torsdag, december 22, 2016

Lugn jul i Åbo eller fest i Stockholm

Snart flyger vi till Helsingfors och vidare till Åbo för att fira jul. Här blir det antagligen lite tystare för en stund.

Kungens gran vid Royal Palace of Brussels

Vår jul blir lugn men förhoppningsvis inte lika stel och tom som belgiska kungens palats (trots namnet bor kungligheterna inte i det här palatset utan i ett annat utanför centrum).

Ifall du vill ha lite mera liv under julhelgen och råkar vara i Stockholm så kan du alltid kolla in min systers mans spelning på Berns i Stockholm den 25 december. Dansa, dansa! Go ÖZ!



Och sist men inte minst - ha en riktigt GOD JUL!

onsdag, december 21, 2016

Motivation till rörelse: Tillsammans

Så har jag då kommit till det sista inlägget gällande mina funderingar om motivation till rörelse. Tänker avsluta med att vi alla tar varandra i hand och sjunger Oh we are sailing, let's give peace a chance. Helt på allvar - JAG VILL! (EDIT: eller så kan man sjunga All we are saying is give peace a chance. Helt hur man vill. Har sjungit fel hela mitt liv. Så är det sen. Hahaha)

Vi behöver ta varandra i hand mer. När jag åkte omkring i den östnyländska skärgården i Finland för att intervjua äldre personer om vad som motiverar dem till fysisk aktivitet slog det mig hur många som sitter där ensamma i sina stugor. Alla ville de vara självständiga och en del saknade sällskap, andra inte. Vi är alla olika. Man ska akta sig för att klumpa ihop folk och respektera individens önskemål.

Fast kanske inte alltid när det kommer till sällskap. Gällande just sällskap tror jag faktiskt på lite milt tvång.

Ser mig själv som en ensamvarg. Tröskeln att gå med i en grupp kan vara hög i ibland. Inte alltid för jag tycker andra människor är jobbiga utan för att jag lägger en press på mig själv om att alltid leverera. Att vara trevlig, snäll och glad. Och det känns tungt före jag ens ha gjort någonting. Ofta är det ändå så att när jag väl kommer ut och träffar andra så glömmer jag bort pressen och mår bara bra. Jag kommer också som pensionär ha behov av att någon drar ut mig på promenad och bort från realityserierna.

När jag börjar tvåan drar Annika med mig på handbollsträningar till gymnastiksalen i Kyrkslätt. Skulle knappast ha vågat gå ensam. Jag tror vi spelade i två år utan att vinna en enda match. Men det var ändår roligt. Jag kände mig trygg där bland mina lagkompisar. Så en dag vann vi mot Grani och vi förstod ingenting. Efter slutsignalen stod vi där och tittade lite förvånat på varandra före vi kom på att nu kunde vi också rusa runt och ropa ut vår glädje så som de andra lagen brukade göra. Vilken glädje sen!

Jag spelade handboll under hela lågstadiet, högstadiet och början av gymnasiet. Det påverkade mig massor. Har aldrig analyserat det närmare och tänker inte göra det här heller i någon längre utsträckning. Gemenskap är kanske det jag främst tänker på. Att vi kunde förstå varandra på spelplanen utan ord. Jag kommer alltid att sakna den gemenskapen.

Vart vill jag komma med det här svamlandet idag då? Jo: vi alla skulle behöva en Annika som nu och då under livets gång drar med oss - på promenad, på jumppan, på yogan, till stallet - då vi inte själva orkar eller vågar ta det där första steget.



Så vad är då mina slutsatser efter de fyra motivationsinläggen? Hur motiveras till fysisk aktivitet som leder till hållbar rörelseglädje? Här är i korthet det jag tidigare skrivit om:

1. Börja med att jobba på din självkänsla. Öva på att tro på dig själv. Sök fram minnen då du mått bra av motion. Lev in dig i den känslan. Ifall du inte har positiva minnen: föreställ vad som kunde intressera dig i de bästa av världar och sök stöd av peppande vänner eller t.ex. en personlig tränare.

2. Tala om för någon att du vill börja röra på dig mera eller börja en ny(gammal) hobby.

3. Fundera på din personlighet. Vad brukar få dig att komma igång gällande andra saker i livet? Använd yttre motivation i början om du tror du behöver det (lite hot och lite tvång). Piska eller morot? Lägg upp en plan och eventuellt mål ifall du vet att det brukar hjälpa dig att hållas motiverad

4. Börja lugnt och lyssna på din kropp. Ju mera du rör på dig ju mer skall du också vila (läs sova).

5. Se till att du får mycket pepp under processen. Får du inte så be om det av vänner (jo man kan) eller sök dig till en professionell (personlig tränare eller fysioterapeut). Omringa dig med människor som vill dig väl, men kommunicera också till dem vad du vill och att det här är viktigt för dig.

6. Ensamma promenader kan vara sköna, men kombinera gärna med motion i grupp. För att det är svårare att komma undan då och för att du mår så mycket bättre efteråt.

7. Undvik all ytlighet inom motionsvärlden om möjligt. Sök dig till välkomnande grupper med bra dragare. Typ: Se dig inte kritiskt i spegeln där ensam på en springmattan på det flashiga gymmet utan blunda och njut av känslan i kroppen efter avslappningstimmen.

8. Den långsiktiga målsättningen är alltid inre motivation - jag vill röra på mig för att det känns bra. Alla kan nå dit. Det handlar om att hitta för just dig rätt motionsform och takt.

9. Men också bra att komma ihåg att motivationen förändras hela tiden. Det finns inte en lösning som håller livet ut. Efter en tid - också då man hittat rörelseglädje- kan man behöva ny inputt (mera pepp, nya rutiner, nya mål, ny hobby osv). Men då du en gång har hittat den inre motivationen till fysisk aktivitet kommer det alltid att vara lite lättare att komma igång på nytt.

10. Och sist men inte minst: Du bestämmer själv över din egen kropp. Tänk vad bra och befriande!

tisdag, december 20, 2016

Varm och kall känsla i magen

Har ni det som jag? Mår ni också illa av att ni känner att ni nästan blivit immuna mot nyheterna om terrorattacker och krig? Vill bara stänga av flödet och istället bläddra vidare bland glada ting.

Stoppar huvudet i sanden en stund och tänker tillbaka på den fina stämningen under lördagens glöggfest samt på mat-knytkalas-festen jag hade på måndagens franska kurs. Fast under franskan kunde jag inte helt gömma mig från verkligheten. Vi börjar nämligen alltid med att berätta för varandra vad vi gjort under helgen. Jag kom då med glöggfesten och mannen från Aleppo berättade att han tillbringar hela helgen med att protestera på olika håll i Bryssel mot bomberna som faller över Syrien.

Den här hösten har varit tung. 

Min mantra för mig själv de senaste tiden har varit att också efter och under varje katastrof måste man stiga upp och gå och köpa mjölk från butiken. Och kanske ordna glöggfester. Inte blir världen i alla fall sämre av fest (by the way: känner mig otroligt otillräcklig största delen av tiden). Här några suddiga bilder från lördagens.











fredag, december 16, 2016

Brrrruuuum

Freeeedag! Körde just 80 km för att få en gluhwein-kokare till glöggfesten i morgon. Hade glömt att bekräfta beställningen och måste därför köra till huvudlagret i Hassel för att få grejerna. Vad gör man inte för att rädda festen? Mycket tydligen.

Fast det var skönt att köra i bil igen. Har kört mycket mindre det här året då jag inte mera behöver köra till Leuven titt som tätt. Susade förbi sjukhuset där jag praktisera på våren vilket kändes konstigt och overkligt.Tänk att jag bara för några månader sedan kört in där morgon kväll och hittat rätt i de oändliga korridorerna.

Saknar rutin då jag inte har det och längtar till frihet då jag är fast i en rutin. Så är det sen.

Den här spelades på radion då solen gick ned med ett fint ljusrött sken bakom vindmöllorna. Bra stund igen där i bilen.

onsdag, december 14, 2016

Motivation till rörelse: Minnen

Jag har glömt gympapåsen hemma slår det mig när jag kommer till skolgården och ser alla andras kassar. Får en isande klump i magen. Att sticka ut från mängden är det värsta jag kan tänka mig när jag är 7 år gammal. Kommer inte ihåg hur jag får framfört till läraren att jag inte har gympakläder med mig men kommer tydligt ihåg att då timmen börjar måste jag gympa i min t-skjorta och i mina småbyxor. Jag har ett par bruna fula småbyxor på mig. Tycker det hela är otroligt jobbigt. 

Försökte komma ihåg mina första gympaminnen från skolan. Det här är det första minnet som ploppar upp. Jag var blyg och försiktig som barn och det som från ett vuxenperspektiv verkade som en petites (huvudsaken att ha bekväma kläder, vad är det för skillnad om det är underkläder - de är ju bara barn) var för mig en mardröm. Men jag protesterade inte heller för det skulle jag aldrig ha vågat. Mina gympaminnen blev bättre med tiden. Speciellt efter att jag började spela handboll och klarade mig bra där i den bollsportsdominerade skolgympan.

Har tidigare skrivit om hur viktigt självkänslan är för motivationen till fysisk aktivitet. Skrev förra gången om inre och yttre motivation och hur den inre - rörelseglädjen - är den det lönar sig att sträva efter och försöka ignorera yttre krav så gott det går. Att locka fram positiva känslominnen av rörelse underlättar steget att komma igång igen ifall man inte rört på sig på länge. Har man inte positiva motionsminnen att locka fram behövs det ännu mera pepp på rätt nivå under hela kom-igång-processen.

Och för att inte låta negativa minnen ta kål på motivationen så kan det hjälpa att skriva ner det negativa minnet för att försöka se på minnet med distans. Efter det är det lättare att förstå sig själv bättre, sympatisera och sedan försöka blicka framåt. (Obs! Ifall man har traumatiska kroppsliga minnen skall man alltid vända sig till en psykolog. Läs t.ex. här eller här.).

Det finns mycket som jag tycker är jobbigt med att bli äldre. Allt ansvar och en kropp som inte lyder som förut. Ofta också mera krämpor. Men åtminstone en positiv skillnad finns det: jag är inte sju år längre och ingen kan tvinga mig till något jag inte vill gällande motion.

