerade barn

Elsa har varit hemma med hosta och stegring idag så vi passade på att fotobootha oss. Det var länge sen sist. Den här skrattade vi mest åt den här gången:

Har fortfarande inte klippt mig. Men EN dag händer det.

Har länge tänkt skriva något om skol/dagis-starten här. En liten analys om hur det har varit för oss att börja skola och dagis på ett främmande språk. Men just nu vill jag bara påminna mig själv (ifall jag glömmer senare) - och meddela så där allmänt - att det är TUNGT! Inte för att vi hade väntat oss något annat heller, men nu när vi lever i situationen så kan jag bara konstatera att vi har haft mycket gråt, skrik och frustrerade barn. Det bästa rådet (och det svåraste) jag har fått är att försöka hålla hemmamljön så lugn och trygg som möjligt då skolan/dagis känns kaotiskt. Att balansera upp det kaotiska med en överdos i harmoni och lugn. Men som alltid i livet är det lätt att vara trygg och lugn då allting flyter på och mindre lätt då barnen är extra krävande. En övning i självbehärskning på hög nivå är den här skol-/dagis-starten i varje fall.

Det kändes viktigt att skriva ner det. Så att jag inte glömmer de här jobbigare stunderna sen senare då jag i gungstolen smuttande på portvin skrockar över äventyren i Belgien där i början på seklet. (Orkar inte just nu börja försöka förstå mig gällande varför jag tycker att det känns viktigt att jag också kommer ihåg jobbiga stunder. Kommer kanske på orsaken en annan gång.)

Glödlampan och dagens debatt

Läste just Anne Hietanens blogginlägg om vikthets och IBM och plötsligt vad det som en mening sjönk in i mig. När jag läste de kloka orden fick jag en insikt, en riktig förståelse. Anne skriver:

"Mitt tips är att försöka, varje dag, hjärntvätta sig till att acceptera sig själv som man är. (Ifall man är hälsovådligt tjock är det sedan också "lättare" att ta tag i det ifall man inte gör det med självförakt utan med kärlek.)"

Fast jag tidigare läst liknande råd var det just den här gången som om en glödlampa tändes någonstans i något dunkelt hörn i min hjärna. Göra förändringar med kärlek istället för självförakt. Så är det ju, fast det är jäkligt svårt. Kanske de elektriska pulserna som jag idag igen testade på på praktiken har börjat verka. Kanske jag äntligen börjar förstå saker på djupet, sådär på riktigt, ända in i ryggmärgen?

Hjärnan och lite söndagsmys

Försöker förstå mig på hjärnan, helt bokstavligen. Med två veckors mellanrum skall jag skicka texter till min professor, texter som sedan blir min portfolio över praktikperioden. Klarade de två första veckornas introduktionsuppgifter galant. Nu vill proffan att jag skall skriva fem summarys av fem artiklar samt allt möjligt annat till nästa gång. Och mycket EGNA TANKAR vill hon ha. Nu banne mig måste jag noggrant balansera mellan att:

A) förstå huvudpoängen i artiklarna (inte fastna i detaljerna)
B) alltid luska fram vad jag kan få ut av artiklarna med tanke på mitt framtida kliniska arbete. Tänka egoistiskt (= konkreta idéer för nya rehabiliteringsmetoder och övningar) istället för att försöka imponera en professor som inte kommer att bli imponerad oberoende vad jag gör - men ändå få godkänt.
C) dra en övre gräns på hur mycket neurologi jag som fysioterapeut behöver förstå
D) gränsen sätter jag för att jag inte hinner läsa så mycket som jag kanske borde, men ändå vill komma igenom praktiken och vardagslivet i det nya landet utan att få burnout.

OCH: vi hade ljuvliga gäster under helgen och jag tog inga bilder alls. Glömde t.o.m. att instagramma, men under morgonmålet på söndag kom jag ihåg att ta en bild (då när alla ju vill bli fotade). Så varsågoda - en mysbild från i söndags:

Twin Peaks

Hej. Borde ju egentligen sova. Men vill bara berätta att jag har börjat se på Twin Peaks. 25 år senare liksom. Så jäkligt bra. Och kläderna känns helt in igen.  Gonatt.

Det här håret kunde jag tänka mig. Behöver bara mera hårstrån.

A och B

Före jag somnar vill jag säga att jag:

A) vill ha det här skåpet (det skulle t.o.m. matcha med sofforna jag drömde om för två år sedan)

Skåpet bara står där i ett skyltfönster alldeles nära oss och ropar på mig..

B) jag tänker sluta spara på frisörsbesök, nu ska jag klippa mig (fast jag ännu studerar).

Annars glad, men inte nöjd med håret just nu.

Gonatt!

Ovissheten denna söndag

Fin höstdag här i Bryssel. Passade på och tog några höstmysbilder på blommorna i trädgården (high five medelåldern!). Har aldrig haft en egen gård och vet inte riktigt hur jag skall sköta växtlivet. Vi har snart bott här i fem månader och nästan alla blommor lever ännu vilket var mer än vad jag vågat hoppas på. Har plockat bort lite ogräs nu som då, vattnade några gånger när det var som varmast, men annars har växterna fått klara sig själva.

Funderar nu, men har inte ännu orkat ta tag i saken, ifall vi borde beskära/klippa rosorna? Skall man göra det på hösten eller våren? Och varför kapar man dem egentligen? Är det för att få yvigare buskar, eller mera rosor, eller? Måste kanske googla.. hoppas på enkla svar och lösningar. H. "hon som alltid går över staketet där det är som lägst"

Okej, första bilden är inte alls i trädgården utan en bild på min höstpumpastilleben (har inte heller
tillrätt en pumpa förut - vad har jag egentligen gjort under mina 35 första år...?)

Hortensian i trädgården. Vackra nyanser, men kanske lite blek. Den här får väl bara leva och
klara sig själv, eller?

Kinaros? Får den också "bara vara"?

Ros! Beskära (heter det ens så?) eller bara låta växa?

Barnen leker kattleken (?). Bara låta vara eller uppfostra (skojskoj, eller?)

Tankar en fredag kväll

Grejer jag funderar på just nu:

- gott vin jag köpte - vin de savoie, téte de cuvée 2013 - billigt, bra och gott.

- månne transcranial magnetic stimulations (TMS) sessionen idag på praktiken har påverkat mig?

- fast mest funderar jag varför inte min handledare hittade rätt "spot" för att stimulera en muskel på tummen. Hon övade på mig inför hennes pilotsudie. Hon menade att det ibland bara är så. Nu är jag orolig över att min hjärna har krympt (=längre avstånd för impuleserna att nå rätt ställe, hjärnan minskar med åldern, men krypandet påverkar inte till en början intelligensen). Intalar mig att jag bara har en tjock skalle.

- irriterad på att grannen pratat med Danni tidigare idag och frågat om vi kan hänga upp någo slag ljuddämppare då våra barn skriker så mycket tidigt på morgonen och sent på kvällen. Då när han skall sova (för han jobbar faktiskt). Nu är vi inte en familj med de bästa rutinerna, MEN, nuförtiden har vi ändå en rutin. Vi (barnen) brukar försöka vara i säng kl.9 och vi vaknar kl.7. Skriket på morgonen kommer sällan före kl.8 då vi skall ge oss iväg till skola/dagis. Jag FÖRSTÅR att det är jobbigt om man hör skrik från grannarna, samtidigt känns det lite löjligt att han skyller på att han inte kan sova. Går han och sova före kl.9 och vaknar efter kl. 8, eller? (för på natten skriker barnen nästan aldrig mera) Varför sa han inte bara att skrikandet är störande - det förstår jag bra och håller helt med honom och bra att han sa och vi gör vårt bästa liksom.

- tur att vi inte bodde bredvid den här grannen med spädisar.

- hmm, tar och smakar på vinet en gång till. Trevlig helg!

Här är en bild från "hemmastudion" tidigare i veckan då Danni skulle vara med live via Skype i Tv-nytt. Jag fungerade
som ljustekniker (observera mjukisbyxorna, haha)

Hej från praktiken

Det snurrar i huvudet med all ny information om Parkinson och Fysioterapi. Hinner knappt andas o ännu mindre blogga. Förutom de här korta raderna då. Före liite hinner jag ju alltid blogga. Så crazyt är aldrig mitt liv.

Här på praktiken är allt bra. Jag har inte ännu en egen plats så jag sitter i kafferummet och talar turvis med forskarna i forskningsgruppen. Försöker hänga med när det ivrig berättar om sina statistisk signifikanta testresultat. Igår besökte jag labbet. Det kändes mörkt och high techit. Hittade bl.a. den här "balansprovokationsplattformen":

Vill nån komma och stå på plattan medan jag drar i spakarna - anyone?

Bra och dåliga nyheter

Den goda nyheten är att jag nu äääntligen träffat min professor och vi har kommit överens om ramarna för min research internship. De ville från KU Leuvens sida att jag helst skulle närvara 5 dagar i veckan och mer eller mindre full arbetstid. Fick det dealat till att jag får jobba på onsdagar hemma (då barnen har kort dag) och så kan jag gå lite tidigare de övriga dagarna, men flexar då det behövs. Så det känns bra.

Den sämre nyheten var att de menade att för att jobba i Belgien som fysioterapeut måste man nästan vara Master. Det skulle betyda två års studier till och det känns nu mindre lockande för mig just nu... måste utreda det här vidare.

Men nu är det fredaaaag (igen!). En lite dämpad fredagslåt (om att tappa moralen och välja den mörka sidan. Jag kämpar med valet dagligen. Inte nu kanske på det mest dramatiska planet, men i varje fall. Försöker bli bättre på att säga förlåt, krama och tro på mänskligheten):