Jag kan bli så avundsjuk på människor som bara lever i stunden och verkligen njuter. Jag försöker, men misslyckas ofta. Den här tanken slog mig när jag såg på de hoppande fansen närmast scenen igår på Muse-konserten. Jag hade några stunder av att ren njutning och dansade loss i stunden, men det känns som de här stunderna av total eufori blir färre, eller åtminstone svårare att uppnå med åren. Jag vill inte att allting blir självklart och jämntjockt när man levt länge och pirret sakta försvinner. Jag får helt enkelt jobba hårt för att hålla pirret i liv. Så är det bara. Ett liv utan pirr är ju som att äta paff resten av livet.
Både Danni och jag börjar jobba senare än vad vi tidigare trodde, så nu får vi några dagar på Utö före vardagen slår till på allvar. Idag ska vi sova på hotell i Nagu. Det ni!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar