PMS och bildning

Det här med livslångt lärande (nu gäspar skärigubben i mitt huvud, hihi) är ju så sant och viktigt. Nya insikter får jag till en viss del med åldern oberoende om jag studerar eller inte. Till exempel har jag först nu som 36-åring lärt mig att identifiera min månatliga pms-period. Jag lyssnar mera på min kropp nu än som yngre.

Samtidigt så tror jag också det är bra att utsätta hjärnan för ny information, intryck och erfarenhet. Och då menar jag inte bara att upptäcka de som ändå händer i livet så som pms. Samtidigt får det inte bli ett måste för mig att lära mig nytt. Att prestera. Försöker aktivt rensa bort rensbara måsten och ersätta dem med ärlig nyfikenhet. Vad intresserar mig på riktigt? Kanske det handlar om hur man stickar en tröja? Eller hur jag lär mig att stå på huvudet på yoga-kusen? Hur lär jag mig att skriva och uttrycka mig bättre? Hur tejpar jag en axel? Vad vet jag egentligen om Syriens historia? Italienska?

Utgångsläget är en positiv nyfikenhet. Sen kanske jag tröttnar efter en stund (hänger väl ihop med det här att jag aldrig blir världsbäst på något), men där i mellan nyfikenheten och tröttnaden så har jag chansen att lära mig något jag inte visste förut. Bildning tycker jag är ett bra ord. Folkbildning. Ingen prestationspress på det här lärandet, bara ärlig nyfikenhet livet igenom.

Här är några länkar till organisationer i Finland som erbjuder kurser på svenska om allt mellan himmel och jord - tänk att det finns så mycket intressanta och närapå gratis kurser där ute! (ingen har bett mig länka till dem, det här är helt min egen idé):

Bildningsalliansen, Centret för livslångt lärande vid Åbo Akademi, Medborgarinstitut i Finland, Studieinfo/Vuxenutbildning, Svenska vuxenutbildning vid Helsingfors Universitet

För att hålla pretentiösnivån hög på det här inlägget avslutar jag med visdomsord från sommarens utetupp. Tror man fick köpa den här tavlan på Clas Ohlson för några år sedan, så det är inte ord av en LivsGuru i Indien - utan av marknadsföringsnissar i Sverige, eller i Kina, eller kanske i Indien (och cirkeln är sluten, haha) - men kloka ord ändå tycker jag:

Detta har hänt

Först och främst: jag blev moster igår för andra gången! Jeeeee! Lina och Öz fick sin baby äntligen (11 dagar över tid).

För det andra: jag fick mina fysioterapeutbetyg på posten. Jeee igen!

För det tredje: nu har det här inte ännu hänt, men händer om någon timme för då flyger barnen och jag till Stockholm och sen så småningom vidare till Finland. Idag började deras sommarlov.

Här går de hem till sommarlovet. Vi hoppas på sol och värme i Norden - här har hela
juni varit som en regnig höst.

Återkommer kanske under sommaren till bloggen, men troligen blir här en paus. Och ifall ingen ännu har sagt det idag: Du är bäst!

Hejhej så länge

Heta linjen

Här är tre positiva nyheter från veckan:

1. Jag fick pressat byråkratin i Leuven och kunde skicka alla intyg och fick glädjande nog det här meddelandet från Arcada:

2. Tackade Marilyn och KU Leuven för flexibiliteten och fick det här svaret:

Det snackas om mig i korridorerna - den där fenomenala finskan kallar det mig nog för!

3. Och allt det här har jag fått till stånd i Europas bästa universitet. Jag blev blev informerad under veckan att KU Leuven rankas som nummer ett i Europa vad gäller innovation enligt Reuters.

Så alla ni som har väntat med att kontakta mig med jobberbjudanden tills jag är färdig fysioterapeut kan börja höra av er. Det är bara och ringa och komma med era arbetserbjudanden! Brygger kaffe under tiden medan ni knaprar in numret. Hejhej!

Tack Arcada!

Jag ligger inte under täcket med chipspåsen, fast det egentligen skulle locka. Istället har jag försökt puffa på administrationsapparaten i KU Leuven - mitt universitet här i Belgien. Det är lätt att bli desperat under en sådan process.

Vilken skillnad sedan då jag ringde upp Arcadas studieservice för att försäkra mig om att jag har allting fixat från deras sida för att kunna utexamineras. Allt gick att ordna, lösning på lösning och super vänligt bemötande. Jag blev så glad! Det här inlägget är inte sponsrat av Arcada, men jag vill ändå nu, ifall jag glömmer senare, passa på och tacka Yrkeshögskolan Arcada för en superfin utbildning och ett otroligt vänligt bemötande! Allt har alltid ordnat sig och alla har varit så snälla. På riktigt - ljuvliga människor!

Tyvärr rår inte jag eller Arcada på byråkratin i Belgien, så det ser ut som om jag först kommer att kunna utexamineras i september eftersom jag inte hinner få mina studiepoäng från vårens praktik till deadlinen inkommande fredag.

Här är jag på Arcada och berättar om Fysioterapiutbildningen
för något år sedan.

Peppmejlet

Idag ploppade höstens 20 studiepoäng in på kontot. Känns bra. Om vi stannat i Finland skulle jag troligen ha blivit färdig till julen. Här i Belgien går den sista studietiden i lite lugnare takt för att få allt annat att gå ihop. Stressar fortfarande över den kommande praktikvardagen.

Om ihopsyende av jobbtid, barnhätmtning och famijletid kändes utmanadade i Finland så känns det dubbelt svårare här. Alla stödnätverk måste byggas upp från noll och det känns tungt ibland. Blev därför superglad över dagen peppande mejl av Marilyn - I can do this!

Tillbaks i De Spuye

Sitter här i Leuven och försöker skriva de sista uppgifterna för den här praktiken. Det går trögt. Hade tänkt att jag efter julpausen skulle får inspis igen. Men det är nog bara med hot och piska jag får några ord skrivna. Eller kanske mest ändå morot. En morot är att jag ikväll unnar mig The Unbreakable Kimmy Schmidt från Netflix som är min senaste titta allt på en gång serie. Komedi och så bra - har nästan sett alla delar redan.

Bilden nedan var min förmiddagsmorot (lunch på campus, ensam dock...do, do, doooo   ______
                                                                                                                                                _____
                                                                                                                                                    _____..
                                                                                                                                                                .
                                                                                                                                                                .)

De Spuye heter restaurangen. Strecken och prickarna där i slutet på förra meningen
skulle symbolisera en nedåtgående tongång eller någo ditåt tog ca. 10 min för mig.
Nu MÅST jag börja läsa igen. Ciao!

Bra och dåliga nyheter

Den goda nyheten är att jag nu äääntligen träffat min professor och vi har kommit överens om ramarna för min research internship. De ville från KU Leuvens sida att jag helst skulle närvara 5 dagar i veckan och mer eller mindre full arbetstid. Fick det dealat till att jag får jobba på onsdagar hemma (då barnen har kort dag) och så kan jag gå lite tidigare de övriga dagarna, men flexar då det behövs. Så det känns bra.

Den sämre nyheten var att de menade att för att jobba i Belgien som fysioterapeut måste man nästan vara Master. Det skulle betyda två års studier till och det känns nu mindre lockande för mig just nu... måste utreda det här vidare.

Men nu är det fredaaaag (igen!). En lite dämpad fredagslåt (om att tappa moralen och välja den mörka sidan. Jag kämpar med valet dagligen. Inte nu kanske på det mest dramatiska planet, men i varje fall. Försöker bli bättre på att säga förlåt, krama och tro på mänskligheten):

Tummen upp och tummen ner

Jag har kommit vidare i ansökningsprocessen till KU Leuven! Wohoo! Trodde inte för fem år sedan i min vildaste fantasier att jag skulle flytta till Belgien och bli en Erasmus (nästan säkert då) student igen - i FYSIOTERAPI - av alla ämnen. Jag skulle faktiskt ALDRIG ha trott det, bara tänkt att sånt gör kanske andra driftiga typer, men inte jag. Men här är jag och låter nu livet ta mig vidare.

Deprimerad blir jag däremot av lagförslaget om att studiestödet skulle begränsas till en examen. Vi är privilegierade i Finland då studierna är gratis och vi till och med får en liten summa för att studera. Samtidigt tycker jag att en hög utbildningsnivå är vår (enda) styrka i den globala världen idag och i framtiden. När man som 18-19 år (Obs TONÅRING!) väljer en studieriktning, studerar färdigt och som 22 år märker att man A) vill studera vidare på magisternivå eller B) vill ändra inriktning inte mera har möjlighet att få studiestöd fast man har kvar studiemånader, tycker jag att det varken låter som smart utbildnings- eller samhällsekonomiskpolitik.

