fredag, december 18, 2015

Bruxelles och fötterna på bordet

Nu är det julloooooov! Så skönt! Skrev till professorn och föreslog en ny tidsplan för mina sista uppgifter och hon tyckte det lät jättebra (ibland händer det bara...). Och Voilá så fixade jag en vecka till tid för alla uppgifter. Nu lägger jag fötterna upp på bordet och hoppas att någon börjar packa alla väskor för färden till Finland imorgon.

Den här låten symboliserar den första hösten här i Bryssel - den spelas så gott som varje dag i bilen på väg till praktiken (hur passande som helst):

onsdag, december 16, 2015

Blundaren

Jag har en ny bekantskap som ändrat riktning i arbetslivet och börjat jobba som fotograf. Hon har sakta men säkert tagit steget till att starta eget. Sånt skall man ju stöda så jag bad henne komma hem till oss och ta några familjefoton så här före jul. Vi har aldrig tagit en familjebild så där i en studio eller av någon professionell. Tyvärr måste vi ta bilderna på kvällen, så inget dagsljus, men det blev bra ändå.

Idag kollade vi igenom bilderna och jag fick också med alla överloppsbilder där vi har ögonen fast osv. Jag ögonen fast mest av alla, typ på varannan bild. Blundar mig tydligen igenom vardagen så här års.


tisdag, december 15, 2015

Party

En vecka har gått sen senast. Tror jag andades in då och har ännu inte andas ut (staaaackars mig, snyft, snyft och darrande läppironi). Men mycket på praktiken just nu. Eller egentligen inte så mycket mer än förut, men min energinivå är bara låg (min sista energi gick till att hitta en glöggkokare till helgens fest).

Här är några bilder från GlöggSLASHRufus födelsedagsfest för fina typer som vi lärt känna den här första hösten här i Bryssel.

Före festen. Danni tyckte att jag överdirvit när jag hyrt en glühwinekokare. Den var lite större än vad jag tänkt.
Men den gjorde festen.
Så här lugnt och sofistikerat kunde man tänka sig att det var. Men bakom hörnet lurar barnkalasfiliisen med ca
15 barn i olika åldrar.
Här är några söta

 Dagen efter gick jag omkring här hemma och myste och instagrammade instagramstilleben.

tisdag, december 08, 2015

Crazy lady

Rufus har födelsedag idag, solen skiner och jag får studera i lugn och ro. Ändå känns allting mer eller mindre skit just nu. Kanske det är stressen före jul, att hinna få allting avslutat och fixat. Barnen hostar på nätterna så sömnen är hackig (efter jamåhanleva bokade Danni genast läkartid för dem - int en natt till utan sömn..).

Jag skrev för någon vecka sen hur ingenting är omöjligt bara man ser sanningen i vitögat. Idag känns den formuleringen bara störande. Jag kan inte, förstår inte och orkar inte. Det enda jag vill är att skriva blogginlägg om flumhumkänslor och äta sushi. Ingenting inspirerar och jag har inte koncentrationsförmåga eller hjärnkapaciet eller drive att läsa en enda artikel till. Skiiiiit fiiiliiiis!

Har någon månne orkat ända hit? Smått deprimerande inlägg.

Blev i varje fall pikulite bättre humör då jag lyssnade på one night in Bangkok (av alla låtar..?) från radion i bilen, fällde en tår (inte pga av låten, utan livet) och kände solen i ansiktet på väg till Leuven (månne jag håller på att tappa det helt?).  Kämpa, kämpa tisdag!

fredag, december 04, 2015

Saint Nicolas

Det firas Saint Nicolas nu på söndag här i Belgien. Det är större än jul, åtminstone vad det gäller presenter till barn. På juldagen får man några enstaka, men nu på söndag - det är då det smäller! Barnen har redan förberett sig med att det skall mata Saint Nicolas med smörgåsar och morötter. På lördag kväll lämnar de mat i strumpor och om man har tur har Saint Nicolas lämnat presenter som tack för maten. För nuförtiden skall vi fira både finsk jul och belgisk saint nicolas med mååååånga presenter, tycker barnen (well of course).

Haaataaar att stressköpa presenter... Funderar på att göra ett maxmopräst-avslöjande (var julgubbsprästen från maxmo?) så slipper jag stressen. Nåneeeeejnå, jag har ju ändå lite pelisilmä som det heter på finsku.


Hääär är jag, säger Saint Nicolas. Vi såg en Nicolas redan på morgonen i skolan, skall bli spännande och höra vad som hände då han kom in i klassen 

torsdag, december 03, 2015

Konstigt collage och två jeeen

Redan torsdag. Helgen kom och gick och snart är det dags för nästa. Vi njöt av sällskapet och till och med lite sol förra lördagen. Här är ett lite konstig bildcollage från julmarknaden vi besökte (använder fortfarande en gammal krånglig dator då den andra fixas - med den går troligen att fixa -så första jeeee-et är för den infon):

Vin chaud
Vy över Bryssel.
        
Spännande i pariserhjulet. Jag låtsas var cool på bilden till vänster,
men är egentligen höjdrädd.



Och på måndag var jag första gången ensam ansvarig vid datorn då handledaren mätte magnetiska impulser. Några små missar, men i det stora hela gick allting bra. Jeee nummer två för det.  


fredag, november 27, 2015

Guldfredag

Fredaaaag! Lina och Öz kom igår natt och stannar till söndag. Kom just hem från praktiken och äter en snabb lunch här framför datorn. Barnen är i skolan. Terrorhotet nere till 3 (från 4). Skumppan är i kylen. Danni och Öz försöker hitta ett spa där man kan floata eftersom de vill fira sig själva (Danni fyllde år igår och Öz fyller idag). Lina hämtade ruispaloja till mig så jag fick en ruismacka till morgonmål. Livet är med andra ord great!

Och som om fredagen inte skulle vara guld nog så lyssnade jag på den här i bilen (musik är bäst i bilen, men det har jag väl redan berättat?):

onsdag, november 25, 2015

Parantesveckan

Jag är inte rädd har jag konstaterat flera gånger till nära och kära. Men terrorismen har aldrig påverkat mig och min vardag så mycket som under de senaste dagarna. Eftersom hotnivån var på högsta nivå under lördag till tisdag har metron, köpcentrum, simhallar, skolor osv varit stängda. Det är som om Bryssel håller andan, sa en kompis och just så är det.

Myndigheterna har inte berättat just något om hoten, bara att det är allvarliga. Så för en medborgare är det svårt att tolka situationen. Folk har här i Woluwe-saint-Lambert levt rätt vanligt; gått i butiken, lekt i parker och promenerat på gatorna. Kanske har det varit lite mindre folk och definitivt mera poliser och arméfordon, men inte överallt och hela tiden så som i centrum.

Till barnen berättade vi först att det är strejk, men efter tips från andra kloka, nämnde vi ändå terrorister och förklarade att dummisarna är i fängelse, men för säkerhet skull håller de skolorna stängda så att alla säkert först är fast. Så nu kallar Rufus det hela terroriststrejk, Elsa har ännu inte funderat så mycket. De var båda supernöjda med två lediga dagar. Svårt att vet vad som är rätt, men eftersom de säkert hör ordet terrorist i skolan är det väl bättre att vi har förklarat en lugnande version om situationen här hemma först.

Nu hoppas jag att vardagen börjar normaliseras och att jag ser tillbaka på den här veckan som en parantes och konstaterar att det ändå kanske var en lite överdriven reaktion av myndigheterna.

PS. Som om det inte skulle vara nog med terroristhot så spillde gullplupparna vatten på min dator. Good news är att bilder och dokument kan räddas, bad news är att datorn troligen inte går att användas mer.


lördag, november 21, 2015

Bryssel

Skulle mycket hellre vara på Galan i Vasa än här i Bryssel just nu. På grund av terrorhotet så har vi hållit oss hemma (utom Danni som jobbat). För att lätta upp stämningen (barnen vet i och för sig inte om hotet) bestämde vi oss för att det är dags för julpynt. Kändes hemtrevligt att hitta lådan med julgrejor i källaren. Kanske julstämningen kommer tillbaka till mig efter flera års frånvaro? Vem vet.

Ivriga jultomtar

Igår köpte jag den här från lokaffären för några euro. Idag har jag haft en lätt huvudvärk...

Samtidigt tog Danni bilder från centrum. Mindre mysigt att omringas av militärer och poliser hela tiden (fast säkert nödvändigt just idag).

torsdag, november 19, 2015

Tack Hollywood Craziness

Sirenerna har tjutit non-stop här i Bryssel den här veckan. Vi bor så pass nära en större väg att vi i och för sig alltid hör sirener, men den här veckan har det varit tjut hela tiden. Eller så känns det bara så. Får inte oron och ångesten från kroppen.

För att få tankarna på något annat än terror och eländet i världen kollade jag igår på dokumentären "Going clear" som handlar om Scientologi-rörelsen. Och jeeeezus säger jag bara (inte för att jag tror på honom heller). Men alltså VA? I andra tillstånd skulle jag kanske ha fått ångest av dokumentären. Men nu blev det så crazyt att jag nästan var road.

Hur lättlurade vi människor är när vi söker efter det "lyckliga, sanna livet".  L. Ron Hubbert som har grundat rörelsen var från början en science ficton författare och det syns med all tydlighet. Skrattade högt när det heliga brevet (som man får ta del av efter att man köpt upp sig till en viss nivå inom sekten) beskrevs. Innehållet var rakt av från en science ficton scen. Alltså rakt av, med onda Xenor som var härskare över Galaktiska Konfederationen osv, osv.

Fast lite fastnade skrattet i halsgropen när jag insåg hur mycket pengar rörelsen lyckats roffa åt sig. Och pengar betyder makt och där makt finns, finns det alltid maktlystna ynkliga individer.

Men ändå - tack Hollywood för den här dokumentären! För sjuk för att vara sann, men ändå sann.  Är tacksam att jag såg på dokumentären just igår - för att på det viset få tankarna på något heeelt annat för en stund.

