Du finns, du räknas

Vissa saker faller på plats andra virvlar ännu runt i luften. Säkert är i varje fall att vi är på väg hem igen, till Finland och Helsingfors.

Fick mina blodresultat i veckan och det visar sig att jag är frisk. Har gått de senaste veckorna och väntat på dödsbudet, ett eller två år kvar kanske, borde ha hunnit med mera, har jag tänkt. Vid påsken hade jag troligen kyssjuka/körtelfeber/mononukleos och man kan vara extremt trött i veckor t.o.m. månader efter det. Så det kunde förklara den senaste tidens extrema trötthet.

SÅ JAG LEVER och det är fredag! Vad är inte bättre än det (ser själv ett tydligt återkommande mönster i min blogg som går så här: stress - hyponkondri - eufori över att få livet tillbaka åååå så börjar det igen).

Som inte detta skulle ha varit nog av glädje så fylldes jag av en varm känsla då en arbetsgivare från förr så bra kom ihåg mig och var glad över att jag flyttar tillbaka. Inget jobb lovat, men eventuella möjligheter och bara det att jag var ihågkommen på ett proffesionellt plan gjorde att en liten viskning flög igenom mitt medvetande: du finns, du räknas och dammen som hållit igen de senaste årens jobbstress, utanförskap och hårt försökande på franska höll på att brista.

Jag finns, jag räknas och jag lever. Wohooo!

Du finns, du räknas skulle jag också vilja säga till alla flyktingar och speciellt flyktingbarn. Tycker att Frankrike borde ha vunnit Eurovisionen med den fina låten Mercy. Inte ovanligt att flyktingbarn döps till Mercy eller Hope. Hoppet är det sista som lämnar oss. Amen. Klychorna slut för den här gången, kanske.



Under trötthetsmånaden har vi också bilat till Bretagne (tar ut aaaallt nu när det bara är någon månad kvar här i centraleuropa). Här kommer några bilder - så fint där!

Vi började med att besöka Mont-Saint-Michel. Fint men massor med turister.

Vi bodde nära den medeltida staden Dinan och besökte olika stränder som låg nära.

Coucouuuu! Här picknickar vi mellan vandrandet från Fort La Latte till Cap Fréhel och tillbaka

Otrolig god doft från dessa enrisbuskar(?)

Ha en finfin fredaaaag! 

Sjuktrött eller stresstrött? - det är frågan

Jag har varit så trött, så trött under de senaste veckorna. Fick halsfluss under påskhelgen och vilade inte tillräckligt, utan körde bara på och nu tre veckor senare är jag ännu också helt slut. Fick nu äntligen ringt till en läkare (är så dålig på att kolla upp mig) och hon lovade ta all prover som bara finns efter att jag fått snacka ut min oro.

Kommenterade ännu före jag la på luren att eventuellt kan tröttheten också bero på stress inför flytten till Finland vilket läkaren också förstod bra. Kändes genast bättre efter samtalet. Men jag ska gå och ta proven också för att försäkra mig om att jag inte har någon följdsjukdom kvar i kroppen. 

Men annars så rullar det på. Allt förutom att skriva blogg tydligen. Har ingenting vettigt att komma med. Får bli lite bilder igen då. Som tur är det ändå fredaaaag!

Vi åkte igen och hälsade på min faster till Schweiz och som bonus var

både min kusiner med sina bebisar där samtidigt.

Vi har också varit i Disney Land Paris. En julklapp av momi&mofi till

barnen. Jag och Danni trängde oss med.

Disney och vår. Så fint där, men otroligt mycket människor - precis

som väntat. 

Sen har det varit lite vardag också. Fast vardag med vårblom är ju så mycket bättre än vardag

i isregn.

Våår

              Och jag har fortsatt med cirkusträningarna med l'Arche gänget varje torsdag. Just nu övar vi oss på en slutshow som kommer att gå av stapeln i juni. 