Annat är det för min åldersklass, då finns det oftast allternativ så som Vuxenstudiestöd, möjlighet till alterneringsledigt eller arbetslöshetsstöd för studier. Det här stödalternativen är betydligt högre (50-60% av din lön) än det vanliga studiestödet. Lagförslaget ÄR orättvist för de som är unga och inte ännu riktigt vet vad de vill studera och ändå försöker sig på något och för yrkeshögskolestuderande som vill skaffa sig en magisterutbildning.




Ps Såg filmen Wild i flyget och tyckte mycket, mycket om den.

Möjliga kurser i Belgien

Har idag skissat på ett informationsbrev till våra intervjuobjekt i examensarbetet. Vår tidtabell är supertight, men kanske vi på det här viset faktiskt får det gjort under våren. Har också skissat på Learning Agreement för mina utbytesstudier nästa år. Känns lite utmanande då kurshemsidorna ännu inte är helt uppdaterade för nästa år.  Men hittade t.ex. den här kursen - varje sportfånes drömkurs:

- Sociocultural Analysis of Sports and Leisure (5 ects)

Eller en mardrömskurs för mig:

-Training and Coaching Swimming (3 ects)

Ser framför mig supersimmande och trimmade flamländare och jag som just och just kom igenom simtestet efter många om och men.

Nåja, först måst jag nu hoppas att jag alls får en plats till KU Leuven före jag lever in mig alltför mycket i möjliga och omöjliga kurser.

Det ekonomiska läget (som vuxenstuderande)

Ok, då har jag betalat räkningar och fick en mindre panikångestattack då hösten inte ännu börjat och sommarlönen bara susade förbi mina ögon innan den försvann. Jag får som sagt inget understöd för tillfället eftersom jag använt upp alla studiestödmånader och ramlar i mellan systemen för vuxenstudiestöd. Här skrev jag mer om det för något år sedan. Men istället för att gömma mig under täcket med en natcho-påse har jag börjat planera höstens möjliga inkomstkällor:

1) Började med att tacka ja till att dra vattenjumppa en gång i veckan (tänk att de frågade, det händer minsann inte varje dag att jag blir erbjuden jobb!). Inga stora summor, men en liten bonus där till julen + att det blir ju som en gratis jumppatimme för mig också.
2) Gick igenom möjliga stipendier på fyrk.fi och kom fram till att det under hösten bara finns en möjlig fond för mig. Men lägger in en ansökan i september och håller tummarna. Fick ju inget stöd för de ansökningar jag skickade in förra våren, men jag ger mig inte, nästa vår skickar jag igen en eller två flummiga ansökningar.
3) Måste kolla ifall jag får en kurs till godo som går nu under första perioden. Då blir det lite mera tid för att jobba på åldringshemmet. Måste bara på förhand skicka dagarna som är möjliga för mig så att det inte krockar med föreläsningar, Dannis jobbturer, barnvaktarnas tidtabeller, kalas, fotbollsträningar och andra inplanerade happenings som jag inte vill missa. Lätt som en plätt.

Måste plocka svamp och äppel (sylta och safta) hos mina föräldrar och frysa in (jag skämtar inte - super bra tillskott i den tråkiga Alepa-maten). Kanske borde vi ta ett fiskeveckoslut och frysa in abborrfileer? Nåja, det sista kommer knappast att hända, men man kan ju alltid planera.

Så lunkar vuxenstuderandelivet vidare. Ajöss då, nu måst jag på jobb.

Skryt

Jag började ju skriva den här bloggen för att dokumentera mitt nya liv som fysioterapistuderande. Sen har det ju blivit en hel massa annat också, typ bilder av blommor och barn. Men för de som läst bloggen från början brinner säkert av nyfikenhet om hur det egentligen står till med studierna? Nå, jag kan berätta att jag har kommit igenom alla de kurser som efter 2 år skall vara avklarade. Vårens praktik är också godkänd. Mitt medeltal ligger över 4 på en skala mellan 1-5. I'm so fucking good!

Det var bara det idag.

Broschyren

Hittade mig idag i Arcadas reklambroschyr. Jag hade nästa glömt bort att de intervjuade mig där i maj. Smålog åt följande mening i ingressen: Vissa hittar svaret redan i ung ålder, andra behöver mera tid på sig och kryper kanske till och med förbi 30-strecket innan de vet. 