Minnet om småbyxinsidenten påminner mig idag om att jag nu som vuxen kan och vågar bestämma själv om min kropp och hur jag vill motionera. Mycket befriande!



måndag, december 12, 2016

En helg i Stockholm

Nu är det inte bara A:et som stärvar på tangentbordet utan fingrarna liksom klibbar fast på flera av bokstäverna då jag trycker ner tangenterna. Intressant. Jag har under helgen lyxat till det genom en snabbvisit till Stockholm och syskonen. Vera fyllde 40 år tidigare i höst och nu njöt vi alla av hennes Spa-present.

Blir mer bilder än text idag. Måndag och klibb-bokstäver ni vet.

Vackert sken över staden då solen gick ner men det blev grynigt på telefonen.

Vi trängdes en stund med Lina och barnvagn i gamla stan och kom ihåg hur vi någon i början på 90-talet köpt en väst (det var en period då jaga bara MÅSTE ha en väst på ribb-blusen) från en butik som fortfarande finns där. Det var väl ungefär
 så långt som vi vågade gå från Viking Line på den tiden.

Mina ljuvliga syskonbarn Etan och Selim

Nästan roligare att fotografera fotograferandet.


Banen blev hemma och vi drog iväg på spa. Så skönt att bara ligga i en varm utomhuspool och 
tala om allt mellan himmel och jord. Som om inte varmbadet skulle ha varit tillräckligt mysigt
 så började det snöa när vi låg där och njöt. 

Snö utanför Lina&Öz&Selims fönster. (saknar snö)

Vi såg också på några snuttar från Nobel-festen och nu har jag fastnat i Bob Dylan låten som Patti Smith sjöng under prisceremonin. Är långsam med att börja lyssna på nya låtar, men när jag väl bestämmer mig för att lyssna och ifall jag tycker om låten blir det ofta så att jag lyssnar non-stop tills jag tröttnar. Så nu lyssnar jag mest hela tiden på A hard rain´s a-gonna fall.

torsdag, december 08, 2016

Vattna sa pulvret

Tänkte gå igenom bilder från det gångna året för att fixa en julkalender. Men började som vanligt att istället kolla på äldre bilder.

Hittade den här ljuvliga serien på Rufus.








Idag fyller han 8 år!



Som tur har jag den här bloggen som håller mig ankrad - känns som jag annars skulle virvla bort i tidssnurret.

tisdag, december 06, 2016

Motivation till rörelse: Inre och yttre motivation

Kommer ni ihåg BBC dokumentären om Bushfolket i Kalahari som jagar antiloper med en tusenårig teknik där de springer och spårar djuret tills djuret kollapsar?

När jag skriver om motivation till fysisk aktivitet är jag inte på bushfolksnivån gällande aktiviteten. Funderade efter mitt förra inlägg om hur svårt det är att skriva om fysisk aktivitet och motion utan att det finns en risk för att låta som en hälsohetsare. Men bara för att förtydliga så betyder fysisk aktivitet i mina motivationstankar om att komma igång – ens pikulite. På en skala över att inte göra någonting alls till att träna inför ett maraton är jag precis där i början. Det är också här mitt intresse som fysioterapeut ligger. Jag är definitivt inte en teknik-nisse-kalkylerare på elitidrottsnivå (hatten av för dem) utan jag är mera intresserad av hur Börje med hjärtsvikt kunde komma igång med att röra på sig lite mera. Med detta sagt så tror jag också att oberoende var i motionsskalan man befinner sig så kan ändå 
motivationsutmaningarna inom oss alla vara rätt lika.


Linn Ljung länkande min förra text (jeeee!) och skrev om en viktig poäng gällande fysisk aktivitet och utbrändhet. Det har på senare år talats mycket om vikten av vila då man tränar. Vila är jätteviktigt! Speciellt då man har utmattningssymptom eller tränar flera gånger i veckan. För många är ändå den största utmaningen att komma igång med att motionera överhuvudtaget.

I motivationsteorier talas det ofta om yttre och inre motivation. Inre motivation kommer från människans eget intresse och engagemang. Vi har ett behov av att själva bestämma över vår aktivitet och känna att vi kan hantera tillvaron (jag kan-känslan i springbacken). Den inre motivationen ökas när egna initiativ får stöd och uppmuntras av andra. Yttre motivation skapas av förväntade belöningar eller att vi försöker leva upp till andras krav. Yttre motivation är ytligare och kortvarigare än inre motivation eftersom den yttre motivationen oftast försvinner då den yttre påverkningen försvinner.

Yttre och inre motivation går inte att skilja åt helt och hållet, de slingrar sig in i varande. Inre motivation – jag vill springa, inte jag måst - kräver positiva rörelseminnen till skillnad från yttre motivation. Att framkalla minnet av den varma känslan i springbacken som jag skrev om förra gången och bli motiverad att röra på sig igen går så klart inte ifall man inte har positiva minnen att framkalla. Det här glömmer de som tar motion och idrott som något självklart ibland bort. Det är en stor skillnad mellan att ha ett positivt känslominne om hur motion påverkar ens egen kropp än att veta – vara informerad - över motionens möjliga positiva inverkan på kroppen (vilket de flesta är medvetna om i dagens samhälle) och i värsta fall också ha negativa motionsminnen t.ex. från skoljumppan.