Ps. John Travolta är ju medlem, vilket gör att han får några minuspoäng i min lilla stjärnbok. Men det kan också hända att han (travolta alltså) med tiden har blivit fånge där eftersom sekten har alla hans djupaste och mörkaste tankar nedskrivna i det "stora arkivet". Och lämnar han sekten kommer de att läcka ut hans hemligaste hemligheter.

Ps2. Tom Cruise har från första början aldrig haft så många pluspoäng och för tillfället är han förflyttad till psyko-sektorn i min lilla stjärnbok.

tisdag, november 17, 2015

Sen mognad

Åkte peppad till praktiken för att för första gången ensam ansvara över datainsamlingen medan Sanne (min handledare och forskaren) ger magnetimpulser i olika styrkor till patienten (före och efter det fått tDCS - elektrisk-stimulering). MEN, så hade patienten blivit flunsig och nu sitter jag här i läsrummet och försöker motivera mig själv att göra något annat.

Första gången jag såg datainsamlingsprotokollet kändes det mer eller mindre omöjligt. Förstod ing-en-ting. Nu har jag övat genom att följa med och hjälpa till i mindre doser. Igår blundade jag nu som då och gick igenom testet i huvudet och hur och när jag skall ändra program, x- och y-axlar och skriva in rätt värden på rätt ställen.

När jag studerade som yngre gav jag lätt upp om det blev för svårt. Gick på en öl istället. Nu försöker jag se de svåra i vitögat och med små steg, och genom att fråga - och fråga en gång till  - komma vidare när det blir svårt. Jag mognade kanske lite senare än andra på det viset. Och det går, jag börjar förstå vad vi mäter och protokollet känns inte omöjlig mera. Ingenting är omöjligt! (förutom att hitta inspiration till vardagsmat, hitta par i strumpor på morgonen och att gå och sova i tid...)

Här är en sida av många i prototokollet

måndag, november 16, 2015

Smygisbilder

Har inte på en tid kollat igenom mina foton på telefonen och tadaaa, där hade vi några smygfoton igen. Har tidigare också lagt upp bilder som barnen tagit i smyg och den här gången hittade jag de här godingarna i min telefon:

En tå! (uuups naglarna borde klippas - kanske det här var ett försiktigt meddelande om
 behovet)
Elsa har dekorerat OCH fotograferat
Den här var nästan lite scary. De två första bilderna tror jag att Elsa har fotat (borde jag bli detektiv, haha),
men VEM har tagit den här bilden?  Det blir förhör ikväll.

söndag, november 15, 2015

Söndagskaffet mitt i smeten

Danni är fortfarande i Paris och missade därför träffen med några av Elsas dagiskompisar och deras föräldrar. Han jobbade också förra gången vi träffades så nu misstänker de att jag har hittat på att jag bor med en "Daniel" (haha).

I varje fall var det trevligt att sitta ner och tala med andra vuxna. Försökte igen börja på franska, men ganska snabbt måste jag byta till engelska när inte språket räckte till.

För vi började så klart att tala om terrodådet i Paris och i världen. Det visade sig att Elise (mamman till en av Elsas kompisar) syster, om också var med på kaffestunden, hade varit mitt i smeten under fredagskvällen. Båda Elises syskon bor där och den yngre hade varit ute på en bar nära Place de la Republique under fredagskvällen och hade hamnat inom spärrarna - bland sirener och poliser och skräck.

Ingen av syskonen kände någon av de skadade eller döda, men vänner till vänner osv. Plötsligt var fredagskvällens händelser i Paris här i vårt vardagsrum. Vad kan man säga. Elises syster tyckte att terroristerna inte attackerade något symboliskt, bara människor som ville dricka ett glas (eller 10) med vänner och glömma veckans stress. Och idag gick hennes vänner ut igen, för att de inte bryr sig, för att de inte låter sig påverkas. Hon skulle ännu tillbaka med tåget till Paris i kväll och i morgon igenom hennes jobb på Röda korset delta i krisarbetet. Och kanske, om hon hinner, gå ut på ett glas senare.

lördag, november 14, 2015

Terrorn i Paris

I går kväll när nyheterna började strömma in om terrorattackerna i Paris ville jag inte tro det. Jag orkar inte, tänkte jag. Men vi måst ju bara orka. Stå upp för demokrati och frihet. Att våga fortsätta gå på restauranger, caféer och konserter. Samtidigt känner jag mig så liten och betydelselös i det stora sammanhanget. Så hjälplös. Jag tycker det är viktigt att vi fortsätta jobba för fred, utbildning och bättre levnadsförhållanden i alla delar av världen, så att färre unga kan bli hjärntvättade och istället börjar tro på livet här och nu. Fast vad kan jag göra för det här. Vet inte.

Kanske åtminstone börja med att hålla mina egna barn i handen och försöka vägleda dem och ge dem kunskap om världen (i lämpliga doser och mest om det fina sidorna, de mörka sidorna sipprar ändå fram in i medvetandet med allt större styrka när det blir äldre) och mycket kärlek.  

