fredag, oktober 20, 2017

Sky-video

Jag lever, är frisk OCH det är fredag! Bättre än så blir det väl inte? Kom just hem från min hudläkare som inte tyckte jag genast behöver operera några födelsemärken som jag gått och oroat mig för. Läkaren tyckte ändå att jag skulle kolla upp dem igen efter en tid för att följa med eventuella förändringar.

Nu har jag alltid älskat att sola - catcha bruna - och jag har bränt mig rejält flera gånger som yngre. Och för att spä på cancerskrämseln så sprang jag som 15-16-åring på solarium titt som tätt. Solariet fanns i samma utrymmen som video-uthyrningen i Kyrkslätt. Vad hette det där stället... har helt glömt bort namnet... måste ringa till Annika som kommer ihåg allt... Var det Sky-video? Ja, men så hette det ju!

VHS-videon och solarium i samma butik! Låter som 80-tal, men det var 90-tal i Kyrkslätt.

Ikväll blir det fredagsmys och 18-tiden sitter vi fastklistrade vid P3:s fredagsmix för att lyssna på Özgürs nya låt som enligt rykten av Lina spelas då. Spännande!

Skål och ha en fiiiin fredag

Jag färgade mina solglasögon mörkare - föra att jag kan - fast lite hemlagat är det ju:) 





onsdag, oktober 18, 2017

#meetoo och ansvaret som förälder till en son

Skulle så ofta bara vilja fly ansvaret, stoppa huvudet i sanden och fortsätta att kolla på en HBO-serie istället. Ofta gör jag det också. #meetoo har tagit mycket av min tankeenergi de senaste dagarna. Som när all smuts kommer fram i tö (hatar den årstiden), blir störd för att det är så fult och skulle helst bara drömma mig bort till vackrare platser, inte låtsas se.

Men jag kan inte blunda för #meetoo eftersom sanningen svämmar över från alla håll och kanter. Känner mig omtumlad av tankarna jag haft. Vad betyder sexuella trakasserier för mig? Vilka minnen har jag? Vill jag tänka på det som varit? Hur mycket har jag själv trakasserat män? Kom fram till att jag nog gjort det: jag har verbalt, objektiferat och hånat. Jag tänkte till och med att jag nog inte skall uttala mig då jag inte själv varit perfekt alla gånger. Faaast jag har aldrig stoppat fingret in i någons röv eller tagit på kuken utan att fråga lov. För att förtydliga.

Och framför allt har jag lärt mig, mognat, ångrat och försöker göra något åt saken. Men skamkänslan över att vara ett offer själv har jag svårt att skaka av. Det är nog också därför jag tyckt att det varit så tungt att måsta konfrontera minnen. Mitt skal har varit så hårt och ogenomträngbart och ingen skulle tidigare någonsin fått mig att medge att jag också varit offer. Hatar ju att vara offer! Vill inte vara skör på det viset, alltid låtsas ha kontroll. Känns som om hela jag kan splittras sönder i fall jag tappar kontrollen, eller fasaden av den. Ännu nu som 37 år känner jag så. Därför är det tungt att tänka på sexuella trakasserier. De allra flesta av oss kvinnor har varit med om trakasserier - även jag - och vi måste orka tala om dem för att få till stånd en förändring.

Och denna förändring kan jag och Danni faktisk påverka inte bara genom att berätta om trakasseri-erfarenheter utan också genom att uppfostra. Vi kan påverka våra barn och speciellt vår sons människosyn. Lära varandra att alltid se människan. M-Ä-N-N-I-S-K-A-N. Det är svårt och jag känner att vi ofta misslyckas i det samhälle vi lever i. Bara vår vardag är så stereotyp för tillfället - jag är mera hemma och tar hand om en mycket större del av hushållet. Det är inte vad vi säger utan vad vi gör, mumlar jag ofta här hemma. Fast det är ingen orsak att ge upp. Vad vi säger påverkar också. För oss blir det ännu viktigare att tillsammans diskutera, fundera och hjälpa våra barn till att bli empatiska vuxna individer.

svenska.yle.fi skrivs det om uppfostran (kommentarerna fick mig att orka skriva det här inlägget och inte stoppa huvudet i sanden). Tankar om #meetoo finns också bl.a. hos:  Peppe, Rebelle Society, Blejk, Feijt& Fab och på Instagram (Cissi Wallin, Mia Skäringer, Stina Wolter, Amanda Schulman, Isabella Löwengrip, Brita Zackari, Malin Eklund och mångamånga fler)



måndag, oktober 16, 2017

Bladbilder

Vill börja vandra, eller vad heter det, hika? Vandra i skog och mark och helst i bergsområden som Norge eller Alperna. Är glad över detta nya intresse. Har i stunder varit orolig över att ingenting gör mig ivrig längre, att ingenting gör mig entusiastisk, att livet är en jämn grå sörja att släpa sig igenom. Så kommer då plötsligt VANDRING in i mitt medvetande och gör mig upprymd.