Vilken yttre motivationsfaktor påverkar då bäst om man har kommit så långt att man är informerad men inte har en inre motivation - ingen varm känsla - till fysisk aktivitet? Piska eller morot? Bakom våra handlingar finns olika typer av motiv och motiven till handlingarna påverkas av vår personlighet, vår historia och vår miljö. Kanske man inte behöver göra ett personlighetstest (fast det skulle ju vara intressant) för att komma fram till vad som bäst motiverar en själv att komma igång och fortsätta. Men det är viktigt att vara ärlig mot sig själv. Vilken motionsform kunde intressera i de bästa av världar? 

Då samhället eller miljön inte mera tvingar oss till att jaga sitter vi mera stilla vilket gör att det blir viktigare att hitta den inre motivationen till rörelse. Det är också hälsosammare att hitta ärlig rörelseglädje än att försöka leva upp till andras krav gällande fysisk aktivitet. Det är du själv som ska få må bra i din kropp och bestämma över den. Eget intresse och engagemang, inte yttre krav.

Om vi en gång till blickar bakåt i människohistorien (kröhöm, kröhöm prasslar i mina föreläsningspapper och rätar på monokeln) och läser var Lasse Berg skriver om dans i boken Gryning över Kalahari – hur människan blev människa.  Han berättar nämligen att redan för 200 000 år sedan var dansen viktig, ett sätt att leva. Visst var det yttre faktorer som också påverkade vikten av dansen, dansriterna förbättrande sammanhållningen vilket gjorde stammen starkare mot yttre faror, vilket gjorde dansen ännu viktigare. Men dans till rytmiska ljud måste ju från början ha varit ärlig rörelseglädje. Vid något skede var det någon som kom på att det här ju är roligt! Att svänga på kroppen till rytm - efter att magen är mätt - är ju livet, tänkte nog den fiffiga stenåldersinnovatören. Det är jag alldeles säker på. Den inre motivationen - rörelseglädjen - finns i allas vårt dna, det är bara och försöka gräva fram den.

Oj, vad det blev långt igen fast jag försökte förkorta. Vad roligt om du orkat hit! Nästa vecka fortsätter jag. Glad självständighetsdag!


Bilden hittade jag här och dit hade den pinterestat härifrån

fredag, december 02, 2016

Selfie och tumistid

Igår kväll promenerade Danni och jag igenom julmarknaden i St Catherine på väg till en överraskningsfödisfest.

Bilden är inte min utan tagen härifrån

Blev påmind
om hur länge sen det var sist vi gjorde något på tumis. Fick nästa springhallelujakänslan om att hitta mig själv igen, fast nu handlade det om att hitta oss igen. Så skönt att bara promenera igenom julmysstämningen tillsammans i lugn och ro och tala.

Att ta vara på de små stunderna är kanske nyckeln till lyckan?

Ju längre jag är hemmamamma ju mer börjar min blogg likna en självhjälpsbok. Hjäääälp.

Tog också en selfie till instagram igår med mina nya hörlurar och har nu uppdaterat min bloggbild med bilden. Det händer, det händer.

Nya lurar, gammalt smycke

Ha en fin fredaaaaaag allihopa!

torsdag, december 01, 2016

Drömmen om duntäcksidet

Här har det varit kallt. Kallaste för den här årstiden på åtminstone 15 år ryktas det på stan. Nu skulle jag kunna gå i ide. Fast jag vill inte lägga mig och sova i något mörkt skrymsle utan jag vill bädda in mig i fluffiga duntänken med typ en kashmir-onepiece i en soffaslashsäng och kolla på serier och filmer.

Hur glad blev jag inte då idag när jag märkte att Ninette Bahne har listat och recenserat smöriga julfilmer på Netflix! Överlag känns det roligt med alla julkalendrar som öppnats på bloggar. Mellan smörfilmerna och bloggläsandet kunde jag dricka mango lassi och shejka loss en stund till t.ex. Black Motion. Lite crazy-dans där i vintermörkret (rörelse, rörelse - måst ju försöka leva som jag lär, fniss).



Har alltid ny(are) musik att erbjuda då jag träffat Lina&Öz - jämnar lite ut den strida strömmen av "lugna favoriter" på bloggen.

tisdag, november 29, 2016

Motivation till rörelse: Självkänsla och pepp

När jag började springa igen efter graviditeten med Elsa hände något i mig en gång mitt i springbacken. Runt omkring mig brusade staden vidare men inom mig välde en stark varm känsla fram. Jag hade under åren innan inte orkat göra någonting fysiskt och inte rört på mig mer än nödvändigt. För att komma bort från de värsta barnkaoset hemma började jag promenera, sedan lunka korta sträckor. Efter månader av lunkande orkade jag plötsligt springa runt Tölöviken vilket tycktes som en omöjlighet bara någon månad tidigare. Det är frågan om någon kilometer men för mig just då handlade springrundan om så mycket mera. Det kändes som jag på något sett hittat tillbaka till mig själv igen. Ett jag som litade på mig själv. Jag kan ju! jublade jag inom mig.  Kommer ihåg att tårarna välde fram medan jag sprang den sista biten - säkert påverkad av både endorfiner och sömnlösa nätter, men i varje fall. Förstår nu att det handlade om att min självkänsla förstärktes. Den stunden motiverade mig att fortsätta springa. Sen har min motivation och orsakerna till min motivation ändras flera gånger efter det, men länge levde jag på ruset över att jag kan.