A M S T E R D A M

Vi körde till Amsterdam under helgen. Nu när vi börjar se slutet på vår Bryssel-vistelse så försöker vi utnyjtta till fullo det fantastiska faktum att många av Europas fina städer är på någon timmes bilväg ifrån oss.

Jag tycker också att vår familj är som bäst på resa. Vi planerar, funderar och upplever tillsammans och ser också lite mindre på skärm.

Idag var jag så full av energi (skoj) efter resan att jag väckte familjen en timme tidigare pga av att min väckarklocka ännu var kvar i fredagsmorgonen då jag steg upp kl.6 för att gå på yoga.

------Skulle nästan vilja sluta stycket där så att det skulle låta som något normalt, något jag kastar ur mig lite i förbifarten, sånt som jag nu bara nu och då gör: stiger upp kl.6 och går på morgonyoga. Men jag kan inte hålla mig, det här är något helt ENASTÅENDE, galet och fantastiskt och jag skulle aldrig ha gjort det om inte en kompis övertalat mig! Ännu på vägen till yogan måste jag använda en stor del av min viljestyrka för att inte vända om, var så arg på att jag gått med på detta galna, svor och mumlade för mig själv i morgonrusningen. Efteråt var det ju fantastiskt - så som det alltid är - hur kan jag vara så förutsägbar, tvistar alltid emot nya motionsrutiner fast jag vet att det slutar bra, varje jävla gång!------

Meeeen tillbaka till fina Amsterdam. På lördag morgon startade vi och två timmar senare var vi framme.

Mulet på lördag när vi kom, men varmare och vår i luften. Här går vi omkring bland
kanalerna utan en egentlig plan.

Senlunch på ett mysigt cafe

Ta en bild av mig bad jag Danni

Och jag tog en av familjen. Vi hittade ett monopolspel och stannade länge på cafeet.

Efter lite till strosande på stan tog vi en båttur. På kvällen började det regna
och vi hittade till sist - efter att ha väjt för horder av höga turister  -
en helt ok (varken mer eller mindre) Brasiliansk resturang 

Fin stad trots allt

Nästa dag gick vi till vetenskapsmuseet NEMO. Rekommenderar varmt för alla som reser
med barn och fin utsikt från terassen högst uppe (dit man kommer utan att betala in). 

NEMO-terassen och barnen fick vårenergi och sprang runtrunt utan ytterplagg

Heippahej fina Amstedam

Och så susade vi hem genom de platta landskapen

Ytligt och bra

Funderar igen på mitt favoritämne motivation till rörelse. Den här gången från perspektivet ytlighet, utseende och målbilder (eller goals som svensken säger). Håller fast vid att i det stora hela är den inre motivationen - jag tränar för att jag vill och det känns bra i kroppen - den bästa motivation till rörelse eftersom den inre motivationen är den enda hållbara i längden.

Men för att komma dit efter en svacka behöver jag ytlig eller yttre motivation till en början, tills min kropp kommer ihåg hur bra det känns med motion och nu viskar jag nästan: jag kommer ofta igång med träningen då jag vet att jag har en fest eller någon get-togheter med människor jag inte sett på länge. Orsaken är enkel: jag vill visa hur bra det går för mig och att jag minsann inte blir äldre (hahaa). Vill liksom ha wow-effekten för att mata min ytlighet.

Sen tar det ca ett glas vin på get-toghetern och jag börjar berätta också om allt det jävliga och tråkiga i mitt liv. Det är inte svårt att skala av fasadlager på mig. Men estetikern i mig tycker om wow-effekten och ytor. Nu har jag under mitt liv balanserat mellan att bejaka eller förneka den här delen av min personlighet vad gäller mitt välmående.

Idag ser jag det som olika nivåer på välmående och tycket det därför inte är så dramatiskt. Det viktigaste är självklart inte ytan. Punkt. Men när jag mår bra, är nöjd med livet, känner mig älskad, får älska och sover tillräckligt är jag också mera intresserad av att pynta, fixa och klä upp mig. Och då när jag mår mindre bra kan jag längta till det där ytliga för att det samtidigt påminner mig om välbefinnandekänslan så där allmänt på ett djupare plan.