Jag har en lustig känsla över att jag helt omedvetet lever efter en livets-gång-bok för medelklassen: nu närmar jag mig 40 år och nu vill jag vandra i bergen och hitta mig själv än en gång. Men skit i det! Allt som gör mig nyfiken välkomnar jag. Har funderat på skor, vandringskläder och vandringskäpp. Skulle vilja ha en sån där finslipad eller sandpapprad käpp i finträ med några krumbukter men ändå stadig.

På söndag tog vi oss ut i skogen Foret de Soigens och promenera ca 500 m före vi kom till picninc-platsen där vi stämt träff med våra vänner. Man måste börja någonstans.





Våra vandringsoutfits måste helt klart finslipas till de stora prövningarna. 

fredag, oktober 13, 2017

My sister from another mister

Igår fixade jag 160 stycken sandwichar. På l'Arche har det varit sorg denna vecka då en vacker själ dog. Det har varit en tung stämning i huset och igår var det mässa för de som ville gå och jag hade lovat hjälpa till var det behövdes. Det visade sig att det behövdes hjälp i köket för att förbereda lunchen då de flesta av ledarna förståeligt nog vill hedra minnet av den döda. Så jag och Bogi hittade oss denna torsdags förmiddag i köket med en gigantisk hög med bröd och pålägg fram för oss och med ansvaret att fixa lunch för 54 personer.

Det gäller ju inte bara att fixa smörgåsarna och salladen utan också hitta på lämpliga uppgifter till alla i köket - vilket inte är det lättaste varje gång. Efter att vi först yrat på en stund, knäppte vi på musiken, lugnade ner oss och kom på ett system där Bogi skar upp bröden, tre sköna typer bredde smöret på bröden och jag satte sedan i diverse fyllningar. Och volà klockan 12.30 var allting dukat och färdigt. Vilket tillfredställande känsla. Att se processen från börja till slut.

Har jag redan berättat om Bogi? Ibland hittar man en själsfrände just när man behöver en som mest. När jag började på l'Arche tyckte flera där att jag påminde om denna Bogi. De blandade till och med ihop oss. Det tog någon vecka före jag träffade henne och även om jag inte tyckte att vi liknade varandra till utseendet märkte vi snabbt att vi till personligheten påminner om varandra och att våra livsöden här i Bryssel är PRECIS lika!

Bogi (smeknamn) är en engelska lärare från Ungern som vidareutbildat sig till musikpedagog som 30plus. Hon flyttade till Bryssel på grund av hennes mans jobb och märkte då att hennes musikpedagogik-utbildning inte duger här. Efter några år av sökande, studerande av franska och kämpande över en plats i den nya tillvaron har hon nu byggt upp ett kontaktnät och är involverad i flera intressanta projekt, hon ströjobbar privat som engelska lärare och hoppar in som volontär på l'Arche där hon bl.a. deltar i dragandet av musik-workshopparna.

Känns nästan komiskt då jag ibland känt mig som den enda personer i världen med den här historien och så kommer det en person med precis samma historia (jag tror visst jag är helt otroligt speciell, haha). Vi bara förklarade, nickade och FÖRSTOD varandra på fransk-engelska blandat med många handgester. Fin känsla!

Här kommer lite fransk-tunisisk fredagsmusik av Patrick Bruel. Då jag hjälper till på handarbets-workshoppen brukar vi ofta lyssna på musik. Bruel är en favorit - likaså Justin Bieber.

Här har vi då igen en cheesig heimlagad video. Man behöver inte ens förstå orden - bilderna säger allt. Någon som har jobbat hårt för att få ihop den här, mycket klippande och klistrande.

Ha en finfin helg! 

onsdag, oktober 11, 2017

Minnepinnen

Kom på att jag använde minnepinne-begreppet en gång på bloggen då jag noterat att Elsa inte mera sa Ia till Rufus utan började säga Rufus (eller Sufus var det väl mera i början). Känns sååå länge sedan! Skulle lätt fastna i alltför mycket nostalgi om jag inte hela tiden lite jobbade emot den. Försöker trycka nostalgin tillbaka djupt in. Nostalgi med den där konservativa sidan av mig är inte en bra kombination helt enkelt.

Men här kommer i varje fall en minne-pinne i form av bilder från helgen då Elsas kompis Maria med familj kom och hälsade på oss. De som bott länge i Bryssel är vana med hejdå-fester, folk kommer och går till den här staden i snabb takt. Rätt tungt i längden tycker jag - roligare med återseenden.

Vi firade Marias födelsedag med en mega-kaka som rumenärna på förhand beställt hem till oss.
Var kallsvettig
då jag skulle bära in den från kak-damens bil. Vilket ansvar. Inget krusande här gällande kakan. 
Vi åt brunch på Garage à Manger. Jätte bra ställe - rekommenderar varmt om du har vägarna förbi
Bryssel någon gång och också bekvämt med barn. 



En pytteliten del av allt det goda.

Vi åt mest hela tiden. Här är hela gänget vi utanför Tour and Taxis brunch/lunch ställe. Corinna hade köpt en selfie-stick som
hon inte alls använt. Detta blev hennes första bild med stickan.

måndag, oktober 09, 2017

Iglo

På franskan idag frågade läraren om jag någon gång övernattat i en iglo - lite på skoj, lite på riktigt. Eftersom jag ännu var störd på det dåliga resultaten från min franska uppsats som delats ut just före iglo-frågan - OCH det var måndag - mumlade jag att iglon kanske finns på Grönland inte i Finland.