Att må bra handlar också om att röra på sig. Hur mycket och på vilket sätt är individuellt, men en kropp i rörelse påverkar positivt på den fysiska och psykiska hälsan. Att motiveras till att röra på sig handlar om förändringen från att inte orka göra något alls till att bestämma sig för att göra något för sin egen hälsa. Därför kopplas ofta beteendepsykologi och beteendeförändringsmodeller in då man funderar på hur man kan påverka sin eller någon annans motivation till fysisk aktivitet. Beteendeförändringsmodeller förklaras ofta som uppåtgående spiraler, cykler eller trappor.

Modellerna försöker förklara i teorin vad en person i ett specifikt skede i beteendeförändringsprocessen kunde behöva för input för att bli motiverad att komma igång eller fortsätta motionera. Det är med andra ord viktigt att tajma rätt då man försöker påverka någons motivation till fysisk aktivitet. Att förstå var i förändringsprocessen en person befinner sig just nu och utgående från situationen ge rätt stöd. En gemensam nämnaren i modellerna är att motivationen till förändring i beteende alltid handlar om att utveckla självkänslan.

Självkänsla handlar om att tro på sig själv. Insikten om att man själv kan påverka sitt fysiska välmående. I de första nivåerna i beteendeförändringsprocessen - då en person inte överhuvudtaget är intresserad av göra något åt sin hälsa - handlar inputten oftast om att på ett eller annat sätt informera och medvetliggöra. I den här informationen tycker jag att det är viktigt att undvika allmänna plattityder gällande motion och istället individualisera informationen. Varför skulle de här rörelserna vara bra just för dig/mig? Respektera individens val och inte trycka på för mycket och aldrig med upphöjt finger. Om personen är mottaglig kan man sedan försiktigt bygga på med mer rådgivning, testande av olika rörelseformer, målsättningar och mycket peppande samt motiverande samtal där emellan. 

Hjälper då beteende- och motivationsmodellerna i praktiken? Påverkar de motivationen till att röra på sig? Vilket ju var utmaningen där på hälsostationen i Helsingfors. Enligt forskning som granskats av SBU i Sverige menar man att kvalitativ rådgivning och teoribaserade beteendeinterventioner leder till ökad fysiska aktivitetsnivå. Fast utmaningen med allt färre individuella träffar i kommunalvården rår inte teorierna på - men lite mera grundläggande psykologi under träffarna kunde kanske behövas. 

Jag önskar att vi alla oberoende om vi har krämpor eller ej hade möjlighet till att få regelbundet gå till en professionell vårdare (fysioterapeut, osteopat, naprapat, kiropraktiker, sjukskötare, läkare - you name it - bara det är en bra, empatisk och insatt pepptyp). Med jämna mellanrum skulle man få besöka vårdaren och tillsammans gå igenom sitt fysiska välmående - sin kropp, sin fysiska hälsa just idag - kanske få lite massage, stretcha, göra avslappningsövningar eller akupunktur samtidigt, mmmmm - med en person som lyssnar och förstår och peppar. Meeen, i väntan på dessa tider tror jag starkt på att ett bra alternativ är att söka sig till peppande vänner och empatiska jumppagrupper för att komma igång.

Nästa vecka fortsätter jag med mina motivationsfunderingar (svårt att hålla mig kort och ändå få ens med liiiite av allt de jag funderat på gällande motivation till rörelse).

Livet med barn - en ständig empatisk jumppatimme

måndag, november 28, 2016

Kärlek och melankoli

Här har vi firat födelsedagar och första advent med mysgänget från Stockholm. Nu borde jag sitta på min franska kurs, men läraren meddelade  att hon är sjuk just då jag klivit in i metron där halv åtta-tiden i morse. Grrr! Men får istället mera tid med de här finisarna:


Lyssnade i morse på väg till metron på den här Vintersaga-covern av Amanda Bergman. Låten är i kontrast med all kärlek som välde in under helgen, men så är jag också en riktig finne - ingen kärlek utan melankoli. (Lite gratis reklam till volvo då den här morgonen, men låt gå, sången är så fin).

fredag, november 25, 2016

Väntan

Här lever vi i väntans tider. Dels väntar vi på Saint-Nicolas som infaller den sjätte decemeber  - den nya traditionen i familjen. Orsaken till att högtiden blivit så populär bland vissa av oss är att det är då julklapparna delas ut i Belgien. På själva julen får man kanske något lite, men barnens klappar delas främst ut under Saint-Nicolas. Förra året berättade Rufus och Elsa om den här spännande nya festen för Yle (scrolla ner till Belgien).

Och dels väntar vi på att Selim, Lina och Öz ska komma och hälsa på oss imorgon. Spännande, spännande!

