Karriär och stötta barm

Ny vecka. Började med att springa. Tänkta sluta efter ett varv, men pressade mig ett varv till och nu känner jag mig redan bättre. Jag känner mig inte lika borttappad som förra veckan. Alltid kan jag inte bestämma mig för att bli på bättre humör, men ibland fungerar det. Då är vändpunkten ofta en liten detalj som jag tvingar mig att göra. Någon gång har det handlat om att använda tandtråd (haha), eller skriva ett mejl eller städa ett skåp. Saker som inte förändrar någonting, men som ändå gör att den positivare spiralen i mig sakta börja rulla uppåt. När jag äntligen bara löser något eller gör något jag skjutit på - hur liten eller löjlig detalj det än må handla om.

Och gällande min karriärfrustration så tänker jag idag som så att den (min karriär då) hela tiden går framåt, även om det är lite långsammare i år. Snart är jag ju färdig fysioterapeut för sjutton! Samtidigt har jag under de senaste månaderna stöttat mina barn i deras största utmaning hittills och det är inte så lite det heller (även om jag inte kommer att få pension för jobbet).

Den här fina vyn vaknar jag till och det känns bra (fast tavlan bakom är uttjatad)

Karriärsdrömmen

Nu vet jag att det inte är intressant att läsa om andras drömmar, men skriver ändå. Brukar sällan komma ihåg vad jag drömmer om och ännu mer sällan drömma (kanske aldrig) "gu´ vad jag är bra"-drömmar. Men det gjorde jag i natt:

Jag står framför en grupp äldre medborgare och skall leda en jumppa-timme. Musiken börjar spela och det är inte den låt jag tänkt mig. Så jag improviserar. Och det blir bara så BRA. Jag njuter i drömmen när sångrösten i låten (som är en finsk låt min hjärna blandat ihop under natten) börjar sjunga "heiluttakaa" och jag samtidigt gör en bensving-övning framför deltagarna. Alla benämningar på finska bara sitter i stunden, i rörelserna, i musiken och jag är så nöjd över mina rörelseövningar.

Och sen tar drömmen slut och jag bara känner mig lyckad. Haha! Helt ljuvligt. Vet inte om jag för 10 år sedan kunde ha föreställt mig att jag drömmer om lyckade jumppa-övningar för seniorer och att det gör mig lycklig i en professionell bemärkelse. Hade kanske då föreställt mig någon mera akademisk eller business relaterad karriärstriumf. Men så här blev mitt liv så här långt. Spännande att se hurdana karriärsdrömmar jag har om 10 år.

Ps. finskan har nu tydligen blivit något hemkärt och positivt för mig samtidigt som - och säkert just därför - jag konfronteras med nya språkutmaningar. Så går det sen.

Slut med letandet?

Promenerade hem i vårsolen (okej, dis-sol, men i varje fall) och hade en fin bubblande känsla i magen. Tänk om det här med psykofysisk fysioterapi är min grej? Tänk om jag kan sluta leta? Sluta blogga eller åtminstone ändra namnet till livslång målmedvetenhet, eller någo...haha!
Fast sen har jag ju inte testat neurologisk fysioterapi ännu så där på riktigt. Kanske jag tycker mer om det? Och var får jag månne jobb sen? Och hurudan är fysioterapin i Belgien? Och leta gör jag väl alltid. Fast skönt skulle det vara att så småningom åtminstone för en stund leta efter mindre detaljer i livet än vad jag skall bli som stor. Är lite trött på mitt velande.
Men nu är det freeeeedaaaag! Puss och kram

Yrkesstolt

Funderade här om dagen på skillnaden när man är stolt över det man jobbar med och då man inte är det. Det är så befriande att få följa med någon som brinner för sitt eget yrke. Jag har tidigare skrivit om att jag ofta ställer mig lite utanför yrkesgemenskaper, att jag har svårt att totalt identifiera mig med en viss yrkesgrupp. Har inte ännu kommit fram till om det är ansvarsflykt eller hälsosamt självständigt tänkande. Att inte springa med i en fårskock, utan att "våga" granska kritisk utifrån. Har börjat luta mot att jag nog mest av allt har flytt ansvar. Om jag inte helhjärtat går med i något, kan jag inte bli sårad, skadad eller förlöjligad. Jag har liksom skyddat mig själv. Kanske lite dramatiska ord för jobbsituationer, men jag är ofta alltför sträng med mig själv och mitt kunnande. Fortfarande - allt för ofta - låter jag tanken om hur lat och inkompetent jag är smyga in i mitt medvetande. Speglar mig fortfarande alltför ofta i hur någon annan ser på mig.

Men för att det här skall bli alltför dyster så här på fredag eftermiddag så kan jag också tänka så här: Eftersom jag är en mästare på att fundera på vad andra tänker är jag också rätt bra på att sätta in mig i en annan persons livssituation. Empati, my friend. Jag måste bara jobba på att skifta tankeenergin från mig själv till någon annan. Och det om något behövs inom vården. Vem vill nu höra på prutthurtiga råd av en självupptagen muskelknutte? Det är ju klienten/patienten/kunden som jag skall förstå och kanske i det bästa av världar lyckas motivera på rätt sätt så att livet för den människan kan styras in - ens pikulite - till en hälsosammare livsstil.

Fredaaag!

Karriär med stort K

Danni kom igår hem med boken Lillan - Elisabeth Rehns sällsamma liv efter att han intervjuat henne. Blev glad då jag igen blev påmind om att hennes internationella karriär tog fart så där på riktigt vid 55 års ålder. Och varför blev jag glad av det då? Jo, för att jag så ofta jämför mig med jämnåriga, yngre och lite äldre som är mitt i karriären med stort K (t.ex. den här gången) och jag känner mig så stagnerad där jag ännu sitter på skolbänken. Dumt, jag vet, men så känns det ändå ibland.

Så utan att här ta ställning till själva politiken eller hennes arbetsmetoder, så är det hiskeligt skönt med karriärsinspiration - ännu till kvinnlig sådan och av en fyrabarnsmamma!

Hopp i bara

Söndaaaaag. Fortfarande lite trött efter fredagens partajande. Sheikka loss gjorde jag åtminstone. Vi hamnade på jatkon till Hard Rock Cafe där Trio Boston spelade och stället var fullt av gymnasiebekanta. Helt absurt, kändes som jag flyttats 15 år tillbaka i tiden till någon grötfest i Evitskog eller Porkala. Det kan hända att det bara var jag som festade som på 90-talet, resten av gänget kanske var helt år 2014, vem vet.

Under en av kvällens diskussioner frågade någon om jag tänker starta eget och jag svarade - som jag brukar - att det inte är min plan så där genast i varje fall. Att jag måste jobba först och få tillräckligt med erfarenhet för att sedan kunna ta emot så många olika typer av krämpor som möjligt. Jag använde mig av ordet moraliskt om jag minns rätt, att jag ju inte kan ta emot klienter med sjukdomstillstånd som jag inte har erfarenhet av, för det skulle vara omoraliskt.

Och visst är det ju så. Men jag tror att jag sätter min gräns på när jag kan något så mycket högre än vad som är nödvändigt. Kom på det här när jag övertalade Rufus att gå på fotbollsträningen idag. Han vill genast vara bäst och tycker det är jobbigt när han inte känner alla lagkamraterna från förut.

Men ibland måste man bara modigt kasta sig i nya saker, även då man inte kan allt eller känner alla från början, på det viset lär man sig, hörde jag mig själv säga till Rufus. Jag borde säga det till mig själv också. Jag har en tendens att villa finslipa mig själv i all oändlighet, någonstans utanför, för annars kan jag ju göra bort mig sen när jag väl stiger in på karriärstigen. Ve och fasa.

Modigt med bara, sa jag till mitt barn och det säger jag till mig själv också denna söndag. Nu behöver det ju inte betyda att jag genast skall starta eget, men attityden att jag klarar det mesta måste jag själv försöka börja tro på.