Huvudsaken är väl att ytligheten inte kommer som en hård yttre press (vilket den ju det facto gör varje gång jag öppnar ögonen på morgonen och klickar mig in på nätet). Inte heller får det kännas som ett måste, ett tvång. Ingen är helt immun, men att vara medveten om pressen och tvångskänslan är viktigt och jag försöker också kommunicera det här till mina barn. Det är inte på riktigt, det är inte viktigt, kommenterar jag ofta reklam eller youtube make-up, hårfixar-videon. Men förbjuder dem inte heller.

Här har vi alla fixat upp oss till partyt förra lördagen - påverkade av trender och youtube såklart.

Estetikern i mig äääälskar när blommorna äntligen tar över det gråbruna i parkerna. 

Och planeraren i mig och gör upp olika typer av listor för att försöka greppa livet och så rullar det på - livet alltså. OCH det är aldrig försent, du är aldrig för gammal, nästa möjlighet kan finnas bakom hörnet - kom ihåg det! 

Otillräcklighetskänslan

Genast efter att jag började skryta över hur ljuvlig kombinationen värme och snö i alperna är så blev det smällkallt här. Igår på väg till jobbet insåg jag att kollektivtrafiken strejkar (igen!) så jag började promenera i lugn takt i den sibiriska kylan.

Under ispromenaden funderade jag på otillräcklighetskänslan jag så ofta går och bär på. Ibland är det föräldraskapet som tynger, ibland karriären - eller kanske snarare avsaknaden av en karriär - och ibland orättvisorna i världen.

Nu senast var det Syrien och ett nyhetsinlägg därifrån från förra veckan som snurrat nonstop i min hjärna. I inlägget stod en pappa bland ruinerna med sitt döda barn i famnen och sa att hans barn inte behöver leva i ständig skräck för kriget mera, att det är bättre så här.

Vilket helvete har du inte gått igenom för att stå med ditt döda barn i famnen och konstatera att döden för det egna barnet är bättre än livet.

Att samtidigt stå i mitt varma, trygga hem och förbereda middagen är ju egentligen bara konstigt. Jag borde rusa ut - strida, rädda, förändra, förbättra, agera - gå ut i världen och göra något! Men gråter istället och vänder sedan blicken bort för att jag kan inte ta in misären.

Jag tror jag skrivit om det förut att det inte hjälper ett skvatt att jag gråter i tysthet, på avstånd. Det hjälper varken de som lider eller mina närmaste. Tänker att jag måste hållas stark för min egna barn, att orka och försöka uppfostra dem till empatiska och trygga individer. Och istället då för gråt donera pengar till NGO:s som hjälper i krisområden.

Eller är det bara ett dåligt och klassiskt försvarstal från medelklassen? Borde vi inte göra mera?

Du kan donera pengar för att hjälpa barnen i Syrien via bl.a. Rädda Barnen 

Att skida i södra alperna

Förra veckan körde vi genom nästan hela Frankrike, från nord till syd och tillbaka. Över 2000 km blev det totalt. Lägger in några sportlovsbilder här på bloggen så att den inte står helt öde medan vi försöker komma tillbaka till vardagen och samtidigt umgås med släkten som är på besök.

Vi besökte för andra gången Pra Loup tillsammans med en kompisfamilj från Bryssel och igen hade vi tur med vädret - eller kanske solen alltid skiner där - det är ju trots allt nära Côte D'Azur. Älskar kombinationen snö och varm sol. Försöker ibland leva upp till förväntningarna över den exotiska nordbon och berättar vilda historier om kalla vintrar för att imponera på folk, men njuter ärligt sagt mera av varmare breddgrader också vad gäller snösporter (nu när jag har testat på det). 

Bilderna får berätta resten. 