Googlade just iglo. Stavas tydligen med två o:n nuförtiden, men på lågstadiet när vi lärde oss om olika klichéer så stavades det med ett o och eftersom jag är konservativ gällande vissa förändringar håller jag mig till 80-tals iglon. Googlingen gav i varje fall bilden nedan. Undra på att iglo-myten lever kvar - nu vill jag också övernatta i denna moderna "iglo"! Där kan inte ens måndagar vara tråkiga. Ska visa bilden till läraren på onsdag och slicka måndagssåren.

Undrar dock hur många turister som blir besvikna över att norrskenet på bilden är lika troligt som att bonga valar på valsafari? Fast ibland händer det ju.




fredag, oktober 06, 2017

År 1987

Har haft så många STORA tankar den här veckan:

Första: Om när disciplin är bra och mindre bra med personer med en kognitiv nedsättning och att man ofta kan nå samma mål med att visa ärlig respekt istället. Samma som med barnuppfostring: Det måste finnas regler, men barn känner på sig ifall de inte respekteras och den hårdare disciplinen kan istället bli kontraproduktiv.

Andra tanken: Om att inte leva upp till en klichébild och hur viktigt det är att "lufta" klichéer så ofta som möjligt för att inkludera istället för att exkludera. Kom att tänka på det här när Elsa berättade om hur hon lärt sig att markera i skolan. År 1987 fastande jag på en bild där jag markerar i mitt klassrum och artikeln med bilden publicerades i HBL. Kommer inte ihåg vad artikeln handlade om, men däremot kommer jag tydligt ihåg att jag markerade fast jag inte visste svaret när jag insåg att fotografen började ta bilder. My five seconds of fame, tänkte jag och lyfte upp handen. Har fuskat, gamblat, jobbat, studerat, glidit in på bananskal, kämpat hårt och ärligt för en plats och allt där i mellan. Men på bilden ser jag ut som en duktig flicka - lydig, snäll och väl förberedd - vilket jag inte alltid är. Så skönt att lufta stereotyper och klichéer alltid nu som då.

Tredje tanken: Runt begreppet systerskap har mina tankar också kretsat denna vecka eftersom jag lyssnat på svenska poddar. Funderar om inte irritationen till hur man använder systerskap i grund och botten handlar om en politisk skiljelinje mellan vänster och höger? Den skiljelinjen har väl nästan dödförklarats av en del, men är det inte det som skiljer mest de inblandade. När kapitalister så som Blondinbella samt Hanna och Amanda talar om systerskap irriterat det något otroligt de med en mera vänstersyn på samhället (även om de kanske röstar grönt för att de inte vill falla i i höger-vänster-fällan)? Kanske det inte är konstigare än så? De humana, vetenskapligt bevisade men lite tråkiga vänstervärderingarna mot de korrupta, själviska men lite roligare högervärderingarna? Kanske, kanske. Och var hör jag hemma? Veeeeet inte.

Om allt det här har jag på vägen hem från någonstans tänkt skriva ett välformulerat inlägg om, men istället har jag sett på Game of Thrones. Och nu är det freeedaaag! Njut nu!

Pink Floyds Learning To Fly-video också från år 1987 - vilket år alltså:

fredag, september 29, 2017

Fredag och fantasyporr

7 år efter de flesta andra började jag till sist se på Game of Thrones. Och nu förstår jag varför serien är så populär - det är ju fantasyporr av hög kvalitet! Sex säljer.

Tiderna förändras. Det som nu knappt höjer ögonbrynen i Game of Thrones skulle ha ansetts otroligt vågat för inte så länge sen. På tal om att höja på ögonbrynen så gick ju Hugh Hefner och dog i veckan vid en respektabel ålder. Hans Playboy visade väl i början lika mycket - om inte mindre - naket på bl.a. Marilyn Monroe än vad HBO idag visar i de oskyldigaste av serier. Playboy gick åt som smör i solen med hjälp av Marilyn. Man kan väl säga att Monroe gjorde Playboy (och hon fick hela 50 dollar för de där bilderna som togs på henne före hon slog igenom och då hon var i desperat behov av pengar).

Sjukt störande objektifiering av kvinnor är det i båda fallen - Playboy och Game of Thrones - porr eller inte. Fast har ändå fortsatt att se på serien och kvinnorna verkar få starkare roller efter säsong ett.              ÅJNEJ                 måste bara hejda mig här                Märker ni vad som håller på och hända? Jag sitter här på fullaste allvar och analyserar Game of Thrones - fantasyporrserien - hjäääälp!

Mitt liv är inte så spännande just nu. Har försökt planera min vecka med hjälp av rutiner eftersom jag kommit fram till att jag är livrädd för det mesta och behöver rutiner för att inte flyta över bredden och rinna ut till ingenting. Fredag är dock min lediga dag då jag inte behöver ha några måsten - bara göra roliga grejer. Allt är möjligt!