Idag kom julpynten och Ikeagranen fram. Uuuujeeee

tisdag, november 22, 2016

Motivation till rörelse

Under min första dag då jag fick bekanta mig med fysioterapiarbetet i praktiken frågade jag min erfarna handledare på Tölö Hälsostation i Helsingfors om vad som är det mest utmanande med jobbet. Jag tänkte att den här gången - med mitt nya yrke - skall jag vara pang på rödbetan genast från början. Inte komma på "grejen" 10 år efter starten. Hen svarade att det absolut mest utmanande var:


att försöka motivera människor att göra rekommenderade rörelser också mellan mottagningarna


Eftersom mottagningarna
med klienter inte av ekonomiska skäl kan ordnas så ofta på kommunala vårdenheter så insåg hen att många skulle kunna bli så mycket bättre om de bara kunde motiveras till att göra övningarna också mellan mottagningstiderna. Och med att bli bättre menas här då att personerna kunde ha mindre smärta och kunde vara mera självständiga i sin vardag.

Att inte vara motiverad att röra på mig känner jag så bra till. Även om jag vet att övningarna är bra för mig så betyder det inte att min motivation att göra dem är hög. Den höjs kanske ifall jag har smärta, eftersom det är ett tillstånd jag vill komma bort från, men när smärtan är över så är det lätt hänt att min motivation till att göra rörelser också är över.

Jag fastnade för det här med motivation till rörelse under hela min studietid och har ofta i olika sammanhang och på praktikerna kommit tillbaka till mina motivationsfunderingar. Slutarbetet som jag skrev tillsammans med Linda handlade också om hur motivera äldre personer att röra på sig mera där i sina egna hem på landsbygden.

Jag tror att man kan påverka sin och andras motivation till rörelse och motion. Jag tror inte det finns ett snabbfix som fungerar för alla och alltid - men det behöver inte heller vara så svårt. Jag tror det till mycket handlar om att förstå sin egen personlighet, vara ärlig mot sig själv och kombinera de inre och yttre motivationsfaktorerna i en för just dig i just den här stunden lämplig balans och sedan med jämna mellanrum förnya dina motivationsfaktorer.

Tänkte fram till jul skriva varje vecka något lite om motivation till rörelse. Som en julkalender, men bara lite färre luckor. 



Försökte hitta en bra motivations-bild, men jag blev bara störd av de överdrivna "you can do it"- bilderna där nån hänger ut från en klippvägg ler, vinkar och håller sig fast med en hand. Jag tror mera på att se inåt och hitta sig själv - sina true colours (okeeej, lite klyschigt, men i varje fall) - för att bli mer motiverad att röra på sig. 

lördag, november 19, 2016

Hemliga meddelanden

Jag har varit sjuk och börjar nu se ljuset igen efter några dagar under täcket. Troligen var det en helt vanlig influensa, men flunsorna i mig blir inte bättre med åren. Verkligen inte! Hela kroppen värkte och jag kunde inte urskilja ifall de var värk från inälvorna eller muskler och trodde jag var minst döende.

Så ingenting spännande här. Förutom då att jag skrivit dessa rader utan ett fungerande A på tangentbordet. Gud vad svårt och långsamt att copyopasta istället. Vad många a det finns i det svenska språket - aaaaaaaa!

I början på veckan före sjukdom och elände tog över hjälpte jag till med Dannis direktsändning. Nu kan jag tekniken. Snart tar jag över hela Yle, kommer kanske med små direktsända meddelanden när ni minst anar det. Kanske såndänä supersnabba klipp som man inte ens kommer ihåg att man sett men som ändå registreras någonstans i medvetandet. Var snäll kunde jag kanske ropa alltid nu och då härifrån Bryssel. Eller kanske det är lite lame. Får fundera vidare nu när jag har tiiiiiid.



Ha en fin gala alla ni som är påväg på den!

fredag, november 11, 2016

Freeeedag

Hoppas ni har en fin fredag. Sku ju skriva tidigare, men nu blev det för sent. Så lyssnar istället på den här. Puss och kram!

torsdag, november 10, 2016

Bubbelspräckaren

Jag har en bubbelspräckare i mitt socialmedieflöde. Uppskattar hen efter att först ha äcklats av ironiska postningar över gråtande demokrater. Hen provocerande vidare med att fråga ifall det fanns videoklipp med exploderade liberalhuvuden efter att resultatet i USA:s presidentval klarnat. På den nivån alltså. Men låt mig ändå förklara uppskattningskänslan.

Träffade denna proamerikanska kanadensare under utbytesåret när jag var lite på 20 år gammal. Vi umgicks i samma gäng och kommer ihåg att vi hade roligt när vi festande och talade politik. Hen var ivrig på att tala politik och tyckte Bush var bra och USA:s invadering av Irak rätt. Hen var den enda med den här åsikten i gänget så debatterna blev bättre då hen var med. Det blev ändå aldrig aggressivt eller fult där ansikte mot ansikte i ungdomens ivriga samtal.

Nu har det gått över 15 år sedan och tonen blivit mörk och avståndet långt. Tänkte därför igår kväll extra länge på den här personen. Vad kommer jag ihåg om hen? Ett minne smög sig starkare fram än andra.

Det är fest och vi sitter på fönsterbrädet och röker ut från fönstret. Samma dag har det ordnats en massdemostration i Liege och den gata som vi nu sitter och stirrar ner på var under dagen full med människor som demonstrerade mot USA:s invadering av Irak. Jag håller fast vid att USA inte hade rätta att invadera Irak och att trycket till förändring borde komma från den egna regionen, från grannländer, inte från väst. Bushanhängaren tycker jag är naiv. 