Högst uppe och möjlighet att pausa med bord och bänk

En stund i solen efter skidande. Vi bodde i vår vän
Elises familjehus, som är en gammal bondgård

Så idylliskt ställe, jag riktigt kände alla glada minnen i väggarna

Mmm mm Mmmm

Elsa och Valentina har klarat skidkursen

Hela gänget. Här blandades franska, spanska, engelska och svenska helt vilt

Rufus blev primuselev i sin skidskola

Vill tillbakaaaaa

Ljud jag tycker om

Började för en tid sedan anteckna ner ljud som jag tycker om. Vet inte varför. Kanske ett tafatt försök att hitta det fina i det vardagliga. Hittills ser listan på positiva ljudupplevelser från vardagen ut så här:

- Ljudet som uppstår när man öppna ett kaffepaket och vakumet pyser ut. Lite som en skön prutt, fast doften är bättre.

- Det rasslande rytmiska ljud som uppstår då man går med mycket smycken, nitar eller annat material som klingar och rasslar mot kroppen, typ boots och väskor med fransar och utsmyckningar.

- Slammerljud - men från avstånd - av koppar och tallrikar som klinkar mot varande. Troligen på grund av de sköna stunderna när jag fått ligga kvar i sängen och hör morgonmålet fixas.

- Knäppande med fingrarna. Ljudet är just passligt. Inte för högt (som vissling) eller hårt som trummor (tänker främst på "barntrummor" här, inte proffsigare grejer) utan lämpligt mjukt tack vare mjukdelarna (hud, muskler) på fingrarna som dämpar ljudet.

Längre än så här har jag inte kommit. Lyssnade på nya First Aid Kit igår och fick en till fin ljudupplevelse.

ESFJare finns både här och där tydligen

Gick och fyllde i ett personlighetstest på nätet under veckan. Började klicka i svarallternativen före jag hann hejda mig och så var jag igång. Funderade och grubblade. Myers Briggs heter testet visst. Kommer ihåg att jag har gjort en proffsigare version för flera år sedan på någon personalutvecklingsdag.

Ni vet det där testet med 16 olika personlighetstyper som är kopplat till arbetsliv. Hur som haver så efter allt väljande blev jag, tatatataaaa: ESFJ.

Sidan länkande mig sedan vidare till jobb som kunde passa mig - mycket vård och omsorg. Resultatet har nu spökat i hjärnan efter den kvällen. ÄR jag verkligen sån där? När jag för flera år sedan gjorde samma test blev jag någonting annat, kommer inte ihåg vilket men tror att det var typ grundläggande skillnader så som att jag klickade mig till introvert, medan jag nu valde extrovert. I dagsläget får jag energi av andra, blir tokig om jag sitter ensam hela dagarna, det har jag lärt mig av åren i Belgien.

Är jag verkligen så formbar och konturlös att jag ändrar mig (även om jag i stunden tror mig svara ärligt) beroende på vilket jobb jag har eller siktar mig in på? Nu när det vård som gäller så blev jag vårdmänniskan och då när det var ekonomi och planering som gällde blev jag noggrann och distanserad också i personlighetstestet. Eller är jag helt enkelt PSYKO, ni vet kanske psykologbarn är lite som skomakarens barn.

Nä, vet ni. Nu ångrar jag mig att jag gjorde testet. ESFJ-typer verkar vara supersympisar, men jag vill ju vara speciell. Inte höra till den vanligaste gruppen knegare, utan vara annorlunda och lite spännande. Synd att det finns 6 miljarder andra homo sapienser på den här planeten, svårt att stå ut från mängden oberoende vilken personlighetstyp du än är om det bara finns 16 allternativ. Rufus menar att man år 2070 kommer att skicka de första människorna till mars. Bäst att försöka komma med på den raketen. Unik på mars, tänker jag mig då.

Och just det: Jag kom igenom franska tenten, både muntliga och skriftliga. Jihuu! För att fira vårt flitiga studerande tog vi en bild med några av de härliga damerna från min kurs.

Mmm, ser det inte ut som en ESFJare där längst till vänster. Hjälper och vårdar dag in och ut. Helt klart.

Och fredagslåten är igen en belgisk artist. Angèle är från Bryssel och sjunger på engelska och franska i den här låten. Fun fact: I början på videon missar hon 81:ans spåra - eller trammen som jag säger här - samma som jag tar för att åka till jobbet på l'Arche. Fantastiskt!

Belgienklickar

Klickar som i klick, klick när man tar en bild med en kamera menar jag då. Är allt som oftast full med visdomstankar då jag promenerar till och från mina veckorutiner (franska kursen - måste sluta tala om den för en stund - jobbet på l'Arche, körning och hämtning av barnen till typ ALLT). Men sen då idag när jag sätter mig ner här framför datorn så är det bara klick, klick som ekar i mitt huvud.

Jag är hemma med flunssig Elsa idag så ska gå tillbaka till henne och lyssna på historier från livet som en 6-åring istället för att skriva så mycket mer. Tidigare idag lärde hon mig hur jag skall uttala hår rätt på franska, hon tycker jag gör framsteg. Braaaa mamma! ropade hon högt då jag kom på vad sol är på franska under samma prov. Älskar LärarELsa.

Och då kommer jag ju att tänka på mina franskaprov som jag hade tidigare i veckan, ni vet Edith Cavell presentationen osv, min lärare konstaterade efter mitt lilla föredrag att "jag talar mycket, men gör också många fel". Spot on igen då. Nä men herreguuud, nu blev det franskakursskriverier i varje fall. Slutar nu, heippatirallaa och ha en magnifik helg!

Och här kommer då mina klickar från senaste tiden:

På väg till och från går jag ofta förbi den här porten. Tycker om den.

Vy uppifrån Waterloo-monumentet som vi besökte för nån vecka sedan. Rurala
Belgien klassiker.

Napoleon Bonaparte stred här och förlorade.

Rufus hade geografiprov i början på veckan. Fick flashbacks om egna lågstadieprov där vi sku
kunna Kymmene älv och.... ja det var väl några till som jag just nu inte orkar googla fram.
Här är det bara tre stora floder (eller heter det älvar, alltså jag kan ju INGENTING mera):
 L'Yser, L'Escaut och La Meuse. Alla börjar i Frankrike och två av dem
rinner ut i havet från Holland och en från Belgien.

Tog just precis den här bilden av kvarterets innergårdar. Kommer att sakna den här vyn
och stämningen.

Och sist men inte minst Belgisk/Holländsk feel-good-peppsång från den Belgiska DJn Felix de Laet eller (Lost Frequencies som är hans artistnamn) och Holländska Dj-gruppen Zonderling:

Skola på franska i Helsingfors

Aaargh! Är på dåligt humör. Grrrrr, morrrr, prklllll

Franskaprovet var svårt och det kändes så trööögt att skriva uppsatsen denna morgon. Har varit störd halva helgen vilket inte hjälpte.

Blev nämligen på fredag uppretad över att det verkar vara omöjligt för barnen att börja i en fransk skola i Helsingfors ifall de inte kan bra finska - vilket de då inte kan för tillfället - (Finska/Franska skolan i Munkshöjden) eller ifall vi inte betalar ca 7000 euro per år för deras skolgång (Europeiska-skolan samt Jules Verne i centrum av Helsingfors).

Speciellt störandet var det då vi tidigare förstått att det kanske skulle ha varit möjligt att börja i Finsk/Franska-skolan också med mycket knaper finska kunskap, men nu när vi talade på nytt med skolan verkade det mer eller mindre omöjligt.

Förstår att det här är ett marginellt problem, men efter tre år av slit och kämpande med franskan och när det nu börjar flyta på så skulle jag vilja att barnen skulle få en chans att fortsätta.

Ifall någon har tips eller erfarenheter tar vi tacksamt emot! Flytta till Stockhkolm har jag redan fått, tack:).

Tydligen var jag nu int sur precis hela helgen - åtminstone inte på Instagram

Edith och franskan

Nu har jag tappat självförtoendet med franskan totalt. Osäkert stapplar jag fram mina meningar på franskakursen och på jobbet på l'Arche. Ord jag redan visste har jag glömt och skammen över att vara så dålig gör att jag mumlar ännu mera in i halsduken så att de andra säkert inte förstår och jag får bekräftat för mig hur dålig jag är.