Vad gör jag då på de crazyga fredagarna då allt är möjligt? Jo, oftast går det till så här: jag springer korta rundan (alltid samma runda så att jag inte blir obehagligt överraskad av uppförsbackar), köper sushi (fortfarande och oftast samma lunch, nr 6 på menyn) och ser på någon serie (Game of Thrones då för tillfället) före jag får bråttom till skolhämtningen.                            

S P Ä N N A N D E




Och fredagslåten får jag ju inte glömma! Här är Lykke Li. Ha en fin freeeedaaaag!


onsdag, september 27, 2017

P A R I S

Alltså hur fin var inte helgen i Paris? Finfin var den! Vädret strålade ikapp med de förgyllda detaljena på de pampiga husen. Hade glömt hur mycket lyx det också finns i den där staden. Lyx, smuts och turister.

Tåget tog som sagt bara 1,5 halvtimme från Bryssels Midi - så smidigt, men tyvärr rätt dyrt. Bredvid oss på tåget satt en amerikansk familj bosatt i Bryssel med två barn några år yngre än Rufus och Elsa. De hade redan rutin på veckoslut-i-Paris och det var intressant att lyssna på hur de planerade kvällen och helgen. Barnen och jag smög efter dem när vi kom fram till Gare du Nord och hittade på det viset genast rätt RER-tåg till hotellet.

Väl framme möttes vi av en eiffeltornsvy i vårt pyttelilla hotellrum och allting kändes bara perfekt. När Danni äntligen dök upp efter jobbet gick vi till brasseriet bredvid och åt en kvälls(natt)bit och så flöt det på: mat, Eiffeltorn och Eiffeltorn, mat. På söndag susade vi hem igen med Thalys-tåget.

Fina vyn från hotellfönstret

Där är hon

Läppstift OCH stora solglasögon

Där är hon IGEN

Högst uppe

Guld också här

Fin för Brasseriet

Maaaat

Fotboll, köade för att få komma in till PSG-butiken. Hur galet är inte det? 

Ifall ni besöker Paris skall ni ta er till Rue des Martyrs 86 i Montmartre. Där har nämligen min svåger Paul sin
Second Hand/Vintage butik som firar 10 år i år. Så fina grejer!



fredag, september 22, 2017

Cirkusträning

Torsdagsförmiddag är en ny favoritstund under veckan. Jag har nämligen fått möjligheten att med L'Arche-gänget (människor som har kognitiva utmaningar och svårigheter) följa med på cirkus-träningar till Tour and Taxis (där vi brunchade för något år sedan). Roligt OCH lärorikt. Folk verkar här i Belgien älska cirkus som hobby-form. Finns massor med cirkusskolor för både unga och äldre.

Morgon i Bryssel, väntar på spåra nummer 81 som tar mig till L'Arche och därifrån åker vi vidare med
minibus till cirkusträningarna

Cirkusstämning i källaren där vi övar

Apéro-plats. Älskar ordet och innebörden med apéro! Apéro, apéro, apéroooo

Här går vi in

Och här övar vi cirkuskonster

Och om torsdagen var bra kan fredagen bli ännu bättre. Vi skall nämligen åka till Paris ikväll! Danni jobbar där idag då Sipilä träffar Macron i Elsysée palatset och barnen och jag tar tåget efter att skolan tagit slut. Tar 1,5 timme - så snabbare än till Åbo från Helsingfors. Ljuuuuvligt! Hoppas pirret över att vara mitt i Europa aldrig mattas av. Älskar pirr.

Ha en fin fredag


måndag, september 18, 2017

Den irriterat hälsosamma ungdomen

Skulle vilja vara den som tycker om måndagar och ser det som en ny början istället för som tillbakagång till den tråkiga vardagen. Jag har svårt att förändra min måndagsattityd.

Hur som haver så var det kanske måndagshumöret som gjorde att jag till min förvåning märkte att jag blev irriterad idag då jag läste en artikel av Helsingin Sanomat om att finska ungdomar dricker mindre alkohol idag än någonsin tidigare. Jag försökte rannsaka mig själv då jag promenerade till franskan. Varför reagerar jag med irritation på den nyheten?

Är det för att jag går omkring och känner mig sliten och ful i flottigt hår (försöker vänja mig med att bara tvätta håret två gånger i veckan och har inte köpt torrschampo). Den hälsosamma ungdomen blir då fiende nummer ett där de går med friskt hår, hälsosam lever och hela livet framför dem. Inte kan jag väl vara så barnslig att jag tävlar med ungdomen? Jag som tycker att man ska tro på den? Ungdomen alltså. Jag får inte bli bitter och cynisk, det har jag ju på heder och samvete lovat mig själv.

Väl hemma igen läser jag på svenska.yle.fi att sjukpensionen ökar bland unga mellan 16 till 34 år. I artikeln diskuteras hur ungdomarnas självbild påverkas av utanförskapet från arbetsgemenskapen. Psykoterapeut Halinen konstaterar:

Att man alltid måste söka nytt jobb och "berätta hur bra man är".
- Kanske är man inte så bra, men man vill ändå ha ett jobb, funderar 
Halinen vidare. Hon efterlyser arbetsgivare som tar hand om unga arbetstagare, gör dem delaktiga i olika team.
- Man behöver få höra "det är kiva att du jobbar här, välkommen".
Kanske är det "duktighets"-stämpeln i alkoholartikeln som stör mig? De duktiga alkoholfria ungdomarna klara sig troligen också bra i framtiden, medan klyftan till de som faller utanför systemet blir stor. Och i värsta fall växer klyftan för förståelse också mellan dem - solidariteten. 

Fast det ÄR ju en bra sak att inte dricka alkohol - speciellt som ung - och bra att också de duktiga ungdomarna lyfts fram. Vi borde väl överlag vara snällare med varandra. Som tur är det tisdag imorgon.

Och några ord att måla på väggen ovanför sängen (nånejnå, int måst du)



fredag, september 15, 2017

Hybrisfredag: Tsaren, solkungen och jag

Fick i veckan lära mig på franskakursen orsaken till att man i Frankrike säger soixante-dix (sextio-tio) och quatre-vingt-dix (fyra-tjugo-tio) istället för att säga septante (sjuttio) och nonante (nittio) som man gör i Belgien, Schweiz och Kanada. Orsaken var att den franska solkungen, dvs Ludvig XIV, förlorade många kring under åren 1670-1690 och ville därför inte mera höra septante och nonante uttalas i Frankrike. Och så blev det, lite hybris där.

Kollade också under veckan på ett program om ryska tsarer och framförallt om Peter den store som föddes år 1672. Helt otroligt att enskilda personer kunde ha så mycket makt under dessa århundraden. Han bestämde sig för att bl.a. skapa St Petersburg för att på det viset få tillgång till Östersjön och där bygga upp den ryska flottan. Så han övergav Moskva och åkte till sumpmarkerna vid finska viken och började bygga staden. Faktumet att om området hörde till Sverige bekymrade sig Peter inte om. Pas de problème (fast på ryska då) tänkte tsaren - lite krig bara så ordnar det sig. Inget fel på hybrisen här heller.

Eller egentligen led dessa makthavare väl inte av hybris - storhetsvansinne - för det hade ju de facto makt att göra i princip vad som helst. Hybris är väl när man har en stark överdriven självvuppfattning - en illusion av makt. Dessa två män behövde inte överdriva något bara leva upp till förväntningarna.

Hur kom jag in på det här? Franska kursen ja - franska studierna känns tröga just nu. Därför var det extra trevligt att läsa den här artikeln fån BBC om lärande som äldre. Det finns många felaktiga fördomar som florerar där ute om att det är jättesvårt eller t.o.m omöjligt att lära sig språk som äldre. Också intressant att igen läsa om kopplingen mellan motion och förbättrad hjärnkapacitet. Känslan är ju bekant från förut - efter motion känns hjärnan pigg:

"Keeping in shape seems to be particularly important for maintaining that plasticity, as exercise helps to release a flood of neurotransmitters and hormones that are known to promote the growth of new brain cells and synapses."

Målet för mig i år är att således lära mig franska - bra franska - och forsätta på yogan, lite hybris gällande det här skulle säkert inte skada mig.

Tsarer, solkungen OCH bbc i ett och samma inlägg. Herrejeee. Rundar av med fredagslåten som den här veckan är Harry Styles Sign of Times. Jag har ännu inte tröttnat på den fast den spelas nonstop på vissa radiokanaler här i Belgien. Landskapen i början av videon påminner dessutom om Connemara national park på Irland som vi besökte förra hösten vilket gör mig extra glad denna regniga fredag (lite "flyghybris" finns också med).


tisdag, september 12, 2017

Nya vindar

Skriver snabbt här mellan middag och kvällsmål. Är ensam med barnen då Danni är Strasbourg och rapporterar om kålsänkor. Svårt det där med att veta vad som är planetens bästa och vad som inte är det.

Har på tal om den globala uppvärmningen följt med orkanen Irma helt onödigt mycket. Skulle ju sluta se på CNN, men kunde inte slita mig från livesändningen under helgen. De hypade upp det hela så mycket att jag till sist var besviken då ingen amerikansk journalist flög iväg i orkanen. Det harmade riktigt! Tillbaka med pengarna liksom. Jag tyckte också att det var jäkla orättvist att de Karibiska öarna och Kuba fick de värsta vindarna på sig. Märkte att jag hoppades på att Irma skulle undvika Kuba och slå till direkt som en nivå fem orkan på Florida. Showen blir ju bättre då tänkte jag med min bedrövliga breaking-news-överhettade-hjärna och chipsen hängande från mungipan. I Florida är kamerorna säkert riggade på typ varenda kvadratmeter resonerade jag.

Med lite distans inser jag att mitt agerande inte var helt sunt.

Kollade ännu igår på den här sidan i ca 30 minuter före jag somnade. Zoomade in på Florida. Det är nya vindar nu. 

fredag, september 08, 2017

Parvårdandet

Fredaaaag! Hösten har verkligen kickat igång den här veckan. Varje dag har någon i vår familj anmälts sig till någon kurs som kör i gång nu på hösten och skolan skickar typ hundra papper och blanketter som skall fyllas i.

Tycker att det känns helt ok att komma tillbaka till rutinerna och allt är så mycket lättare då vi gått igenom samma sak redan två gånger. Den vemodiga känslan över att sommaren är slut har än en gång övergått i nån form av höstenergi. Fast i den här rumban märker jag - på gott och ont då måste jag ändå tillägga - att vi inte ser och speciellt då talar med varandra lika mycket som under sommarmånaderna.

Läste några bra funderingar om vårdandet av parförhållande på svenskayle.fi av Maria Sundblom-Lindberg. Tycker att hennes poäng med att den gemensamma tiden inte alltid behöver vara så spektakulär är bra. Att tala med varandra typ 10 min varje dag är också min målsättning. Låter kanske lite men är guld värt då samtalet är kvalitativt, dvs ingen distraktion och genuint lyssnade på varandra under några minuter. Tror inte vi når upp till det här närapå varje dag.

Fast vardagsvårdandet är viktigt var det också bra för oss att få några dagar på tumis i Köpenhamn
 den här sommaren. Lyx!

Det sägs också att gemensamma hobbyn kan vara bra för förhållandet. Att lägga och ta upp nät är en
säker grälskapare för oss och så verkar det också vara med vår nya seglings-hobby. 

Fast just den här gången var stämningen bra, men det var före byiga
vindar och det eländiga sydandet.

Barnens franska favoritlåt den här sommaren var Sur Ma Route. Den lyssnade vi alla på varje dag. Nu har sången tystnat och vi alla kämpar på i våra egna vardagsuniversum men spelar den ännu en gång som min fredagslåt och för minnenas skull.

Puss och kram!


onsdag, september 06, 2017

Att bli en del av Bryssel

Efter att jag anmält mig till höstens franska kurs här tidigare i veckan försökte jag läsa en artikel i den belgiskfranska Marie Claire som råkade ligga på lunchbordet där jag satt. Artikeln handlade om den ökända brysselska stadsdelen/kommunen Molenbeek - just nu mest känd som Europas jihadist-centrum efter terrorattackerna de senaste åren. I artikeln promenerade reporten med öppet sinne runt Molenbeek för att visa upp en annan sida av stadsdelen. Reporten med öppet sinne fann förstås också en annan sida: trevliga människor som jobbar för att närmiljön skulle bli bättre och tolerantare - människor som öppnar upp och inte stänger in.

Idag när jag skulle hämta ett paket från tobak/pappers/postupphämtnings-butiken här i min medelklass närmiljö - i Wouluwe-Saint-Lambert - förstod jag inte först vad den arga tanten menade när hon skakade på huvudet efter att jag gett henne paketlappen. Hon verkar alltid vara irriterad då jag inte talar flytande franska eller genast förstår franska postbegrepp. Till sist fräste hon extra tydligt att: jag var för tiiidigt där, paketet är tillgängligt först klockan elvaaa! 

Snäll som jag är säger jag alltid merci Madame och blir först efteråt irriterad och funderar hur jag skall hämnas på henne då jag hämtar paketen nästa gång: kanske fråga henne överdrivet snällt ifall hon är stressad (aldrig någon i butiken) eller påpeka att något hänger ut från hennes näsa (fast det inte gör det) eller rakt på sak om att hon inte är service-minded (på amerikansk engelska då för att irritera henne ännu mer).

Eller njaaa, det känns redan bättre då jag skrivit ner hämnden. Tror jag går tillbaka och är extra snäll och fortsätter att öva franska postuttryck med henne. Man vet aldrig med karma. Kanske hon till exempel inte röstar högerpopulistiskt om vi alla är snälla med henne fast hon just nu verkar vara sur på livet.

För att öppna upp mig lite för Belgisk kultur den här hösten delar jag med mig av sångaren, skådespelaren och regissören Jacques Brel som fortfarande är en av de folkkäraste belgiska artisterna. Börjar min belgiska kulturvandring med att blicka bakåt.



(blir det kanske för mycket om jag spelar upp den här till arga tanten på posten? - blir det fel igen kanske? -för mycket kärlek?)

måndag, september 04, 2017

Teaterapor på jobbet

Har igen haft den där mystiska känslan över att min hjärna inte kan ta emot information. Man tycker ju att min pre-semesterhjärna skulle vara utvilad och elastiskt, men nu känns den torr och trög.

Kanske hemresan med bilproblem och kappsäckslivet under semestern ändå var tyngre än vad jag antog. Jag kommer ihåg att jag tidigare på arbetsintervjuer - där när jag var 20-någonting - på automatik lyfte upp stresshantering som en av mina positiva sidor. Har med tiden kommit fram till att jag inte alls är bra på stress, min kropp och hjärna tar mycket stryk, är riktigt dålig på stress faktiskt. Ett söndrigt bildäck och där gick gränsen liksom!

På arbestintervju-tiden vid 20+ gick jag all in för att försöka vara en suitcase-business-arbetsnarkoman-arbetstyp. Jag var nog aldrig det, men i mitt huvud var det den rollen jag målade upp som min målbild. Kontrasten till hur jag kände mig i mitt jobb var hela tiden stor och därför kände jag mig ofta också misslyckad. Helt i onödan. Hade en bra diskussion nu i sommar med en 50- och 20-åring om det här med roller på arbetsplasten.

Jag konstaterade att det finns tre steg i min arbetsroll-evolution så här långt:

1. Först att inse att vi har roller på oss i alla sammanhang och speciellt på arbetsplatser. Det tog en tid före jag fick tillräckligt mycket självdistans för att inse att JAG inte alltid är eller behöver vara lika i alla situationer.

2. Att acceptera den roll jag har på arbetsplatsen och se nyttan med arbetet i ett större sammanhang för att få mitt delaktighets- och kanske också bekräftelsebehov tillfredställt. Gällande det här fick jag då en mindre kris efter ett antal år i arbetslivet och började studera fysioterapi.

3. Att acceptera att jag har en roll på arbetsplatsen och en annan på fritiden och det är okej och inte fejk. Tycker det här är extra tydligt i t.ex. sjukhusmiljöer där sjukhusarbetskläderna blir som en transformering till mitt jobbjag och tadaaa så är jag Fysioterapeuten ända ut i fingerspetsarna.

20-åringen i diskussionen förstod inte riktigt sig på rollerna och tycke att man inte behöver ha så många roller, medan 50-åringen tyckte det var viktigt att acceptera sin arbetsroll och att det är okej att man på fritiden inte är likadan som på jobbet och att det här för många kan ta en tid att acceptera. 50-åringen och jag tyckte lika i det här - så med andra ord HEJ medelåldern! Eller var vi bara till personligheten mer lika?

Den här låten har jag för några somrar sedan postat som den sommarens sommarlåt, men nu kommer den igen! Under Linas och Öz bröllopsceremonin kom Lina till "altaret" gående till den här (ett SÅ fint livsögonblick ) + att jag vann sommarfestens årliga levyraati med den + att den gör att min hjärna känns mindre stel. Så sommarens låt är definitivt "Det strålar så om dig"

Ha en bra början på veckan!


fredag, september 01, 2017

Sommaren i bild

Och så var det september. Bloggen har stått tom i nästa två månader men nu är jag tillbaka i Bryssel, skolan började idag, datorn är laddad och min utvilade hjärna vill blogga igen - så nu köööör jag.

Fin semester i år. Underligt lite familjegräl - kanske vi alla har mognat lite igen. Vi höll oss mest ute i skärgården med kortare utflykter till civilisationen så som Åbo, Helsingfors, Köpenhamn och Stockholm. 

Känner mig ivrigare än på länge inför hösten. Troligen för att jag har en plan och ett schema. Volontärjobb och språkkursen fyller mina dagar från måndag till torsdag. Mår bra av att veta mitt program, har i perioder trott att jag är mera spontan och märker att jag behöver strukturera det mesta för att inte flyta bort. Skönt att bli äldre ändå och känna sig själv bättre och bättre.

Sommarens grande finale var när Lina och Özgür ordnade bröllopsfest förra helgen. Tror det får bli ett helt eget inlägg, först lite ströbilder från sommaren som gick:

Mamma och pappa lägger nät

Vera, Etan, Selim, Elsa och Rufus på Farmors cafe

Rufus fiskar

En sväng till Åbo

Och vidare till Köpenhamn för att möta Danni

Tall Ships Races i Åbo

Regnbåge på Utö

Några Tall Ships åker förbi Utö

En tromb på Utö blev en stor nyhet i sommartorkan (här byggs också en ny brygga för förbindelsebåten)

Mellan Jurmo och Utö. Älskar strandkål

Inomskärs igen. Örnens taxi-båt med Lina som chaufför

Månförmörkelse

En sväng till Helsingfors och BasBas med bästa gänget

Ännu en solnedgångsbild

Vi ordnade sommarfest

Och var på Evas sommarfest

Ljuset alltså! - det här skulle ju kunna vara en modern Skagen-målning

Nu har jag redan glömt bort bilproblemen vi också hade både på vägen till och från Norden. Inte en ända bild har jag av det eländer som tur.

Och ännu: Så roligt att du läser min blogg! Kram

måndag, juli 03, 2017

Sommaaaar!

Nu har vi packat, fixat, trixat och strukit (helt sant). Allt detta eftersom vi tidigt i morgon styr kosan mot Finland. Barnen och jag har hittat en ny billig flygrutt från Bryssel till Helsingfors med Czech Airlines med mellanlandning i Prag. Har aldrig varit i Prag så lite snopet att bara se flygplatsen den här gången. Danni kommer lite senare upp med bilen.

Bli säkert tystare här på bloggen igen. Inte för att jag skrivit så HIMLA mycket under våren heller. Men på sommaren brukar det bli ännu mindre. Eller vad vet jag, kanske jag bloggar som en tok just den här sommaren. Får se, får se. Tar dagen som den kommer.

Kopierade just yoga-rörelser på fina A4:or och la in dem i plastfickor. Sitter nämligen och planerar en ny må bra-hörna som kunde installeras på båthuset på landet. Där kunde bl.a. finnas en inspirationsmapp med yoga-rörelser. Vi får ju bara inte bli utan nya projekt, då faller kanske hela stuglivet ihop.