Samtalet vid fönsterbrädet övergår till annat, om barndom och hemlandet. Hen berättar om oljeborrandet som alltid var närvarade vid uppväxten, om redneck-stämpeln och slitsamt, hårt jobb. Hen gläntar för första gången något mera privat, något mer äkta än den polerade politik-jargongen som alltid annars dominerar. Ser för en stund något sårbart, ser utanförskapet och utsatthet men också föraktet mot etablissemanget, mot högutbildning, mot universitetsvärlden som hen nu fått ett titthål i genom sin egen utbildning. Håller inte alls med föraktet, men uppskattar barndomsminnena. För det gör att jag förstår hen lite bättre.  

Den hemskaste känslan är att bara känna hat. Det här minnet gjorde att jag kunde personifiera den vita arga mannen och kvinnan som nu röstat på Trump. Och om jag persionifierar så är det på något sätt möjligt att fundera på sätt att hjälpa, att få med dessa människor (inte alla, men kanske någon) i utvecklingen mot en rättvisare, grönare och mera jämställd värld. Istället för att lämna dem efter. Istället för att bara förakta och hata dem. Det är något så tomt och kallt med hatet. Skrev om bubblor för en tid sedan och håller fast vid att ingenting blir bättre av att vi isolerar oss.

Hittade fotoalbumet från utbytesåret och hittade bilden på USA-demonstrationen. Det här är då år 2003

Så roligt och nostalgiskt att se på gamla bilder. Här är det tydligen maskerad. Ingen på bilden är Bushanhängaren.

tisdag, november 08, 2016

Irlands västkust

Nämen hallååå! Har det gått så här lång tid sedan jag bloggade senast? Men nu har det sidu HÄNT saker och då hinner jag inte blogga. Är inte bra på multitaskin, blir lätt stressad då.

Nå vad har hänt då? sitter du säkert och funderar med ett nyfiket pirr i bena där vid datorn. Bara lugn, här kommer den spännande uppdateringen: Vi har haft höstlov hela förra veckan. I början av lovet hade vi gäster och mot slutet åkte vi på en minisemester till Irland. Ingen av oss hade varit där förut. Och vilket land sen, vilka vyer! Tur med vädret hade vi också. Här kommer en bildbomb från Irland min födelsedag till ära (37 år av letande just idag - med kort e - på skärigubbens vis):

Vi kom fram till Galway sent på torsdag kväll och nästa dag åkte vi genast iväg. Första stoppen första dagen då vi åkte en bit längs med Wild Atlantic Way mot Cliffs of Moher. Vackra vyer längs med vägen.

Cliffs of Moher

Jag fick en höjdskräcksattack och höll i barnen krampaktigt. Barnen tyckte bara
jag var roligt fast jag på riktigt blev rädd. 
Vi bodde på ett B&B i Galway. Flyget till Irland var billigt men övernattningen
dyrare än vad vi räknat med och standarden så där halvbra.

Här åt vi en kväll, McDonagh's heter stället och var riktigt bra. Barnen trodde vi skulle
till Mäkken och blev jätteglada, besvikelsen var inte så stor ändå när det 
gick upp för dem att det inte var hamburgare som gällde just den här gången.
Nästa dag åkte vi till Connemara National Park. På vägen såg vi Kylemore Abbey.
Runt omkring fanns det ingenting annat än berg och ängar/hed. 



Rufus vandrar i Connemara

 Connemara
Ännu Connemara. Vi var alla överväldigade över hur fint det var (och hur tur vi hade med vädret)

Galeway

Cheers!

Jag körde hela tiden eftersom Danni glömt körkortet hemma. Efter 700 km körande kändes vänstertrafiken inte så
konstig mera.

Avslutar med den här bilden som Danni tog på väg hem från Connemara. Han höll på
att bli under en bil då han sku korsa vägen o kollade åt fel håll. Vad offrar man inte för en
vacker bild.



torsdag, oktober 27, 2016

Hemmamammatankar

Eftersom jag nu först och främst är hemmamamma den här hösten så har jag satsat lite mera på mathämtningslogistiken. Att köpa mat i stora marketar är typ det värsta jag vet, tycker mera om mindre butiker här på närmare håll där jag vet var jag hittar produkterna på hyllorna. Blir en hel del bärande då jag inte tar bilen. Köpte för en tid sedan en rullväska för att lätta på den här situationen. Har i Finland alltid kopplat den här typen av väskor till pensionärer, men här i grannskapet går ung som gammal med liknande system. Även då väskan är fullproppad så susar den upp för trappor tack vare tekniken med tre små hjul. Så behändigt!



Och vad lyssnar jag på då medan jag köper mat? Nu senast har jag lyssnat på Wild-filmens soundtrack. Den börjar med Simon&Garfunkels El Condor Pasa (if I Could sången). Tyckte först att de sjunger I'd rather be a hand than a nail (nail som i nagel tänkte jag då) istället för det korrekta I'd rather be a hammer than a nail. Funderade på den där nagel-meningen och förstod inte riktigt bildspråket, betydelsen var inte lika självklar som den första meningen I'd rather be a sparrow than a snail. För, ja, där håller jag ju med. Hellre äta än att bli uppäten. Men hellre en hand än en nagel? Eller ja kanske; handen gör ju så mycket mer, nageln bara är där. Fast naglar skyddar ju, är hårda, kan smyckas, fixas, vara vackra. Men hellre vill jag ju också göra saker så som handen. Så här höll jag på.