Nu först känner jag mig gammal OCH slow. Vi får hoppas att Arcada inte fylls med vilsna 40-åringar nästa år. Inte för att det skulle vara något större fel på det, men JAG är ju inte i så fall mera speciell, bara en i mängden av livsmeningssökande medelålders.

Han som står brevid mig hittade aldrig rätt utbildning.

Höstens målsättningar

Höstens målsättningar gällande studier och hälsa är:

1. Gör alla studierelaterade uppgifter så snabbt som möjligt och på dagtid mellan föreläsningar. På kvällen fungerar det inte att studera hemma (acceptera detta faktum).

2. Gå igenom anatomikompendiet från förra året före studierna börjar (jag har ju glömt allt)

3. Öva till simtestet, speciellt dykningen 10 meter framåt och boxering 50 m.

4. Jobba en helg i månaden och försöka tajma det då Danni jobbar så att hela familjen är tillsammans någongång. (Tacka snälla mor- och farföräldrar för att det ställer upp).

5. Sök stipendier mot slutet av hösten då mitt studestöd tar slut i februari. (Kan jag månne söka om förelägning till Fpa? - måste kolla upp det).

6. Spring 2-3 gånger i veckan + 1-2 gympass i veckan. Försök få en rutin i att ha en kväll som är min  jumppakväll (försök fixa med barnvakt då Dannis jobbturer variera och allt som oftas är kvällstid) och baka springturerna in i kommunikationen mellan hem och skola.

7. Blogga både här och på Inside.arcada.fi, men låt det aldrig bli ett måste eller stress - bara terapi!

8. Lek med barnen varje kväll (även om det bara är en kort stund) och var totalt närvarande under leken (ingen dator, tfn eller platta i närheten).

9. En datenight i månaden är väl ändå möjligt, eller hur?

10. En tjejträff i måndaden är väl ändå möjligt, eller hur?

Rätt attityd

Jag sitter här i skolan och fick just höra att tenten som jag skulle ha haft idag blivit uppskjuten. Gick ännu igår i sömnen igenom karpalbenen i handen och hur jag skall mobilisera dem, så nu hoppas jag att den infon är insvetsad i min hjärna och inte försvinner till nästa tenttillfälle om en vecka. Det positiva med att misslyckas är att jag nu tagit tag i situationen med en jävlaranamma-attityd. Är det någonting jag skall kunna efter det här studierna är det att mobilisera olika leder! Jag är stolt över min utveckling. Förra gången  jag studerade gav jag nämligen lätt upp ifall jag misslyckades, mitt självförtroende räckte liksom inte till att förändra en känsla av misslyckande till en jävlaranamma-attityd. Jag hade perioder då jag inte ens läste igenom min uppsatser (eller shortpapers kallades de visst på Åbo Hanken - aaa får nästan nippor när jag tänker på dem) före jag lämnade in texten. Jag ville bara komma snabbt undan och bort. I jobbiga stunder har jag ofta stoppat huvudet i sanden och nu försöker jag bli bättre på att stirra sanningen i vitöga och modigt ta tag i utmaningarna och kanske till och med njuta av dem. Får se hur det går.

Nu bär det iväg till Stafettkarnevalen där hela klassen skall vara med och bl.a. berätta om hälsosamma levnadsvanor och svara på svåra frågor om hur kroppen fungerar och hur det lönar sig att tänja efter att man har sprungit en hel dag. Den här biten ingår i en kurs som handlar om hälsofrämjande arbete, i väskan har jag en Arcada pr-blus och Kimble:

Studieångest

Läste igår på ett café den sensta Olivia-tidningen och hittade en artikel som handlade om att börja studera på nytt som 30 nånting. Kände sååå igen mig! Skribenten jobbade som journalist när hon under föräldraledigheten kom på att hon vill börja studera till barnmorska. Så skönt att läsa välformulerade tankar som jag själv haft och samtidigt se att journalisten/barnmorskan lyckats bli färdig och fortfarande var nöjd med sitt val. Rubriken på artikeln var något i typ med att "tänk två gånger före du börjar studera igen" och det stämmer ju, men samtidigt blev jag så glad över att hon ändå var nöjd. Det kändes på något sätt som en bekräftelse över att det jag gör inte är helt galet. Ibland råkar man snubbla på något som just behövs i den stunden - så var det med artikeln igår för mig - den kunde inte ha kommit lämpligare.