Ha en skön sommar vem du än är, var du än är!

torsdag, juni 29, 2017

Intution och Michael Nyqvist

Har funderat på intuition och försökt rationalisera kring det flummiga. Lade för några veckor till Gabriellas sång på min fiilis-lista på Spotify. Sången sjungs av Helen Sjöholm i filmen Så som i himmelen. I den filmen spelar också Michael Nyqvist och jag funderade på honom och tänkte tanken om att det varit tyst om Nyqvist under den senaste tiden.

Och så kom nyheten om att han var död. Tyckte det var konstigt att jag tänkt på honom just nu, veckorna före han dog. Det är inte så att jag normalt går och tänker på honom och då var det nära att jag irrade mig till funderingar kring andlighet och övernaturliga krafter. Men när jag rationaliserade tankarna kom jag på hur det troligen gått till:

1. Daniel och Elsa var för en tid sedan på en Benny Andersson konsert som svenska kyrkans kör höll här i Bryssel. Vi har en vän, Sofia, som sjunger i kören och hon hade sjungit solo kvällens bravurnummer som var Du måste finnas (från Kristina från Duvemåla). Sofia hade sjungit så vackert så Daniel och Elsa talade om just den sången ännu när de kom hem.

2. Jag sökte upp Du måste finnas på Spotify och kom samtidigt in på Helen Sjöholms populäraste låtar. Du måste finnas är nummer två och nummer ett är Gabriellas sång som jag inte lyssnat på på länge. Lyssnade i metron på väg till franskan och blev starkt berörd. 

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

3. Orden förmedlar samma känsla som jag hade i springbacken och flera andra gånger i livet - om att hitta sig själv igen efter en period av vilsenhet. Känslan över att tappa bort sig och hitta tillbaka i livet är så starkt och fint beskrivet. Tänkte på filmen och på Gabriellas grymma liv med en man som misshandlar henne och på Michael Nyqvist roll som dirigent och försökte komma ihåg händelseförloppet.

4. Samtidigt kopplade min hjärna ihop Michael Nyqvist och det ständiga nyhetsflödet som väller emot mig varje dag och kopplingen kom tydligen fram till att jag inte hört eller sett något om honom på en tid. Därav funderingen. Och så kom orsaken till tystande någon vecka senare när nyhetsflödet svämmande över av nyheten om att Nyqvist var död och jag fick en förklaring till flödestystnaden.

Det är väl just den kopplingen som är intuition. Det ÄR nästan lite magsikt hur snabbt hjärnan kan koppla ihop intryck, minnen och nyheter. Frågan är kanske främst om man vågar lita på sitt minne eller ej.




Med tysk översättning och allt.

torsdag, juni 22, 2017

Linas möhippa

Förutom mina nya volontäruppgiften den här våren så har jag också planerat Linas möhippa. Men det har jag ju inte kunnat berätta om här på bloggen då Lina hör till en av de fem som lusläser min blogg. Men förra helgen var det då äntligen dags att överraska henne och vilken dag sedan!

Hon hade räknat ut att det troligen skulle ske just förra helgen, men helt säker var hon inte. Här kommer bilder från dagen - det blir nästan som att uppleva allt på nytt ju.

En del av oss åkte till Midsommarkransen och överraskade Lina kl.8 på morgonen. Hon fick klä
på sig en Apin-dräkt (Apin är hennes mjukisdjur som följt med hela livet)

Sedan åkte vi till Anna och där väntade resten av gänget och brunchen. Temat var myspyskläder och djurmask.

Öz var med på ett hörn

Efter en lååång brunch i Stockholm åkte vi iväg mot Furusund och stannade på lunch vid Brottby rastplats
(lunchen bestod av typ banan och öl). Här fick Lina också som uppgift att börja samla ihop material till en
brudklänning som hon skulle designa och skapa under dagen/natten.
När vi kom fram till the Mansion blev det drinks

och chillande i solen. Huset var stort och otroligt charmigt. Damen som äger stället
renoverar sakta men säkert och med omsorg, vilket betyder att huset
 hade flagande tapeter, buckliga väggar och knarrande fåtöljer. Vet inte om
jag vågat sova där ensam. Det påstås att bl.a Gustaf Fröding och Evert Taube
övernattat här. Spännande ställe!

Lina fick efter drinken klä om till handbollskläder

Sedan hade vi klippt ihop en film med handbollsnostalgi, med
bilder och videohälsnignar av handbollsprofiler och nårga ex-pojkvänner.
Hon fick också några träningsuppgifter vilka hon klarade galant.

Efter bastun blev det middag med bling-bling tema och videoinspelning till en av Öz låtar.
Huset var som gjort för att filmas i.

Grannarna undrade kanske vad vi höll på med, mumlade eventuellt något om att int är
de kloka de där stochkolmarna

Under natten hann Lina ännu fixa färdigt sin brudklänning som också kom med i
videon. Här hjälper jag till med finishing touches före filmandet i sommarnatten.

Nästa dag njöt vi av morgonmål i solsken. Trötta men glada, skulle igen ha kunnat
stanna tiden en stund

Före jag åkte tillbaka till Bryssel hann jag ännu på måndag hänga en stund med
Lina och Selim.