onsdag, februari 28, 2018

Otillräcklighetskänslan

Genast efter att jag började skryta över hur ljuvlig kombinationen värme och snö i alperna är så blev det smällkallt här. Igår på väg till jobbet insåg jag att kollektivtrafiken strejkar (igen!) så jag började promenera i lugn takt i den sibiriska kylan.

Under ispromenaden funderade jag på otillräcklighetskänslan jag så ofta går och bär på. Ibland är det föräldraskapet som tynger, ibland karriären - eller kanske snarare avsaknaden av en karriär - och ibland orättvisorna i världen.

Nu senast var det Syrien och ett nyhetsinlägg därifrån från förra veckan som snurrat nonstop i min hjärna. I inlägget stod en pappa bland ruinerna med sitt döda barn i famnen och sa att hans barn inte behöver leva i ständig skräck för kriget mera, att det är bättre så här.

Vilket helvete har du inte gått igenom för att stå med ditt döda barn i famnen och konstatera att döden för det egna barnet är bättre än livet.

Att samtidigt stå i mitt varma, trygga hem och förbereda middagen är ju egentligen bara konstigt. Jag borde rusa ut - strida, rädda, förändra, förbättra, agera - gå ut i världen och göra något! Men gråter istället och vänder sedan blicken bort för att jag kan inte ta in misären.

Jag tror jag skrivit om det förut att det inte hjälper ett skvatt att jag gråter i tysthet, på avstånd. Det hjälper varken de som lider eller mina närmaste. Tänker att jag måste hållas stark för min egna barn, att orka och försöka uppfostra dem till empatiska och trygga individer. Och istället då för gråt donera pengar till NGO:s som hjälper i krisområden.

Eller är det bara ett dåligt och klassiskt försvarstal från medelklassen? Borde vi inte göra mera?

Du kan donera pengar för att hjälpa barnen i Syrien via bl.a. Rädda Barnen 

torsdag, februari 22, 2018

Att skida i södra alperna

Förra veckan körde vi genom nästan hela Frankrike, från nord till syd och tillbaka. Över 2000 km blev det totalt. Lägger in några sportlovsbilder här på bloggen så att den inte står helt öde medan vi försöker komma tillbaka till vardagen och samtidigt umgås med släkten som är på besök.

Vi besökte för andra gången Pra Loup tillsammans med en kompisfamilj från Bryssel och igen hade vi tur med vädret - eller kanske solen alltid skiner där - det är ju trots allt nära Côte D'Azur. Älskar kombinationen snö och varm sol. Försöker ibland leva upp till förväntningarna över den exotiska nordbon och berättar vilda historier om kalla vintrar för att imponera på folk, men njuter ärligt sagt mera av varmare breddgrader också vad gäller snösporter (nu när jag har testat på det). 

Bilderna får berätta resten. 

Högst uppe och möjlighet att pausa med bord och bänk

En stund i solen efter skidande. Vi bodde i vår vän
Elises familjehus, som är en gammal bondgård

Så idylliskt ställe, jag riktigt kände alla glada minnen i väggarna

Mmm mm Mmmm

Elsa och Valentina har klarat skidkursen



Hela gänget. Här blandades franska, spanska, engelska och svenska helt vilt

Rufus blev primuselev i sin skidskola

Vill tillbakaaaaa

onsdag, februari 07, 2018

Ljud jag tycker om

Började för en tid sedan anteckna ner ljud som jag tycker om. Vet inte varför. Kanske ett tafatt försök att hitta det fina i det vardagliga. Hittills ser listan på positiva ljudupplevelser från vardagen ut så här:

- Ljudet som uppstår när man öppna ett kaffepaket och vakumet pyser ut. Lite som en skön prutt, fast doften är bättre.

- Det rasslande rytmiska ljud som uppstår då man går med mycket smycken, nitar eller annat material som klingar och rasslar mot kroppen, typ boots och väskor med fransar och utsmyckningar.

- Slammerljud - men från avstånd - av koppar och tallrikar som klinkar mot varande. Troligen på grund av de sköna stunderna när jag fått ligga kvar i sängen och hör morgonmålet fixas.

- Knäppande med fingrarna. Ljudet är just passligt. Inte för högt (som vissling) eller hårt som trummor (tänker främst på "barntrummor" här, inte proffsigare grejer) utan lämpligt mjukt tack vare mjukdelarna (hud, muskler) på fingrarna som dämpar ljudet.

Längre än så här har jag inte kommit. Lyssnade på nya First Aid Kit igår och fick en till fin ljudupplevelse.

fredag, februari 02, 2018

ESFJare finns både här och där tydligen

Gick och fyllde i ett personlighetstest på nätet under veckan. Började klicka i svarallternativen före jag hann hejda mig och så var jag igång. Funderade och grubblade. Myers Briggs heter testet visst. Kommer ihåg att jag har gjort en proffsigare version för flera år sedan på någon personalutvecklingsdag.

Ni vet det där testet med 16 olika personlighetstyper som är kopplat till arbetsliv. Hur som haver så efter allt väljande blev jag, tatatataaaa: ESFJ.

Sidan länkande mig sedan vidare till jobb som kunde passa mig - mycket vård och omsorg. Resultatet har nu spökat i hjärnan efter den kvällen. ÄR jag verkligen sån där? När jag för flera år sedan gjorde samma test blev jag någonting annat, kommer inte ihåg vilket men tror att det var typ grundläggande skillnader så som att jag klickade mig till introvert, medan jag nu valde extrovert. I dagsläget får jag energi av andra, blir tokig om jag sitter ensam hela dagarna, det har jag lärt mig av åren i Belgien.

Är jag verkligen så formbar och konturlös att jag ändrar mig (även om jag i stunden tror mig svara ärligt) beroende på vilket jobb jag har eller siktar mig in på? Nu när det vård som gäller så blev jag vårdmänniskan och då när det var ekonomi och planering som gällde blev jag noggrann och distanserad också i personlighetstestet. Eller är jag helt enkelt PSYKO, ni vet kanske psykologbarn är lite som skomakarens barn.

Nä, vet ni. Nu ångrar jag mig att jag gjorde testet. ESFJ-typer verkar vara supersympisar, men jag vill ju vara speciell. Inte höra till den vanligaste gruppen knegare, utan vara annorlunda och lite spännande. Synd att det finns 6 miljarder andra homo sapienser på den här planeten, svårt att stå ut från mängden oberoende vilken personlighetstyp du än är om det bara finns 16 allternativ. Rufus menar att man år 2070 kommer att skicka de första människorna till mars. Bäst att försöka komma med på den raketen. Unik på mars, tänker jag mig då.

Och just det: Jag kom igenom franska tenten, både muntliga och skriftliga. Jihuu! För att fira vårt flitiga studerande tog vi en bild med några av de härliga damerna från min kurs.

Mmm, ser det inte ut som en ESFJare där längst till vänster. Hjälper och vårdar dag in och ut. Helt klart.

Och fredagslåten är igen en belgisk artist. Angèle är från Bryssel och sjunger på engelska och franska i den här låten. Fun fact: I början på videon missar hon 81:ans spåra - eller trammen som jag säger här - samma som jag tar för att åka till jobbet på l'Arche. Fantastiskt!