Inne och ute, varmt och kallt, det onda och det goda

Vi har haft en fin helg på stugan. Men medan vi myst i solen har mina tankar också flackat kring mörkare ting. Fick en klump i magen då jag påmindes om Estonia och fasorna före passagerarfartyget sjönk. Fastnade vid beskrivningarna om att när folk förstod att det handlade om liv och död blev det var man och kvinna för sig själv i kampen om att överleva. De som var skadade eller svaga blev kvar. Där satt jag i vår varma trygga stuga och stirrande ut på det vita gässen som bildats på fjärden och tänkte för mig själv att så måste det vara i en sådan fruktansvärd situation. När det gått så långt att man kämpar om sitt eget liv med den sista kraft man har tänker man bara på sig själv. För att överleva, för att få finnas kvar en stund till.

Har också under helgen läst Hägring 38 av Kjell Westö som handlar om tiden före andra världskriget i Helsingfors. Boken tangerar också misären i de rödas fångläger efter inbördeskriget och grymheterna som begicks där. Medan jag sopade smulor från furugolvet på stugan funderade jag på huvudpersonerna i boken och konstaterade den skrämmande tanken för mig själv att samhällena förändras lite grann, men människan är den samma. Samma misstag görs om och om igen i historien.

Det är väl inte så att människan är god eller ond, vi har båda sidorna i oss, ibland kan vi välja det goda, det som känns rätt i magen. Men alltid finns inte den möjligheten, det är mer eller mindre omöjligt att försöka välja rätt i en omöjlig situation. Och då det ännu finns en möjlighet, krävs det otroligt mycket mod att våga välja det som känns rätt då omgivning runtomkring tycker annorlunda och straffar oliktänkande.

När vi var på väg till landet fotade jag oss i bilen, la bilden upp på Instagram och hashtaggade happyfamily:

Blev glad då jag kollade på bilderna under #happyfamily. Vi är alla så lika. Bara vi får mat, känner oss trygga, hålls varma och får känna kärlek så väljer - tror jag - de flesta människor här på jorden att tro på mänskligheten och att inte vilja döda varandra. Peace out!

Död på 1900-talet

Idag på inre medicin-timmen frågade föreläsaren om vad vi trodde dödade mest människor under 1900-talet av följande alternativ:

a) rökning
b) krig
c) aids

Det fanns änu en fjärde orsak som jag nu har glömt.  Största delen gissade på rökning, vilket inte var så konstigt med tanke på att föreläsningen handlade om lungsjukdomar. Jag och några till gissade på krig och - tadaaa - det är också rätt. Ca. 160 miljoner människor dog i krig under 1900-talet. Rökning kommer som god tvåa på 100 miljoner och aids dödade ca 11 miljoner.

Och berättar jag det här bara för att skryta över att jag för en gångs skull hade rätt eller för att åja mig över generationen efter mig och deras 1900-dödskunnande? Nå jo, lite av båda.

Men inte moralisera utan bara konstatera att de båda stora världskrigen började i Europa och att det är inte mera än 74 år sedan andra världskriget bröt ut inte så långt från oss. Man måste få klaga på EU men så länge freden bevaras är byråkrati ett pris värt att betala i alla väder.

Fick bara lust att skriva ner det här. EU brukar inte väcka så mycket känslor i mig annars, mest frustation faktiskt, speciellt då jag jobbade med EU-finansierade projekt. Men ibland blir jag trött på att tänka smått och måste få tänka stort.

Maja Magi

Före jag skriver ner den här berättelsen måste jag bara poängtera att jag inte tror på ödet. I princip. Anyhow, låt mig berätta: När jag var aktiv inom den Statsvetenskapliga klubben vid Åbo Akademi hamnade jag tillsammans med resten av styrelsen på en representationsresa till Lund. Där var vi inbjudna på Blekingska nationens årliga bal. Eftersom vi hade kommit ända från de mystiska östra skogslandet så fick vi börja förfesten i VIP-rummet tillsammans med alla viktiga personer och innegänget i nationen. Några av de absolut aktivaste inom Blekingska nationen var två bröder, kanske tvillingar, kommer inte mera ihåg. De var så uppskattade och aktiva att t.o.m deras mamma blivit inbjuden på årsfesten. Av någon orsak så hamnade jag brevid henne där i det gröna VIP-rummet. Vi talade en stund och sedan plötsligt sa mamman till mig att jag kommer att bli något stort. Att hon känner på sig det. Jag blev lite paff och tyckte det var småpinsamt och rodnade troligen åt hennes enkelhet (i min värld -speciellt under den här tiden- är en större vidskeplighet ett tecken på en lägre intelligens).

Lite senare berättade jag historien till en av svenskaran vid bordet som en rolig grej. Han kände såklart också mamman eftersom ALLA kände tvillingarna. Nåja, svensken sa då i snapsdimman att mamman var känd för att vara synsk. Mitt rationella jag skrattade åt hela historien och förklarade det med att mamman säkert var så imponerad över att finnen kunde svenska att hon drog slutsatsen att jag måste vara otroligt intelligent och därför minst bli president som stor. Men den andra delen av mig tyckte ju att mystiken och magin var lite spännande. Och i ärlighetens namn så har jag i svåra stunder, när jag inte trott på mig själv och kännt mig totalt värdelöst ibland tänkt på den där blekingemammans spådom och känt hopp. Hur pinsamt det än låter.

Vad vill jag säga med det här då? Fan vet. Men min föräldrar bruka kalla varandra Maja Magi och Fakta Kalle och de har varit gifta i över 40 år. Livet är en balansgång.