Passion

Jag hade en diskussion i spåran igår (inte med en random spurgu den här gången) om valet mellan att börja studera ens passion eller tänka mera förnuftigt vad gäller ens möjligheter att få jobb i framtiden. Spontant kom jag fram till att man väl alltid ska följa sin passion annars blir man bara bitter. Fast ifall du inte får jobb blir du kanske ändå bitter. Med en viss ekonomisk frihet kan man kanske förverkliga sin passion vid sidan om. Men räcker det?

Jag började fundera på det här och kom sist och slutligen fram till att man ju är rätt priviligerad ifall man har en passsion från första början. För mig har det alltid handlat om att jag inte riktigt ha vetat vad jag vill bli. Jag behövde se mig om och leva lite för att inse vad jag ungefär vill jobba med. Och God knows vad jag får för mig under 40-årskrisen. Men för oss stackars satar som inte alltid ha vetat vad vi vill bli finns det ändå hopp. Vi blir kanske int världsbäst på det vi gör, men ändå. Eller vad skriver jag - klart vi kan bli världsbäst! Jag vet att det finns någon som är världsbäst på något som kommit på de lite senare. Typ som 32 år?

Min sons passion för tillfället är att bygga kojor. Här är förmiddagens skapelse.