Tyvärr fanns det ingen elektronisk version som jag kunde länka till.

Svackan

Ibland slår det mig att jag kanske borde ha kommit längre i mitt professionella liv än vart jag kommit. Speciellt tydlig blir den här känslan när man sitter på föreläsningar där föreläsaren är ungefär lika gammal som jag och är färdig läkare, doktorerar och talar om hur saker och ting har förändrats sedan han blev färdig dååå nååågong år 2004.

Min tävlingsinstinkt kommer fram och jag tycker att jag borde ha kommit lika långt som läkaren - nej, längre för tusan! I sådana dystra stunder funderar jag på vad jag egentligen håller på med. Varför har jag inte varit målinriktad från första början... Nå, i varje fall har jag igår och idag igen lärt mig sådant som jag inte förstått förut, som bl.a.:

- En defibrillator (elchocksmaskinen) kan inte användas vid hjärtstopp (så som i hollywood), endast för att få hjärtrytmen att stabiliseras (finns det ingen rytm alls är det liksom försent..). Den kostar ca. 1000 euro ifall man vill ha en sådan på stugan.
- När man kollar sänkan (inflammationsvärdet) ser man helt enkelt på hur mycket de röda blodkropparna (erytrocyterna) sjunker under en timmes tid i provröret - inga fancyga mätningar här inte bara liksom avdunstning..
- Att stroke antingen betyder hjärnblödning  eller blodpropp (har inte tänkt på skillnaden förut).

Så lite klokare är jag igen. Och skulle jag ha varit super målinriktad så skulle jag inte ha den här bloggen och dela med mig av den här lärorika tiden av mitt liv. Tänk positivt Anne Ida! Jag måst definitivt lyssna på Stayin' alive på vägen hem idag så att jag är back on track imorgon.

Downshifting

Vad är egentligen definitionen på downshifting? Alltså jag förstår innebörden i sig, men när anser man att ett byte från ett jobb till ett annat är just downshifting? 

Jag var med och ordnade ett årligt återkommande ledarskapsseminarium under tiden jag jobbade vid Åbo Akademi. Under ett av seminarierna så hade vi en kvinnlig talare som tidigare jobbat i mellanchefsposition på Nokia och som börjat studera till sjukskötare när hon var något mellan 30 och 40 år. Hon symboliserade det då lite trendiga ordet downshiftare. Ordet i sig härstammar väl från att när någon från den högre samhällsklassen gifte sig med någon från den lägre. Och det är just den här kopplingen som gör att man rör sig på grumliga vatten när man använder sig av downshifting mellan yrkeskategorier. Lågstatus- och högstatusjobb. Finns det en lista på mellan vilka jobb som man downshiftar ifrån när man byter och när håller man sig till samma nivå?

Jag kör mitt eget race och försöker att inte bry mig så mycket om status. Däremot fattar jag inte alls hur liberalerna tänker gällande downshifting. Jag läste några artiklar från senaste Image om bl.a. Matti Apunens tankar. Jag kan hålla med till vissa delar om att människor borde ta ett större ansvar över sina liv och då också känna att det själva verkligen kan påverka livets gång. Individens frihet. Köra sitt eget race och vara lycklig. Andra delar håller jag inte alls med om och vissa bitar känns helt ologiska. Begreppet downshifting blir för mig helt ologiskt i det här sammanhanget.

Liberalerna verkar se rött på downshiftare. Men varken i den här Image-artikeln eller i andra sammanhang när t.ex. Björn Wahlroos gormat om trenden, får man en definition på vad de anser att downshifting egentligen är. Individen skall vara sin egen lyckas smed men har inte rätt att downshifta eftersom man då väljer bort att delta i samhällsutvecklingen, där går gränsen för individens frihet för en del liberaler i varje fall (s.40 i senaste Image).  Jaha, och där drog man bort mattan för just individens frihet att välja själv. Och är inte en sjuksköterska med och utvecklar samhället?

Ålder och fördomar

Det här med olika åldrar intresserar mig. Eller egentligen har jag hamnat fundera på det eftersom jag rätt ofta fått frågan om hur det är att studera med 20-åringar. Skulle det inte vara bättre med en vuxenstuderandegrupp?
 
Det är klart att jag inte är i samma livssituation som många av dem jag studerar med. Men det är människorna jag ser, inte åldern. Varje person är unik. Det handlar om respekt. En 20-åring känner på samma sätt som en 40-åring på sig ifall man inte blir tagen på allvar. Behandlas man inte som en vuxen så leder det oftast till att man inte tar det ansvar som krävs.