Ps. Rufus hade ganska roligt enligt honom själv efter att han sprungit i en timme som en vilding på planen.

Julen och Näääk

Det har vart en jul med familj, mat och värme. Där i mellan lite bilkörandet i grådasket. En fin jul. Nu är jag tillbaka i stan för att jobba.

Som kontrast till mitt medeåldersjulfirande har jag i smyg lyssnat på Näääk. Funderade, när jag fick en stund för mig själv i tåget här just, om jag är har fastnat? Jag är 34 år, studerar och lyssnar på Näääk. När jag var 15 år skulle jag ha varit kär i honom.

Jag kom än en gång fram till, där jag satt i tåget och tittade på Kyrkslätts tågstation, att den bild jag hade som 20-åring om vem jag skulle vara som 34 år inte är jag. Den karriärskvinnan var påhittad och påklistrad. Fast det ekonomiskt svider till att studera så är jag rätt nöjd med livet just nu, jag har en plan och det känns rätt. Punkt slut. Sen har jag säkert en ålderskris på gång - den tar väl slut sen när jag dör. Nu måst jag rusta till jobbet så: heeeejdååå!

Ja, och här är lite Daddy Näääk till er:

Är jag på rätt stig, Stig?

Kunde man fråga någon som heter Stig. Jag känner faktiskt en. Kanske frågar jag honom det nästa gång vi ses. Nåjo, orsaken till att jag funderar på stigar är att jag just läste Hannahs blogg där hon länkat till en Super Soul Sunday med Oprah om att hitta rätt i livet gällande bl.a. jobb. Och jag äääälskar ju den här typens funderingar!

En tanke flög in i mig när jag såg på Oprah-klippet: Tänk om jag egentligen bara vill fly ansvar och därför inte hittills har varit helt nöjd med det jag gör. Det här hade egentligen ingenting med klippet att gör, alltså ansvarstemat, men mina hjärnceller (de som jag inte dödade förra lördagen) började snurra.

Så länge som allting är nytt och jag inte behöver ta ett så stort ansvar så har jag sällan någon stress. Tänk om jag får söndagsångest över att göra gymprogram till seniorer då när jag känner att jag måste göra dem, då när det är mitt jobb. Sen när jag är färdigutbildad är det kanske ändå en röst som gnagar inne i mitt huvud om att jag ju inte alls kan det här och att jag aldrig kommer att vara fullärd och så får jag ångest. Och så kanske det plötsligt igen känns som om jag spelar teater. Tänk om jag egentligen är rädd för att bli stor, vuxen och ansvarsfull?

Hmm, jag njuter i varje fall en stund till av att bara vara glad just nu.

Tände för första gången ljus den här hösten och plötsligt blev det så höstigt.

Pensionärer i Tölö

Drömmer varje natt att jag simmar och att jag bara susar fram i vattnet. Verkligheten är så krass i jämförelse med mina simdrömmar. Vi har simtestet i badvaktsutbildningen nästa veckas måndag och jag är redan nu helt stressad. Igår övade jag i Tölö simhall och kämpade mot klockan i tonerna av finsk humppa som ett gäng glada seniorer gympade till i vattnet brevid. Sen tänkte jag stöta ihop med Paavo Lipponen som också simmar där och när jag lunchade satt jag brevid Urpo Martikainen (ni vet - han som förut läste nyheter på MTV3). På dagen är Tölö extra pensionäriskt och jag känner mig lite skylidg för att jag chillar med alla de som redan har jobbat en lång tid och nu njuter av att vara herrar över sina egna tider. Jag har ju liksom inte riktigt börjat ännu. Min STORA karriär är ju framför mig har jag tänkt. Fast att vara herre över min egen tid skulle jag inte vilja ge upp - int måst jag väl det?

Duktig-petter

Idag hoppar jag igen in i mitt tidigare liv när jag går på ett slutseminarium för projektet jag jobbade med före Elsa kom till världen. Känner mig underligt nervös och vet inte riktigt varför.

Ju mindre jag behöver spela en viss "roll" ju bättre trivs jag - oberoende om det handlar om jobb eller privat. Låter kanske självklart, men i olika sammanhang har jag olika roller så som de flesta av oss. Var det inte någon klok filosof som sa något i stil med: vad människan skulle bli besviken om hon visste hur lite andra tänker på henne. Det här brukar jag tänka på när stressar över vad andra tycker.

Och vart vill jag riktigt komma med mitt svammel idag då? Hmm, kanske att nervositeten till en del beror på upprätthållandet av duktig-rollen som jag alltid sätter på mig vid jobbtillfällen. Vill ge en bild över att jag är så himla duktig, smart och energisk och så går jag ofta omkring och är rädd för att någon skall upptäcka att jag inte är det.

Äh, idag lyssnar jag istället på Vem tänder sjärnorna (så många kvinnor som jag spelat, men aldrig gjort det bra) och går ut i novembermörkret precis som jag är.

Igår blev naked truth en hitt i blogg-världen och många fashionister gick ut med bilder av sig själv precis som de är. Man blir ju glad av sånt.

Downshifting

Vad är egentligen definitionen på downshifting? Alltså jag förstår innebörden i sig, men när anser man att ett byte från ett jobb till ett annat är just downshifting? 

Jag var med och ordnade ett årligt återkommande ledarskapsseminarium under tiden jag jobbade vid Åbo Akademi. Under ett av seminarierna så hade vi en kvinnlig talare som tidigare jobbat i mellanchefsposition på Nokia och som börjat studera till sjukskötare när hon var något mellan 30 och 40 år. Hon symboliserade det då lite trendiga ordet downshiftare. Ordet i sig härstammar väl från att när någon från den högre samhällsklassen gifte sig med någon från den lägre. Och det är just den här kopplingen som gör att man rör sig på grumliga vatten när man använder sig av downshifting mellan yrkeskategorier. Lågstatus- och högstatusjobb. Finns det en lista på mellan vilka jobb som man downshiftar ifrån när man byter och när håller man sig till samma nivå?

Jag kör mitt eget race och försöker att inte bry mig så mycket om status. Däremot fattar jag inte alls hur liberalerna tänker gällande downshifting. Jag läste några artiklar från senaste Image om bl.a. Matti Apunens tankar. Jag kan hålla med till vissa delar om att människor borde ta ett större ansvar över sina liv och då också känna att det själva verkligen kan påverka livets gång. Individens frihet. Köra sitt eget race och vara lycklig. Andra delar håller jag inte alls med om och vissa bitar känns helt ologiska. Begreppet downshifting blir för mig helt ologiskt i det här sammanhanget.

Liberalerna verkar se rött på downshiftare. Men varken i den här Image-artikeln eller i andra sammanhang när t.ex. Björn Wahlroos gormat om trenden, får man en definition på vad de anser att downshifting egentligen är. Individen skall vara sin egen lyckas smed men har inte rätt att downshifta eftersom man då väljer bort att delta i samhällsutvecklingen, där går gränsen för individens frihet för en del liberaler i varje fall (s.40 i senaste Image).  Jaha, och där drog man bort mattan för just individens frihet att välja själv. Och är inte en sjuksköterska med och utvecklar samhället?

Sofi

I Nordeas senaste kundnummer (hihi jag läser den faktiskt ibland) intervjuas Sofi Oksanen om hennes investeringsbeteende. På frågan om vad hon anser som slöseri av resurser svarar hon att inte använda sig av den begåvning man har. På frågan om hon pensionsparar svarar hon att hon har ett yrke man inte pensionerar sig ifrån. Bra poänger och beskriver i ett nötskal hur jag ser på det här med att hitta rätt och orka i arbetslivet. Det är ett privilegium att få jobba med något man tycker om. Om man inte trivs eller mår dåligt i sitt jobb är det dags för en förändring. Alla kan kanske inte alltid hitta rätt men ju fler som gör det ju mindre sjukskrivningar och förtidspensioneringar blir det.  Stödformer, utbildning och arbetsplatser borde stöda den här förändringsprocessen så långt det går. Det blir billigare för oss alla i slutändan.