Kärlek. (och om inte något annat donera pengar till föreningar som jobbar för de mest utsatta i världen, så som t.ex. UNICEF)

Information brukar också ge mig lite lugn. Lyssnade på Radio Vegas extra sändning och det kändes lugnande att höra bekanta röster diskutera terrordåden här i vårt kök i Bryssel. Danni åkte också i natt till Paris och han och många andra rapporterar därifrån om läget på Svenska Yle.

Jean Julliens Peace for Paris





torsdag, november 12, 2015

Skit morgon

Morgonen började med att: Hur F*N kan det redan vara morgon, jag har ju inte börjat av njuta min sömn ännu! Barnen hostade i tur och ordning under natten och jag hade den där klumpen i magen igen om allt och inget. Tänk om det är något mer allvarligt en höstsnuva, tänk om det båda har något otroligt farligt och hemskt i lungnorna. Fick ångest och kunde inte somna. Danni är hela veckan i Valetta, på Malta, under EU-Afrika toppmöte (stakin, IRONIIII) och jag fick våndas ensam där i natten.

Skoliväggången gick ok för att jag har finslipat mina rutiner och mitt tålamod (det är förtillfället mycket nära apati) till det yttersta. Släpade mig vidare till bilen, körde till Leuven och svor högt på vägen till galna bilister (visa en gång fingret fast jag nu tycker det var onödigt och lite nolot).

Kom till praktiken och fick till uppgift att forma det där plasthuvudet på en RIKTIG patient (som till på köpet råkade vara läkare till yrket). Plus att jag utan förvarning skulle ansvara för datainsamlingen. Great, just vad jag behövde idag. Bet ihop och tänkte på Saturday night fever (min peppsång) och så körde vi. Och. Allt. Gick. Bra.

Andas iiiiin andas uuut.


(jag har inga problem med att leva in mig som Travolta i den här videon, kanske en ny merit att lägga på min CV? - dagdrömmare fanns där ju redan från förra veckan)

tisdag, november 10, 2015

Plasthuvud o ålderkris

Jaha, då var jag 36 år då. Jag FATTAR inte det. Tycker att jag är runt 30 år... men nu närmar sig 40 strecket. Jag har ju inte ens kommit över min 30-årskris ännu. Den här bloggen är ett resultat av den krisen och jag bearbetar ännu mina känslor och kommer högst antagligen inte att vara färdig före jag är 40 år. Kris på kris. Livet kanske då. Skulle på riktigt inte villa bli påverkad av ålder, men blir det ändå, det tynger mig underligt mycket. Kanske bäst att inte tänka så mycket på det hela, istället LEVA.

Idag lever jag här i Leuven och läser in mig på hur basala ganglierna fungerar. Sen skall jag öva på att forma en "plasthuvudmodell". Det gäller att vara snabb när man tar den uppvärmda och flexibla plastbiten (ca 30cmx30cm) från det varma vattnen och formar den på patientens (i mitt fall en annan forskares) huvud. Man måst samtidigt dra ner och inåt så plasten formar sig exakt efter personens huvud. Tar ca. 5 min att stelna och sen går det lätt att ta det egna huvudet på och av (fniss). På plasthuvudet kan man sen prick ut det rätta stället att manipulerar med magnet stimulering (TMS) för just den personen.

Kanske jag kan göra en mental övning med plasthuvudet och ålderskrisen. Jag får bara tänka på ålder när jag har mitt plasthuvud på. Vilket plasthuvud jag är, öhöhöööööö. (ok, tillbaka till wikipedia)

Så här fin vy över Bryssel hade vi på födisfikan i söndags



lördag, november 07, 2015

Antwerpen och daten

Vår date (hur många blogginlägg kan man skriva om en date utan att det blir nolot? 5-6 gånger kanske?) blev lite senare och inte helt som jag hade planerat. Vi var hela dagen i Antwerpen och kom hem så sent att det istället för Le Vismet blev "turistcrazyrestaurangatan" (som maffian äger enligt lösa rykten) nära grand place och moule och frits istället. Helt ok, med tanke på att vi inte hade mycket tid före bion.

Vi hade också missat att man inte har platsbiljetter på bion, så när vi rusade in 5 minuter före James Bond skulle börja var salongen nästan helt fullsatt och vi fick nöja oss med rad två på sidan. Kände mig lätt sjösjuk, men det var ljuvligt att vara på bio igen. OCH nu vet jag systemet, så nästa gång är jag beredd...

Här ännu några bilder från dagsturen till Antwerpen.

Vi lunchade ute.

Sen gick vi till Antwepens Zoo som är berömt och mitt i stan. Har svårare med djurparker nu förtiden. Har ni
sett Happy feet? 

Här går jag och ser på bl.a. gorillor, elefanter och flodhästar

Det renoverade överallt. Det här är elefant- och giraffburen. 
Choklad.

Antwerpen by night. 
I det här skedet började vi förstå att vi kommer att får bråttom för att hinna med
vår date.

torsdag, november 05, 2015

Plus och minus

Börjar med minusen, för så har jag lärt mig att man skall göra, så att det inte blir en dålig fiilis kvar i kroppen efter att du läst min blogg:

1. Date nighten blir först i morgon. Lite kommunikationsproblem mellan oss involverade.

2. Lövblåsarna har tagit över campus här i Leuven. Det finns inte ett lungnt ställe mera.

3. Jag fyller år på söndag och är inte alls ivrig. Försöker leva som jag lär och inte bry mig om att bli äldre. Men det tynger ändå.


Det positiva just nu:

1. Vi går ändå på date fast det blir en dag senare.

2. Jag har äntligen skärpt mig och lärt mig hur man söker artiklar i databasen PubMed (har alltid tidigare gjort lite ditåt).

3. Jag har gjort en reservation till Le Vismet till fredag kväll. Verkar lovande, men har ingen koll.


onsdag, november 04, 2015

Date night planer

Vi har fullt hus med fastrar, föräldrar och lediga barn. Skönt att smyga ifrån kaoset till praktiken på morgonen och "jobba". Har fått nya uppgifter av professorn och skall till nästa gång utreda närmare varför och hur bl.a. resting motor threshold och short cortical silent period (uuuu, så smart jag låter) används som mått vid hjärnstimulering. På eftermiddagen är det igen test med en patient. Det är min dag det idag.

MEN, imorgon skall Danni och jag på date - DATE. Herremintid! Först och äta och sen på bio (bond).


Något sånt här skulle vara mysigt. Ok, nu måst jag börja studera. La just 20 minuter på att försöka hitta en date night bild... prioritera och prioritera rätt, sägs det ju om man vill bli något. En av mina starka sidor är att jag är bra på att drömma bort mig. Behövs det i arbetslivet?

söndag, november 01, 2015

Turisterna

Solen har gassat och det har blivit varmt här. Vi har gått turistrundan med mamma och pappa. Rufus fick plötsligt hög feber igår kväll mitt under Halloween-festen han, Elsa och Danni deltog i (jag vilade under tiden med de andra pensionärerna). Men nu har febern som tur börjat sjunka och jag kan börja andas igen. Här är några bilder från turistrundan:

Kartmannen, det osynliga barnet och spralliga minstingen (och en okänd gubbe).

Vi skålar för mamma och papps långa äktenskap.

Obligatoriskt stopp vi Manneken Pis. Den konstigaste turistfällan i Bryssel. Alla går dit, men
ingen vet varför.

På väg på fest. De fick t.o.m. trick and treata (jag var också ofta ett spöke när
det var maskerad. Nu har det har gått i arv).

fredag, oktober 30, 2015

45 år!

Mamma och pappa anländer idag till Bryssel OCH på lördag firar de 45 år som gifta. Crazyt! Den här fina bilden skickad syster Lina för nån timma sen (jag har koll) på instagram:


torsdag, oktober 29, 2015

All by myself

Hej från praktiken. Skall snart springa iväg och testa tCDS igen. Spännande. Danni åkte till London och lämna mig här med vardagen och Halloween-fester. Som tur har vi kostymer från förra året som barnen var nöjda med också i år. Halloween verkar vara stort här.


Ps. Pumppan står ännu i vardagsrummet som dekoration. Månne den har möglat inuti? Den ser ännu bra ut på ytan. Spännande det med (i mina mått mätt, eheheeehee)

tisdag, oktober 27, 2015

Parktikvardag och hjärnskönhetsoperation

Här kommer två vardagsbilder.

En morgon satt jag fast i trafiken i 1 h  (mer eller minder på den här platsen) på väg till Leuven (tar ca 20 min). För min del är trafikstockningar av den här klassen ovanliga eftersom jag kör i "rätt" riktning, dvs bort från Bryssel på morgonen och
till Bryssel på eftermiddagen. Det skulle vara värre åt andra hållet. Men mycket trafik är det överallt. Som en forskare på prakitekn sa: Litet land och mycket människor, man slipper aldrig trafiken här.
Här är min skrivplats i KU Leuven. Sitter fortfarande i caféet eftersom det är fullt i forskningsrummen. Som tur ingår kaffet. Jag får samtidigt som jag läser in mig på neurologi och parkinson öva på mina sociala kaffestundsförmågor. Är ganska bra på det faktiskt - om jag själv får säga (och det får jag ju eftersom det här är min egen blogg - jeee). 

Måste också skriva lite om tDCS (transcranial direct current stimulation) - så spännande! Jag får vara med på ett hörn där man testar den här typen av elektrisk stimulering på parkinson patienter. Hypotesen är att man kunde påverka motoriken, dvs rörelser som sjukdomen försämrat. Min handledare talade om att det är en hype just nu kring metoden och att i USA kan man köpa tCDS stimulering i butiken och används bl.a. inom spelindustrin. En typ av "brain cosmetic surgery" för att göra oss ännu smartare, snabbare och mer perfekta. Lite skrämmande. MEN för människor med nedsatt rörelse- och/eller inlärningsförmåga pga av sjukdom, så som Parkinson, så är det ju super intressant. Återkommer om det här.

söndag, oktober 25, 2015

Erasmsus del 2 i mitt liv

Jag har börjat utveckla en liten söndagsångest. Det var länge sen sist. Nå, kanske det är bra för mig med lite mera rutiner och krav (gällandet något annat än ansvar över barn).