Jag är allergisk mot kommentarer som den här nya generationen är sådan här eller sådan där och suck och ve, allt var bättre förr. Allt var inte alls bättre förr! Ens egna minnen får ett rosa skimmer över sig med tiden och man glömmer bort allt det som inte var så bra. Det är skönt att ibland vara nostalgisk med någon som hör till samma generation och känna en gemenskap. Men jag vill inte fastna där.

Med livserfarenhet kommer eventuellt ett visst lugn över att saker och ting ordnar sig, men inte blir man klokare ifall man inte gör någonting åt saken. En rullande sten blir inte mossig, vilket är en klumpig översättning av det finska ordspråket som beskriver det jag försöker säga.

I min klass finns det en spridning på olika åldrar mellan 20-32 år. Flera av dem är också långt före mig i sin kunskap om t.ex. kroppens anatomi - och det här även om jag har fött barn (bra att jag inte då visste allt det som jag vet nu…hihi). Om man inte fattar att respektera någon som kan sin sak oberoende ålder, kön eller etnicitet så är man en idiot.

Det här med pengar

När man blivit van med en inkomst och också har bostadslån och andra krediter så kan ju steget att börja studera kännas rätt så stort. Den vanligaste frågan från personer som funderar på att börja studera handlar just om finansiering. Så volá - här är mina snabbtips på hur det omöjliga inte behöver vara så omöjligt:

1. Utbildningsfonden: Ifall du har ett jobb, fyller kriterierna (bl.a. jobbat minst 8 år totalt och minst 1 år hos senaste arbetsgivaren) och får tjänsteledigt/studieledigt är det här det bästa sättet rent ekonomiskt eftersom du får ett inkomstrelaterat stöd. Den kontakt jag hade via mitt tidigare jobb med Utbildningsfonden var positiv och hälsningen var att det alltid lönar sig att åtminstone söka. Högst 18 månader så det räcker ju inte till längre utbildningar. I kombination med alterneringsledigt kan du ändå få 3 års studier med betydligt högre inkomst en det vanliga studiestödet. 

2. Arbetslöshetstöd: Ifall du är arbetslös och fyller TE-byråns kriterier kan du få inkomstrelaterat stöd för "egna studier" för 18 månader. Det här kunde man inte före år 2010.

3. Studiestöd: Samma som förut ca 290 euro i månaden + eventuellt bostadstöd och möjlighet till studielån.

4. Hitta ett jobb som har sjuuuukt bra lön och som du bara behöver jobba några timmar i veckan. Inte mer än 660 euro dock ifall du inte vill mista ditt studiestöd (om du nu får det).

5. Kolla med fonder och ansök till allt möjligt och omöjligt. 

6. Gift dig rik

Min lott blev nummer 3 eftersom jag inte hade ett jobb då jag började studera. Jag kunde inte heller få arbetslöshetsstöd pga att jag har en högskolexamen från förut som jag kan få ett jobb med. Så ifall min sambo inte skulle heltidsjobba skulle det här vara rätt svårt, speciellt med småbarn.

Mina studiemånader räcker inte till hela Fysioutbildningen (3,5 år). Så jag måste i varje fall börja jobba när jag kommit lite längre i studierna. Jag lyfte mitt studielån den här veckan, hela 1200 euro fick jag lyfta nu i höst (inflationsjusteringar har liksom inte hänt här). Wohoo! Jag bjuder i kväll guys:)

Men som sagt finns det ändå möjligheter. Så ifall du har en dröm är det bara och börja planera. Allt ordnar sig.
 
Tipsa gärna om ni har andra förslag!

Svackan

Åjnej. Min första studiesvacka är här. Man får ju inte säga sånt här högt egentligen. Speciellt inte när jag satsat så mycket. Men jag måst ju vara ärlig på min blogg. Hittar på allt möjligt annat istället för att läsa. Precis som förra gången. Har jag inte lärt mig någonting under åren? Jag tror att åldrandet handlar om att kroppen blir skrynkligare men inte förnuftigare. Gud var sorligt.

Men helt hopplöst är det inte. En från studiecirkelgänget lånade Olipa kerran-serien till mig. Ni vet den om kroppen. Så nu ska jag hem och se ifall barnen också vill kolla på de små gubbarna i våra system. Rufus legokropp ser ut så här: