Cirkusträning

Torsdagsförmiddag är en ny favoritstund under veckan. Jag har nämligen fått möjligheten att med L'Arche-gänget (människor som har kognitiva utmaningar och svårigheter) följa med på cirkus-träningar till Tour and Taxis (där vi brunchade för något år sedan). Roligt OCH lärorikt. Folk verkar här i Belgien älska cirkus som hobby-form. Finns massor med cirkusskolor för både unga och äldre.

Morgon i Bryssel, väntar på spåra nummer 81 som tar mig till L'Arche och därifrån åker vi vidare med
minibus till cirkusträningarna

Cirkusstämning i källaren där vi övar

Apéro-plats. Älskar ordet och innebörden med apéro! Apéro, apéro, apéroooo

Här går vi in

Och här övar vi cirkuskonster

Och om torsdagen var bra kan fredagen bli ännu bättre. Vi skall nämligen åka till Paris ikväll! Danni jobbar där idag då Sipilä träffar Macron i Elsysée palatset och barnen och jag tar tåget efter att skolan tagit slut. Tar 1,5 timme - så snabbare än till Åbo från Helsingfors. Ljuuuuvligt! Hoppas pirret över att vara mitt i Europa aldrig mattas av. Älskar pirr.

Ha en fin fredag

Detta har hänt

Först och främst: jag blev moster igår för andra gången! Jeeeee! Lina och Öz fick sin baby äntligen (11 dagar över tid).

För det andra: jag fick mina fysioterapeutbetyg på posten. Jeee igen!

För det tredje: nu har det här inte ännu hänt, men händer om någon timme för då flyger barnen och jag till Stockholm och sen så småningom vidare till Finland. Idag började deras sommarlov.

Här går de hem till sommarlovet. Vi hoppas på sol och värme i Norden - här har hela
juni varit som en regnig höst.

Återkommer kanske under sommaren till bloggen, men troligen blir här en paus. Och ifall ingen ännu har sagt det idag: Du är bäst!

Hejhej så länge

Heta linjen

Här är tre positiva nyheter från veckan:

1. Jag fick pressat byråkratin i Leuven och kunde skicka alla intyg och fick glädjande nog det här meddelandet från Arcada:

2. Tackade Marilyn och KU Leuven för flexibiliteten och fick det här svaret:

Det snackas om mig i korridorerna - den där fenomenala finskan kallar det mig nog för!

3. Och allt det här har jag fått till stånd i Europas bästa universitet. Jag blev blev informerad under veckan att KU Leuven rankas som nummer ett i Europa vad gäller innovation enligt Reuters.

Så alla ni som har väntat med att kontakta mig med jobberbjudanden tills jag är färdig fysioterapeut kan börja höra av er. Det är bara och ringa och komma med era arbetserbjudanden! Brygger kaffe under tiden medan ni knaprar in numret. Hejhej!

10 veckor

Då var 10-veckors praktiken på universitetsjukhuset i Leuven över! Super tacksam över den här möjligheten, jag har lärt mig massor. Har några små grejer jag ännu behöver skriva och efter det så börjar allting vara klappat och klart för att utexamineras som pinfärsk fyisoterapeut.

Under fredagen och lördagen gick jag omkring i ett lyckorus och idag känns det, ja, lite tomt faktiskt. Aldrig är jag tillfreds. Men skall försöka njuta av den här stunden och INTE stressa alltför mycket över den osäkra framtiden.

Det ooordnar sig.

Fredagens sista selfie från sjukhuset. Trött med håret på ända men också glad över fin feedback.

På kvällen skålade vi, ser stelare ut än vad det var (skoj)

Igår vaknade vi tidigt för att se på då Rufus skola deltog i en fotbollsturnering för alla skolor i Woluwe Saint Lambert.
Fin stämning!

Kroppen

Nu har gästerna åkt hem och jag har min hemmastudiedag. Har fört barnen till skolan, dricker kaffe och försöker bli inspirerad. Av något, vad som helst! Please!

Ok, tog en paus och läste några bloggar. Peppe skriver idag om forskning som visar på att det är lönlöst att banta med hjälp av dieter. Efter fem år väger man oftast mera än före bantningen. Bantningsstressen är oftast orsaken till misslyckandet.

Det är så sant det där med att hets till bantning är totalt onödigt, eftersom ingenting blir bättre av det. Långvarig stress är ju värre för kroppen än all halvfabrikat i världen. Inte för att man behöver frossa is sig halvfabrikat för det, men ni förstår vad jag menar. Jag började fundera på situationer jag varit med om med klienter/patienter och då det har blivit tal om vikt. Har spontant under mina praktikperioder aldrig tagit upp personers övervikt och ibland funderat om jag borde göra det. Är det inte en del av min profession liksom? Att våga tala om vikten. Men någonstans i mig har det aldrig kännas rätt att ta upp den diskussionen. Ifall personen själv har börjat diskutera sin vikt har jag hållit mig neutral till diskussionen, inte gett allt för många goda råd, utan mera bara lyssnat. För om jag börjar med att säga att dina ryggproblem blir troligen bättra om du går ner 10 kg i vikt så kunde jag lika gärna bara ge en örfil och be dig gå och stå i skamvrån en stund istället.

Att skuldbelägga och ovanifrån (som "kroppsexpert" då) med upphöjt finger förminska en person till en mekanisk hög med ben, muskler och fett är inte rätt väg att gå. Verkligen inte. Däremot att koncentrera sig på övningar och rörelser som känns bra för just den människans kropp, att respektera kroppen just som den är i den stunden, att inspirera till att må bra i sin kropp och att tänka mindre på utseendet och mera på hur hen känner sig i sin egen kropp. RESPEKT. En sådan fysioterapeut vill jag vara.

Och som om det här inte skulle vara tillräckligt med text för en sömnig blogg denna måndag förmiddag så öser jag på med några bonusbilder från långhelgen:

Turistrundan med turisterna. Här sitter vi uppe på en takterass med vy över Bryssel. Hit hamnar de
flesta av våra gäster förr eller senare. 

Ljuvliga morsdagspresenter och på franska den här gången.

Hyvän olon harjoituksia

Ibland kan jag tycka att tiden masar sig framåt och blir nästan förvånad när jag påminns om vad som var min vardag för mindre en ett år sedan. Känns avlägset nu. Hittade mina Hyvän olon harjoituksia som jag gjorde för praktiken på Aurora psykiatriska sjukhus i Helsingfors. Jag höll en jumppastund på den geriatriska avdelningen under hela praktiken. Fick avslutningsvis till uppgift att sammanställa några enkla och ändamålsenliga övningar på en A4 som de kunde göra på egen hand på avdelningen (själva eller med hjälp av vårdpersonal).

Hängde upp övningarna på min "jag kan vägg" här vid mitt skrivbord. Den här versionen
är inte den slutliga och har anteckningar (finska rättelser, hihi).  Är stolt över  min
A4 idag när jag ser på den.

Med andra ord så vet du att du blivit gammal OCH tokig om du ser mig och mina rörelser in real life. Värre saker kan hända. Gammal och bitter är till exempel inte heller så kiva. 

Fast skämt åsido, äldre människors mentala illamående är en av många saker som borde uppmärksammas mera i samhället. Ofrivillig ensamhet bland äldre medborgare är ett problem som vi kunde göra ännu mera för att minska (med tanke på det förra inlägget så måste jag väl gå och lajka lite på facebook ännu ikväll för att minska på den här moralhuvudvärken). 

Peppmejlet

Idag ploppade höstens 20 studiepoäng in på kontot. Känns bra. Om vi stannat i Finland skulle jag troligen ha blivit färdig till julen. Här i Belgien går den sista studietiden i lite lugnare takt för att få allt annat att gå ihop. Stressar fortfarande över den kommande praktikvardagen.

Om ihopsyende av jobbtid, barnhätmtning och famijletid kändes utmanadade i Finland så känns det dubbelt svårare här. Alla stödnätverk måste byggas upp från noll och det känns tungt ibland. Blev därför superglad över dagen peppande mejl av Marilyn - I can do this!

Sen mognad

Åkte peppad till praktiken för att för första gången ensam ansvara över datainsamlingen medan Sanne (min handledare och forskaren) ger magnetimpulser i olika styrkor till patienten (före och efter det fått tDCS - elektrisk-stimulering). MEN, så hade patienten blivit flunsig och nu sitter jag här i läsrummet och försöker motivera mig själv att göra något annat.

Första gången jag såg datainsamlingsprotokollet kändes det mer eller mindre omöjligt. Förstod ing-en-ting. Nu har jag övat genom att följa med och hjälpa till i mindre doser. Igår blundade jag nu som då och gick igenom testet i huvudet och hur och när jag skall ändra program, x- och y-axlar och skriva in rätt värden på rätt ställen.

När jag studerade som yngre gav jag lätt upp om det blev för svårt. Gick på en öl istället. Nu försöker jag se de svåra i vitögat och med små steg, och genom att fråga - och fråga en gång till  - komma vidare när det blir svårt. Jag mognade kanske lite senare än andra på det viset. Och det går, jag börjar förstå vad vi mäter och protokollet känns inte omöjlig mera. Ingenting är omöjligt! (förutom att hitta inspiration till vardagsmat, hitta par i strumpor på morgonen och att gå och sova i tid...)

Här är en sida av många i prototokollet

Parktikvardag och hjärnskönhetsoperation

Här kommer två vardagsbilder.

En morgon satt jag fast i trafiken i 1 h  (mer eller minder på den här platsen) på väg till Leuven (tar ca 20 min). För min del är trafikstockningar av den här klassen ovanliga eftersom jag kör i "rätt" riktning, dvs bort från Bryssel på morgonen och
till Bryssel på eftermiddagen. Det skulle vara värre åt andra hållet. Men mycket trafik är det överallt. Som en forskare på prakitekn sa: Litet land och mycket människor, man slipper aldrig trafiken här.

Här är min skrivplats i KU Leuven. Sitter fortfarande i caféet eftersom det är fullt i forskningsrummen. Som tur ingår kaffet. Jag får samtidigt som jag läser in mig på neurologi och parkinson öva på mina sociala kaffestundsförmågor. Är ganska bra på det faktiskt - om jag själv får säga (och det får jag ju eftersom det här är min egen blogg - jeee). 

Måste också skriva lite om tDCS (transcranial direct current stimulation) - så spännande! Jag får vara med på ett hörn där man testar den här typen av elektrisk stimulering på parkinson patienter. Hypotesen är att man kunde påverka motoriken, dvs rörelser som sjukdomen försämrat. Min handledare talade om att det är en hype just nu kring metoden och att i USA kan man köpa tCDS stimulering i butiken och används bl.a. inom spelindustrin. En typ av "brain cosmetic surgery" för att göra oss ännu smartare, snabbare och mer perfekta. Lite skrämmande. MEN för människor med nedsatt rörelse- och/eller inlärningsförmåga pga av sjukdom, så som Parkinson, så är det ju super intressant. Återkommer om det här.

Hej från praktiken

Det snurrar i huvudet med all ny information om Parkinson och Fysioterapi. Hinner knappt andas o ännu mindre blogga. Förutom de här korta raderna då. Före liite hinner jag ju alltid blogga. Så crazyt är aldrig mitt liv.

Här på praktiken är allt bra. Jag har inte ännu en egen plats så jag sitter i kafferummet och talar turvis med forskarna i forskningsgruppen. Försöker hänga med när det ivrig berättar om sina statistisk signifikanta testresultat. Igår besökte jag labbet. Det kändes mörkt och high techit. Hittade bl.a. den här "balansprovokationsplattformen":

Vill nån komma och stå på plattan medan jag drar i spakarna - anyone?

Här kommer jag hösten

Sitter vid mitt nyrensade skrivbord och försöker peppa mig inför höstens kurser. Vågade t.o.m. logga in på mejl och KU Leuvens hemsida. Som ni ser har jag hängt upp badvaktsintyget (har lite fastnat - jag vet - men nu har det blivit en symbolisk grej för mig). Bredvid hänger utlåtandet över examensarbetet som Linda och jag jobbade med på våren. Vi fick vitsord 4 av 5. Jihaa!

Men de var de och nu är det slutspurten kvar. I Leuven, på engelska och om neurologi. Go, go, gooooo!

Känns lite kalt, borde kanske fixa doftljus (har helt dille på dem nuförtiden), mjuka
upp det hela. 

Mejl av Marilyn

Vet inte om Erasmus gått framåt eller om KU Leuven bara är en organiserad organisation, men hur glad blir man inte av ett sånt här mejl!:

Dear Anne,

Concerning your Research internship in neuro: would you be more interested in the field of Parkinson’s disease (professor Alice Nieuwboer) or stroke (professor Geert Verheyden)? I will try to make arrangements in your field of choice.

Kind regards
Marilyn

Kommer inte ihåg att jag skulle ha blivit så här väl omhändatagen förra gången jag åkte som utbytesstudent. Fick nog då helt själv hitta på mitt schema. Har ett suddigt minne av att jag t.ex. en gång rusa in i ett klassrum, satt ner mig i mitten av bänkraden (big nono) och låtsades vara helt cool med franskan. Efter en stund förstod jag att jag kommit fel och hamnat på någon högre matematikkurs. Tänkte först att jag bara låtsas som jag hör hemma där, men sen började läraren turvis fråga något av alla i klassrummet. Kände paniken stiga då det närmade sig min tur. Steg till sist upp mumlade pardon, pardon och trängde mig förbi hela raden av förundrade belgare. Min coolhet var ett minne blott och jag tyckte då att det var så PINSAMT. Nu tycker jag inte det mera. Så går det sen.

Ps. jag valde parkinson-gruppen

En vecka till med psykofysisk fysioterapi

Veckan kom och gick. Vilken fantasifull början på ett blogginlägg. Men det kommer inget mer ikväll. Hjärnan säger stopp. Eller vänta... Nää, de var nog de... Några bilder klistrar jag ändå ännu in. Först på mig på prakitken (då jag ännu i början av veckan var pigg) + två böcker jag vill läsa.

leeee:)

Sommarläsning 1

Sommarläsning 2. Gertrud Roxendal står det högst upp. En föregångaren inom
psykofysisk fysioterapi i Norden

Bollövningen

Livet på praktiken fortsätter. Fick här en dag delta i en grupp där vi genom olika rörelser och övningar övade på att stå på oss mera, sätta gränser. I en av parövningarna höll vi i en stor terapiboll mellan oss. Den ena sku sen försöka skaka av den andra (bara genom att röra på bollen, inget knuffande eller liknande..) och så bytte man roller. Jag började ivrigt med att hålla hårt i bollen och flyttade den kvickt och med snabba ryck hitåt och ditåt när det var min tur att försöka snurra bort den andra. Men rätt snabbt började jag ändå tycka att mitt par ju bra kunde få bollen när hon nu så ivrigt ville ha den. Det är ju bara en boll. Resonerade med mig själv att jag nog skulle hålla hårdare i om det skulle vara fråga om något viktigt, typ min baby.

Men ändå skedde det här samtidigt i min hjärna:

Kanske det här ändå visar på att jag borde stå på mig mera? Eller visar det här att jag har empati och förståelse för andras behov (hon håller helt sjukt HÅRT i bollen = bollen är viktig för henne, men inte så viktig för mig så varför inte ge den till henne)? Fast vår uppgift var ju att hålla hårt i bollen, då skall man väl göra det... Borde nog stå på mig mera... Så är det nog...HÅÅÅÅLLLL...Eller är det här bara en dum bollövning som betyder just så mycket jag vill att den skall betyda? Borde jag ändå släppa lite på taget... Osv.

Sån e ja sen.

Mind-Body-Bridging

Var igår på en föreläsning om Mind-Body-Bridging. En rätt sympatisk amerikansk (tycker ibland att jenkare som föreläsare kan vara lite översittare - stormaktshögfärdiga liksom) professor som hade dedikerat sin arbetskarriär till att forska i kopplingen mellan psyket och kroppen.

Han hade några konkreta övningar som jag tycker var intressanta. En handlade om att istället för positive thinking (som han tyckte att inte var värt någonting alls) använda sig av medvetlighetsgörning av den negativa tanken. Han menade att de negativa tankarna alltid ändå finns där, att det inte är någon vits att försöka tränga bort de negativa med det positiva eftersom det kan leda till att de negativa tankarna kommer ännu starkare tillbaka efter en tid.