Vi har sluttent nästa vecka på kursen, både muntligt och skriftligt och det här påverkar mitt självförtronde. När jag får en prestationspress på mig gräver jag mentalt ner min kunskap till minus 10 för att sedan kunna trösta mig att tentresultat ändå var lite bättre än så. Man kan ju fråga sig om nedgrävande av mitt självförtroende är värt den mentala ansträngning det kräver? Livet är väl så mycket mer än en tent. Eller är det? (skoj, eller?)

I vaaarje fall så är en del av det muntliga testet nästa vecka en presentation som vi på förhand ska förbereda. Presentationen skall handla om en framstående belgare som vi fick välja utifrån en lista. Jag valde Edith Cavell (1865-1915) som i listan presenterades om sjuksköterska och spion under första världskriget.

Det visade sig att hon kanske mera är engelsk än belgare och det där med spion är inte heller helt klart, men säkert var att hon jobbade i Bryssel och att hon under kriget skötte om både tyska och allierade soldater som skadats i kriget samtidigt som hon i hemlighet hjälpte engelska, franska och belgiska soldater och värnpliktiga att fly över till det neutrala Holland och dömdes på grund av det här till döden av tyskarna i det tyskockumperade Belgien.

Historien om hennes öde blev stornyhet globalt och användes i propagandan mot Tyskland, som bränsle för soldaterna på slagfälten: kvinna, sjuksköterska samt GOD och mördad av de barbariska tyskarna. Tyskarna försvarade sig med att säga att domen skulle ha varit den samma för en man och krigslagarna var sådana, disciplinen måste hålla.

Edith hade under sin livstid inte rätt att rösta i val i varken Storbritannien, Tyskland eller Belgien på grund av att hon var kvinna. Däremot kunde hon "dö stoiskt för sitt land" (engelsk propaganda) och "dömmas till döden för förräderi" (Tyskland i krig) i länder hon inte fick vara med och påverka. Mycket är galet också nu, men det var värre förr.

Tycker att en av hennes sista tankar till hennes präst dagen före avrättningen är fina och kloka: "Patriotism is not enough, I must have no hate in my heart". OCH bara det att hon jobbade utomlands som föreståndarinna på en utbildningsanstalt för sjuksköterskor under början av 1900-talet som självständig kvinna är stort och starkt.

Och nu har jag istället för att förbereda franska presentationen skrivit det här på svenska. Aaaargh, och mummel, mummel.

Vad jag vill

Vad kommer att hända år 2018 då? Mina listor får mig ibland att känna som om det finns en riktning, en mening och ett mål med mitt liv.

Detta år vill jag, fösöker jag och drömmer jag om att:

Flytten tillbaka till Finland går smidigt, vilket betyder:
- Hitta någonstans att bo
- Få en bra start i barnens nya skola (var det nu sedan är)

Att jag hösten 2018 har ett jobb som har nåååågot med fysioterapi att göra, ens pikulite. Men får inte börja stressa över det här före påsken.

Att jag prioriterar mitt välmående, vilket för mig betyder:
 - Försöka sova 8 timmar per natt (åtminstone 4 av 7 nätter i veckan)
 - Röra på mig ute 1-2 gånger i veckan
 - En gång i veckan gå på någon typ av gruppgymnastik, stretching eller avslappning

Att vi med familjen gör saker tillsammans, pratar med varandra och försöker hänga med vad som händer i varandras liv, ens lite. Svårt för mig ibland att inse vilka universum mina barn upplever i skolan som jag inte vet något om. När jag läser mina egna dagböcker från den tid jag var lika gammal som Rufus blir det här extra tydligt. Det är inte meningen heller att veta allt, men att åtminstone ta tid i vardagen och lyssna på det som barnen vill berätta hoppas jag vi ska klara av.

Tanken att flytta tillbaka till Finland känns både vemodig och spännande. Vardagen här börjar kännas som vardag. En flytt
gör att allt bökas om på nytt, på gott och ont, men att lämna vänner kommer att vara otroligt tungt.