Vi kom just hem från en eftermiddagskaffestund hos Elsas dagiskompis. Latinostyle så började kaffesunden där runt kl. 17. Danni jobbar så det var skönt med annat vuxet sällskap. Talade om fördomar och Europa. Värdparet är en mix från Spanien/Peru/Frankrike och så var där ett annat par från Rumäninen som också har en flicka på Elsas klass. Vi talade bl.a. om att stereotyper kan vara roliga ibland och igenkänningsfaktor kan vara hög i vissa fall, men stereotyper får inte bli en allvarlig sanning. Ibland känns mitt liv just nu som Erasmus på nytt, fast lite mognare och lite tröttare, men också lite lättare.

lördag, oktober 24, 2015

Hur trötta ut barnen?

Lördag. Sitter här och försöker förstå en artikel om transcranial direct current stimulation och hur det kan påverka motoriken hos patienter med Parkinson. Resten av familjen är på Suomi klubis (hihi) friidrottsträningar. Tidigare på dagen besökte vi isrinken och övade oss på att skrinna till tonerna av saturday night fever. Om barnen inte somnar bra idag så.. ja, inte vet jag vad jag då gör...knappast något, ingeting förvånar mig mera.

Tycker om den här låten av Titiyo som jag hittade via bloggen Blejk, fejt och fab. Skön lördag allihopa!

onsdag, oktober 21, 2015

Frustrerade barn

Elsa har varit hemma med hosta och stegring idag så vi passade på att fotobootha oss. Det var länge sen sist. Den här skrattade vi mest åt den här gången:

Har fortfarande inte klippt mig. Men EN dag händer det.

Har länge tänkt skriva något om skol/dagis-starten här. En liten analys om hur det har varit för oss att börja skola och dagis på ett främmande språk. Men just nu vill jag bara påminna mig själv (ifall jag glömmer senare) - och meddela så där allmänt - att det är TUNGT! Inte för att vi hade väntat oss något annat heller, men nu när vi lever i situationen så kan jag bara konstatera att vi har haft mycket gråt, skrik och frustrerade barn. Det bästa rådet (och det svåraste) jag har fått är att försöka hålla hemmamljön så lugn och trygg som möjligt då skolan/dagis känns kaotiskt. Att balansera upp det kaotiska med en överdos i harmoni och lugn. Men som alltid i livet är det lätt att vara trygg och lugn då allting flyter på och mindre lätt då barnen är extra krävande. En övning i självbehärskning på hög nivå är den här skol-/dagis-starten i varje fall.

Det kändes viktigt att skriva ner det. Så att jag inte glömmer de här jobbigare stunderna sen senare då jag i gungstolen smuttande på portvin skrockar över äventyren i Belgien där i början på seklet. (Orkar inte just nu börja försöka förstå mig gällande varför jag tycker att det känns viktigt att jag också kommer ihåg jobbiga stunder. Kommer kanske på orsaken en annan gång.)

tisdag, oktober 20, 2015

Glödlampan och dagens debatt

Läste just Anne Hietanens blogginlägg om vikthets och IBM och plötsligt vad det som en mening sjönk in i mig. När jag läste de kloka orden fick jag en insikt, en riktig förståelse. Anne skriver:

"Mitt tips är att försöka, varje dag, hjärntvätta sig till att acceptera sig själv som man är. (Ifall man är hälsovådligt tjock är det sedan också "lättare" att ta tag i det ifall man inte gör det med självförakt utan med kärlek.)"

Fast jag tidigare läst liknande råd var det just den här gången som om en glödlampa tändes någonstans i något dunkelt hörn i min hjärna. Göra förändringar med kärlek istället för självförakt. Så är det ju, fast det är jäkligt svårt. Kanske de elektriska pulserna som jag idag igen testade på på praktiken har börjat verka. Kanske jag äntligen börjar förstå saker på djupet, sådär på riktigt, ända in i ryggmärgen?

måndag, oktober 19, 2015

Hjärnan och lite söndagsmys

Försöker förstå mig på hjärnan, helt bokstavligen. Med två veckors mellanrum skall jag skicka texter till min professor, texter som sedan blir min portfolio över praktikperioden. Klarade de två första veckornas introduktionsuppgifter galant. Nu vill proffan att jag skall skriva fem summarys av fem artiklar samt allt möjligt annat till nästa gång. Och mycket EGNA TANKAR vill hon ha. Nu banne mig måste jag noggrant balansera mellan att:

A) förstå huvudpoängen i artiklarna (inte fastna i detaljerna)
B) alltid luska fram vad jag kan få ut av artiklarna med tanke på mitt framtida kliniska arbete. Tänka egoistiskt (= konkreta idéer för nya rehabiliteringsmetoder och övningar) istället för att försöka imponera en professor som inte kommer att bli imponerad oberoende vad jag gör - men ändå få godkänt.
C) dra en övre gräns på hur mycket neurologi jag som fysioterapeut behöver förstå
D) gränsen sätter jag för att jag inte hinner läsa så mycket som jag kanske borde, men ändå vill komma igenom praktiken och vardagslivet i det nya landet utan att få burnout.

OCH: vi hade ljuvliga gäster under helgen och jag tog inga bilder alls. Glömde t.o.m. att instagramma, men under morgonmålet på söndag kom jag ihåg att ta en bild (då när alla ju vill bli fotade). Så varsågoda - en mysbild från i söndags:


lördag, oktober 17, 2015

Twin Peaks

Hej. Borde ju egentligen sova. Men vill bara berätta att jag har börjat se på Twin Peaks. 25 år senare liksom. Så jäkligt bra. Och kläderna känns helt in igen.  Gonatt.

Det här håret kunde jag tänka mig. Behöver bara mera hårstrån.

måndag, oktober 12, 2015

A och B

Före jag somnar vill jag säga att jag:

A) vill ha det här skåpet (det skulle t.o.m. matcha med sofforna jag drömde om för två år sedan)

Skåpet bara står där i ett skyltfönster alldeles nära oss och ropar på mig..

B) jag tänker sluta spara på frisörsbesök, nu ska jag klippa mig (fast jag ännu studerar).

Annars glad, men inte nöjd med håret just nu.

Gonatt!

söndag, oktober 11, 2015

Ovissheten denna söndag

Fin höstdag här i Bryssel. Passade på och tog några höstmysbilder på blommorna i trädgården (high five medelåldern!). Har aldrig haft en egen gård och vet inte riktigt hur jag skall sköta växtlivet. Vi har snart bott här i fem månader och nästan alla blommor lever ännu vilket var mer än vad jag vågat hoppas på. Har plockat bort lite ogräs nu som då, vattnade några gånger när det var som varmast, men annars har växterna fått klara sig själva.

Funderar nu, men har inte ännu orkat ta tag i saken, ifall vi borde beskära/klippa rosorna? Skall man göra det på hösten eller våren? Och varför kapar man dem egentligen? Är det för att få yvigare buskar, eller mera rosor, eller? Måste kanske googla.. hoppas på enkla svar och lösningar. H. "hon som alltid går över staketet där det är som lägst"

Okej, första bilden är inte alls i trädgården utan en bild på min höstpumpastilleben (har inte heller
tillrätt en pumpa förut - vad har jag egentligen gjort under mina 35 första år...?)
Hortensian i trädgården. Vackra nyanser, men kanske lite blek. Den här får väl bara leva och
klara sig själv, eller?
Kinaros? Får den också "bara vara"?

Ros! Beskära (heter det ens så?) eller bara låta växa?

Barnen leker kattleken (?). Bara låta vara eller uppfostra (skojskoj, eller?)

fredag, oktober 09, 2015

Tankar en fredag kväll

Grejer jag funderar på just nu:

- gott vin jag köpte - vin de savoie, téte de cuvée 2013 - billigt, bra och gott.

- månne transcranial magnetic stimulations (TMS) sessionen idag på praktiken har påverkat mig?

- fast mest funderar jag varför inte min handledare hittade rätt "spot" för att stimulera en muskel på tummen. Hon övade på mig inför hennes pilotsudie. Hon menade att det ibland bara är så. Nu är jag orolig över att min hjärna har krympt (=längre avstånd för impuleserna att nå rätt ställe, hjärnan minskar med åldern, men krypandet påverkar inte till en början intelligensen). Intalar mig att jag bara har en tjock skalle.

- irriterad på att grannen pratat med Danni tidigare idag och frågat om vi kan hänga upp någo slag ljuddämppare då våra barn skriker så mycket tidigt på morgonen och sent på kvällen. Då när han skall sova (för han jobbar faktiskt). Nu är vi inte en familj med de bästa rutinerna, MEN, nuförtiden har vi ändå en rutin. Vi (barnen) brukar försöka vara i säng kl.9 och vi vaknar kl.7. Skriket på morgonen kommer sällan före kl.8 då vi skall ge oss iväg till skola/dagis. Jag FÖRSTÅR att det är jobbigt om man hör skrik från grannarna, samtidigt känns det lite löjligt att han skyller på att han inte kan sova. Går han och sova före kl.9 och vaknar efter kl. 8, eller? (för på natten skriker barnen nästan aldrig mera) Varför sa han inte bara att skrikandet är störande - det förstår jag bra och håller helt med honom och bra att han sa och vi gör vårt bästa liksom.

- tur att vi inte bodde bredvid den här grannen med spädisar.

- hmm, tar och smakar på vinet en gång till. Trevlig helg!