Tills jag en gång efter yogan igen då lyssnade på soundtracket och låten. Och nu hörde jag var det sjunger på riktigt. Att det handlar om att hellre vara en hammare än en spik. För man vill ju inte bli hamrad så klart. Jaaaja, det var ju mera logiskt.

Ni vet hur det är när man koppar alla intryck till ens egen livssituation. I min hjärna blev det här på något sätt en långsökt koppling till hemmamamma = nageln och handen = jobbet. Så sånt spännande händer här.

 

måndag, oktober 24, 2016

Bu!

Så här under Halloween-tider så måste jag bara visa upp några bilder från telefonen.

1. Har första gången i mitt liv gjort ett pumpa-huvud:



2. Belgien och söta
saker går sååå bra ihop - oberoende om det är halloween, jul eller påsk. Tog den här bilden igår då Elsa och jag strosade omkring på stan före bion (vi gick på Storks dubbad till franska - Elsa förstod det mesta jag en hel del).



3. Och ännu en favoritbild från sommaren och från Legoland. Jag är inte bara lättskrämd under Halloween. Hoppar till och skriker högt åtminstone en gång i veckan då jag inte märkt att någon - oftast Danni - kommit in i rummet jag står i.



fredag, oktober 21, 2016

Inte söt

Rah rah, a-ah-aa, Ro mah ro-mah-aha! Nynnar på Lady Gagas Bad Romance fredagen till ära. Skulle också denna fredag villa ge en eloge till alla snälla människor i världen som orkar tro på det goda. Till er vill jag säga: Ni är inte naiva, ni är de smarta och starka.

Under veckan var jag på ett födelsekalas till en bulgarisk familj här i Bryssel. De vuxna satt runt ett eget bord och talade om allt mellan himmel och jord. Fick bl.a. veta att det traditionella bulgariska köket till största delen kommer från mellanöstern och påminner inte alls om det traditionella europeiska köket. Många vardagliga ord i Bulgarien har också ett arabiskt ursprung. Det gäller också ordet Baksheesh (från persiskan enligt wikipedia) som kan betyda att ge tipp, men som oftast antyder att man ger en summa "under bordet" för att få bättre service.

Diskussionen övergick till korruption. Quite heavy ämne så där på ett barnkalas, men varför inte? Hur sätta stopp på korruption, korruption på olika nivåer osv. Jag berättade om Finland och att det inte heller är korruptionsfritt men att jag ändå litar t.ex. på sjukvården. Om jag blir sjuk får jag bra vård utan att måste betala något extra, det är liksom självklart.  Det här gör man inte i Bulgarien, de flesta litar inte på systemet utan betalar en summa under bordet för att försäkra sig om den bästa vården. Jag konstaterade att jag är lyckligt lottad och säkert låter bortskämd men att jag också tror det är fullt möjligt att bekämpa korruption.

Den bulgariska mamman svarade med att jag är så söt (so sweet) då jag litar och tror att på en framtid med mindre mutor och korruption. Ville svara att jag inte är söt utan att min attityd är ett val jag gjort, ett val jag tänker på och överväger och funderar på dagligen. Ett val att välja mellan en tro på en bättre framtid eller cynism. Och jag väljer att tro på framtiden. Och belive me, det valet blir svårare med åldern. Kräver mera mod och ork. Men just därför är jag inte söt utan jag är en vardagsfighter!

Men sa det inte för jag ville inte störa den goda stämningen. Sån fegis är jag sen.

Har under veckan kollat på dokumentärserien Human. Älskar att sitta på caféer och iaktta människor. Den här dokumentären blir ett titthål de luxe där du också får höra personernas historia. Ta ett glas fredagsvin och kolla. Finns på youtube. Rekommenderar!


tisdag, oktober 18, 2016

Brugge med gänget

Vi har haft besök förra veckan av Annika&Adam och Jacke&Aimi. Fullt program och mycket snack långt in på natten. Nu blev det tyst när alla åkte hem. En dag åkte vi alla (utom Danni som måste jobba) till Brugge, resan från Bryssel tar med tåg ungefär 1 timme. Mer om Brugge kan du till exempel läsa här. Några bilder från utfärden:


Annika&Adam

Aimi, Elsa, jag och Rufus fingrar

Här väntar vi på att gå in i flodbåten

I flodbåten med en charmerande kapten/guide

Han berättade bland annat att Colin Farell i filmen In Bruges hoppade ut från de här
husen till en likadan flodbåt som vi just då satt i


Till skillnad från actionscenen i filmen är Brugge en mycket lugn och nästan museiaktig stad.
Fina vyer dock
Sedan gick vi till den äldsta puben i stan, från år 1515 var den visst

Den här gränden var såååå Belgisk

Aimi och Jacke överlevde stadsresan med barn, Annika och jag var på gränsen att rymma
med en flodbåt till Gent och kanske ta kaptenen med oss