Lite yin/yang eller det onda och det goda-fundering alltså. Acceptera båda sidorna. Men att samtidigt medvetliggöra att den negativa tanken bara är en tanke och behöver inte gå vidare till att påverka din kropp negativt (musklelspänning, tryck i bröstet eller magont). Den kognitiva övningen man skulle göra var att när man t.ex. på morgonen ser sig i spegeln och ifall en negativ tanke dyker upp (jag är lat/ful/dum/dålig osv) istället tänker att:

- Nu tänker jag att jag är lat/ful/dum osv.

Den här lilla kognitiva övningen kan hjälpa tanken att hållas som tanke (ingenting  mer , ingenting verkligt) och hindra den att sprida sig via nervsystemet till kroppen och förorsaka symptom.

Om det fungerar så är det ju great. Jag tror inte det finns så mycket rätt och fel gällande olika kognitiva övningar. Om positiv thinking fungerar för dig så är det ju lika great. Men det var intressant att höra om ett allternativ.

Har du ångest?

Jag är trött i huvudet (igen). Läste igenom broschyrer om bland annat ångest vid psykiatriska avdelningen där jag idag började min tredje praktikperiod. Nu gäller psykofysisk fysioterpi sex veckor framåt. Funderade på vägen hem om att skillnaden mellan psykisk frisk och psykisk sjuk är skörare än vad många tror - tror jag. Vi är så nära där vid gränsen under stunder i vårt liv, men rädda för att erkänna det. Stigman är väl för stark.

Hittade de här bra tipsen till alla som så som jag också lider av ångest ibland (lindrig eller mindre lindrig):

Vi är med i tidningen!

Här kan ni läsa om vår fina träff igår.

Dagens tabell

Jag har haft svårt att komma in i studierytmen igen och inspirationen har varit som bortblåst. Känns som jag måste skärpa mig. Idag bläddrade jag i den senaste Fysioterapeutti-tidningen. Stirrade en stund på tabellen som visar hur många färdiga fysioterapeuter det finns i varje generation.

Snart blir det en till bland sjuttiotalisterna. Slutspurten - here I come!

Kroppsberoende

Sitter och smuttar på kaffe och läser mig in på Beckers muskeldystrofi. Under mina studier har jag blivit överraskad över hur många sjukdomar som ännu i dagens läge inte går att bota. Många av de obotliga sjukdomarna är neurologiska och fysioterapi ingår som en viktig del i vården.

Fysioterapimetoderna eller övningarna är inte så invecklade. Det finns ingen exakt punkt mellan t.ex. ländkotorna i ryggraden eller en viss specifik rörelse som magiskt gör livet och kroppsrörelserna lättare (no shit liksom) för klienten. Det handlar om att se varje människa som den unika person hen är och utveckla rörelseövningar som underlättar vardagen för just den personen. Att helt enkelt göra det möjligt för personen med sjukdomen att lära sig leva med en förändrad kropp. Bara det.

Vi är ju inte våra kroppar, men ändå så hiskeligt beroende av vår klumpiga skelettkostym.

Läget

Bloggen, bloggen jag har ju glömt dig. Funderar bara på prolapser och knäartroser numera.
Livet fortsätter på praktiken. Jag är fortfarande i pisset mest hela tiden, mina klientdokumentering kommer tillbaka fullproppad med röda rättningar, får blackouts på svenska och finska på ord som nilkka och skulderblad och nu senast hittade jag inte själv höftstabilitet då jag framför en grupp klienter skulle demonstrera en stabiliserande rörelse.  Men så finns det också stunder då jag känner att jag gör något rätt, att det jag gör verkligen hjälper och att jag kommer på rätt formulering i rätt stund. Och visst har jag redan nu lärt mig massor.

Och på helgen var jag på Långvik spa med kompisar. Fast spa är lite överdrivet för stället, snarare handlar det om ett hotell med poolavdelning. Men det störde inte heller stämningen. Sköööööönt var det i varje fall!