Och till sist en snyftsång att förgylla fredagen med. Njut nu.

Januari och boken

All extra tid går för tillfället till att läsa böcker och se på serier som jag fått eller hört om under julhelgen. Just nu läser jag Störst av allt skriven av Malin Persson Giolito. Vilket sug det är i den boken alltså. Kan inte sluta läsa, har några sidor kvar och kan knappt skriva dessa futtiga meningar eftersom boken draaar mig till sig. Blir ändå lite störd över att jag fascineras så mycket av pengar och överklass. Båda två är är viktiga element i boken. Sådan är jag nu bara. Är inte bättre eller sämre än det.

Julhelgen i Finland var fin, grå, varm, regnig, sömnig, mätt och glad. Typ. Har dock tydligen glömt hur man skriver hela meningar. Återkommer.

Mest var det pyjamas under helgen, men några gånger klädde vi upp oss. Här i all in black.

Under flygresan från och till försäkrade vi oss om att solen inte försvunnit bara varit gömd.

Bort med julfärger och in med vår. Och BOKEN då.

Julbubblan, den nya frisyren och Mahalia Jackson

De sista julklapparna borde köpas ännu idag, paketeras och kappsäckar packas. I morgon kväll åker vi till Finland och julfirandet. Här i Bryssel gryr dagen långsamt in i ett grått dis, jag hör hur soporna hämtas utanför (det är vita och gula påsarna idag) och någonstans tutas det stressat.

Skulle gärna bara krypa in under filten i soffan och se på klassiska julfilmer (btw bra tips på julfilmer har Ellen Strömberg på bloggen Blejk, Fejt och Fab). Men måste väl tvinga mig till julruschen ännu idag, SEN går jag in i min julbubbla där bara varma, snälla och goda saker finns.

Julbubblastämning (filten har tagit sin plats på soffkanten) redan på Rufus födelsedag - då snöande det till och med.

Nya håret efter besöket hos brasilienaren - nöjd, hon förstod
precis vad jag menade med naturligt.

I min julbubbla tänker jag bland annat lyssna på Mahalia Jackson. Och före jag loggar ut vill jag ännu säga:

God jul kära du som läser det här - vem du än är, var du än är.

Vill inte ha ett torrt hjärta

Älskar att fundera tillbaka på olika skeden i livet och de dofter, känslor och minnen som dessa stunder väcker. Det är den där nostalgiska sidan av mig som jag ofta pressar undan för att få annat gjort än att stirra på gamla bilder och le och gråta över det som varit. Annars slutar mitt liv med att jag bara har bilder på mig där jag stirrar på en dator och ser på gamla bilder, ler och gråter. Hur sorgligt skulle det inte vara - en hel dator full med mina rödgråtna ögon över hur snabbt allting gick.

Vad jag vill komma till idag den 20 december år 2017 (hjäääälp det är 4 dagar till jul) är att vi på franskan - julhelgen till ära - hade filmmys. Vi hämtade alla med något att äta, den ljuvliga damen från Pakistan hade stigit upp klockan 5.30 för att fixa sin rätt, andra kom med typ croissanter från kvartershaket. Oberoende så var det en fin stämning i klassrummet.

Vi såg på Le Fabuleux destin d'Amelie Poulain från år 2001. Och det är här som mina nostalgitankar rusade fram. Jag har inte sett filmen sedan den kom ut och alla minnen öste över mig. Försökte att hålla tillbaka gråten för att inte verka helt instabil, men i slutet när Amelie får granngubbens hälsning i form av en vhs-film blir det för mycket nostalgi blandat med romantisk scen på film och tårarna väller fram. Försöker snyta mig och låtsas som att jag fått något i halsen. Torkar, snörvlar och hostar och kippar efter andan efter ett tidshopp inom mig på närmare 20 år.

Granngubbens pepp till Amelie om att våga ta chansen till kärlek

Modet känns också helt rätt igen. Vart försvann 17 år?