Här är en bild från "hemmastudion" tidigare i veckan då Danni skulle vara med live via Skype i Tv-nytt. Jag fungerade
som ljustekniker (observera mjukisbyxorna, haha)


tisdag, oktober 06, 2015

Hej från praktiken

Det snurrar i huvudet med all ny information om Parkinson och Fysioterapi. Hinner knappt andas o ännu mindre blogga. Förutom de här korta raderna då. Före liite hinner jag ju alltid blogga. Så crazyt är aldrig mitt liv.

Här på praktiken är allt bra. Jag har inte ännu en egen plats så jag sitter i kafferummet och talar turvis med forskarna i forskningsgruppen. Försöker hänga med när det ivrig berättar om sina statistisk signifikanta testresultat. Igår besökte jag labbet. Det kändes mörkt och high techit. Hittade bl.a. den här "balansprovokationsplattformen":

Vill nån komma och stå på plattan medan jag drar i spakarna - anyone?



fredag, oktober 02, 2015

Bra och dåliga nyheter

Den goda nyheten är att jag nu äääntligen träffat min professor och vi har kommit överens om ramarna för min research internship. De ville från KU Leuvens sida att jag helst skulle närvara 5 dagar i veckan och mer eller mindre full arbetstid. Fick det dealat till att jag får jobba på onsdagar hemma (då barnen har kort dag) och så kan jag gå lite tidigare de övriga dagarna, men flexar då det behövs. Så det känns bra.

Den sämre nyheten var att de menade att för att jobba i Belgien som fysioterapeut måste man nästan vara Master. Det skulle betyda två års studier till och det känns nu mindre lockande för mig just nu... måste utreda det här vidare.

Men nu är det fredaaaag (igen!). En lite dämpad fredagslåt (om att tappa moralen och välja den mörka sidan. Jag kämpar med valet dagligen. Inte nu kanske på det mest dramatiska planet, men i varje fall. Försöker bli bättre på att säga förlåt, krama och tro på mänskligheten):

onsdag, september 30, 2015

Det bjuder jag på

Jag gick ju sen på den där yogan förra veckan. I salen fanns två andra - kanske ett par - förutom jag då. Och så den där stora skärmen med yogainstruktören. Det visade sig att de två andra inte alls tänkte yoga utan satt i hörnet och stretchade och snackade med varandra. Blev irriterad på att de satt där och inte medverkade. Jag försökte balansera i olika ställningar i takt med instruktören på screenen och kände mig minst sagt dum. Funderade på att snäsa till paret, något i stil med ska ni int delta, ELLER? (men på franska då vilket genast gjorde det svårare). Sneglade irriterat mot deras hörn och såg att tjejen log mot mig. Funderade i min dåliga karma om det var ett leende föra att dölja ett skratt.

Sa ingenting (främst för att jag inte kom på hur jag snärtigast sku får till meningen på franska). Bestämde mig för attityden det här bjuder jag på istället. Så jag sträckte på mig, balanserade, vinglade och slingrade armar och ben i olika vinklar. Glömde nästan bort dem under resten av timmen. När paret före avslappningsdelen gick ut tittade jag upp och de log igen. Nu såg jag bara ett ärligt snällt leende. Tänk vad lite kroppsrörelse kan göra till psyket.

Här försöker jag ta ett foto på mig när jag går förbi tamburspegeln, så där i farten. Slutade
med att jag tog fler bilder i olika poser, förrän jag liksom vaknade upp och kom på
mig själv och vad jag höll på med. Jag är ju 35 år för fään. Men det bjuuuuder jag på.

tisdag, september 29, 2015

Helgen i Ardennerna

Den här bloggen börjar mer och mer påminna om ett familjeresealbum. Men det är väl helt ok. Har aldrig haft någon klar vision för bloggen. Visionlöst är skööönt.

Här kommer lite bilder från helgen då vi åkte till Han-Sur-Lasse, gick i grottor, vandrade bland djuren och övernattade på landet i Achêne med Prisci och Stig.

Här har vi klarat två kilometer inne i en grotta
Vi matade får och getter i lekparken på området.
På kvällen åkte vi till Dinant för att äta. Hostellieret Gilian där vi bodde på hade en super resturang som var nämnd i Michelin-guiden, men det kändes inte helt rätt att satsa stora summor där med trötta barn.
Istället åt vi en fin (på gränsen till stelfin) frukost på Gilian. Kan varmt rekommendera stället för gourmander som vill spendera en helg i lugn och ro på den belgiska landsbygden.
På terassen växte det vindruvor längs med väggarna. Älskar sånt!

Hostellerie Gilain var nära motorvägen och man hörde bilbruset på ingångssidan, men på den andra sidan var det
lugnt och stilla. Det här är vyn från vårt rum. 
Nästa dag åkte vi tillbaka till Han-Sur-Lasse och promenerade - efter en kort tågtur -en
5 kilometers länk bland europeiska djur.
Någonstans där nere finns björnarna.

Belönade mig efter vandringen med en (två) Rochefort. Ett öl från Ardennerna.
Och efter att fammo och Stig åkt vidare tröstade vi oss genom att ännu en gång mata
 de söta getterna.