onsdag, december 21, 2016

Motivation till rörelse: Tillsammans

Så har jag då kommit till det sista inlägget gällande mina funderingar om motivation till rörelse. Tänker avsluta med att vi alla tar varandra i hand och sjunger Oh we are sailing, let's give peace a chance. Helt på allvar - JAG VILL! (EDIT: eller så kan man sjunga All we are saying is give peace a chance. Helt hur man vill. Har sjungit fel hela mitt liv. Så är det sen. Hahaha)

Vi behöver ta varandra i hand mer. När jag åkte omkring i den östnyländska skärgården i Finland för att intervjua äldre personer om vad som motiverar dem till fysisk aktivitet slog det mig hur många som sitter där ensamma i sina stugor. Alla ville de vara självständiga och en del saknade sällskap, andra inte. Vi är alla olika. Man ska akta sig för att klumpa ihop folk och respektera individens önskemål.

Fast kanske inte alltid när det kommer till sällskap. Gällande just sällskap tror jag faktiskt på lite milt tvång.

Ser mig själv som en ensamvarg. Tröskeln att gå med i en grupp kan vara hög i ibland. Inte alltid för jag tycker andra människor är jobbiga utan för att jag lägger en press på mig själv om att alltid leverera. Att vara trevlig, snäll och glad. Och det känns tungt före jag ens ha gjort någonting. Ofta är det ändå så att när jag väl kommer ut och träffar andra så glömmer jag bort pressen och mår bara bra. Jag kommer också som pensionär ha behov av att någon drar ut mig på promenad och bort från realityserierna.

När jag börjar tvåan drar Annika med mig på handbollsträningar till Kyrkslätt lågstadiets gymnastiksal. Skulle knappast ha vågat gå ensam. Jag tror vi spelade i två år utan att vinna en enda match. Men det var ändår roligt. Jag kände mig trygg där bland mina lagkompisar. Så en dag vann vi mot Grani och vi förstod ingenting. Efter slutsignalen stod vi där och tittade lite förvånat på varandra före vi kom på att nu kunde vi också rusa runt och ropa ut vår glädje så som de andra lagen brukade göra. Vilken glädje sen!

Jag spelade handboll under hela lågstadiet, högstadiet och början av gymnasiet. Det påverkade mig massor. Har aldrig analyserat det närmare och tänker inte göra det här heller i någon längre utsträckning. Gemenskap är kanske det jag främst tänker på. Att vi kunde förstå varandra på spelplanen utan ord. Jag kommer alltid att sakna den gemenskapen.

Vart vill jag komma med det här svamlandet idag då? Jo: vi alla skulle behöva en Annika som nu och då under livets gång drar med oss - på promenad, på jumppan, på yogan, till stallet - då vi inte själva orkar eller vågar ta det där första steget.



Så vad är då mina slutsatser efter de fyra motivationsinläggen? Hur motiveras till fysisk aktivitet som leder till hållbar rörelseglädje? Här är i korthet det jag tidigare skrivit om:

1. Börja med att jobba på din självkänsla. Öva på att tro på dig själv. Sök fram minnen då du mått bra av motion. Lev in dig i den känslan. Ifall du inte har positiva minnen: föreställ vad som kunde intressera dig i de bästa av världar och sök stöd av peppande vänner eller t.ex. en personlig tränare.

2. Tala om för någon att du vill börja röra på dig mera eller börja en ny(gammal) hobby.

3. Fundera på din personlighet. Vad brukar få dig att komma igång gällande andra saker i livet? Använd yttre motivation i början om du tror du behöver det (lite hot och lite tvång). Piska eller morot? Lägg upp en plan och eventuellt mål ifall du vet att det brukar hjälpa dig att hållas motiverad

4. Börja lugnt och lyssna på din kropp. Ju mera du rör på dig ju mer skall du också vila (läs sova).

5. Se till att du får mycket pepp under processen. Får du inte så be om det av vänner (jo man kan) eller sök dig till en professionell (personlig tränare eller fysioterapeut). Omringa dig med människor som vill dig väl, men kommunicera också till dem vad du vill och att det här är viktigt för dig.

6. Ensamma promenader kan vara sköna, men kombinera gärna med motion i grupp. För att det är svårare att komma undan då och för att du mår så mycket bättre efteråt.

7. Undvik all ytlighet inom motionsvärlden om möjligt. Sök dig till välkomnande grupper med bra dragare. Typ: Se dig inte kritiskt i spegeln där ensam på en springmattan på det flashiga gymmet utan blunda och njut av känslan i kroppen efter avslappningstimmen.

8. Den långsiktiga målsättningen är alltid inre motivation - jag vill röra på mig för att det känns bra. Alla kan nå dit. Det handlar om att hitta för just dig rätt motionsform och takt.

9. Men också bra att komma ihåg att motivationen förändras hela tiden. Det finns inte en lösning som håller livet ut. Efter en tid - också då man hittat rörelseglädje- kan man behöva ny inputt (mera pepp, nya rutiner, nya mål, ny hobby osv). Men då du en gång har hittat den inre motivationen till fysisk aktivitet kommer det alltid att vara lite lättare att komma igång på nytt.

10. Och sist men inte minst: Du bestämmer själv över din egen kropp. Tänk vad bra och befriande!

Inga kommentarer: