Ytligt och bra

Funderar igen på mitt favoritämne motivation till rörelse. Den här gången från perspektivet ytlighet, utseende och målbilder (eller goals som svensken säger). Håller fast vid att i det stora hela är den inre motivationen - jag tränar för att jag vill och det känns bra i kroppen - den bästa motivation till rörelse eftersom den inre motivationen är den enda hållbara i längden.

Men för att komma dit efter en svacka behöver jag ytlig eller yttre motivation till en början, tills min kropp kommer ihåg hur bra det känns med motion och nu viskar jag nästan: jag kommer ofta igång med träningen då jag vet att jag har en fest eller någon get-togheter med människor jag inte sett på länge. Orsaken är enkel: jag vill visa hur bra det går för mig och att jag minsann inte blir äldre (hahaa). Vill liksom ha wow-effekten för att mata min ytlighet.

Sen tar det ca ett glas vin på get-toghetern och jag börjar berätta också om allt det jävliga och tråkiga i mitt liv. Det är inte svårt att skala av fasadlager på mig. Men estetikern i mig tycker om wow-effekten och ytor. Nu har jag under mitt liv balanserat mellan att bejaka eller förneka den här delen av min personlighet vad gäller mitt välmående.

Idag ser jag det som olika nivåer på välmående och tycket det därför inte är så dramatiskt. Det viktigaste är självklart inte ytan. Punkt. Men när jag mår bra, är nöjd med livet, känner mig älskad, får älska och sover tillräckligt är jag också mera intresserad av att pynta, fixa och klä upp mig. Och då när jag mår mindre bra kan jag längta till det där ytliga för att det samtidigt påminner mig om välbefinnandekänslan så där allmänt på ett djupare plan.

Huvudsaken är väl att ytligheten inte kommer som en hård yttre press (vilket den ju det facto gör varje gång jag öppnar ögonen på morgonen och klickar mig in på nätet). Inte heller får det kännas som ett måste, ett tvång. Ingen är helt immun, men att vara medveten om pressen och tvångskänslan är viktigt och jag försöker också kommunicera det här till mina barn. Det är inte på riktigt, det är inte viktigt, kommenterar jag ofta reklam eller youtube make-up, hårfixar-videon. Men förbjuder dem inte heller.

Här har vi alla fixat upp oss till partyt förra lördagen - påverkade av trender och youtube såklart.

Estetikern i mig äääälskar när blommorna äntligen tar över det gråbruna i parkerna. 

Och planeraren i mig och gör upp olika typer av listor för att försöka greppa livet och så rullar det på - livet alltså. OCH det är aldrig försent, du är aldrig för gammal, nästa möjlighet kan finnas bakom hörnet - kom ihåg det! 

10 pepp-förslag till rörelseglädje

Tänkte fredagen till ära föra fram mina 10 förslag från förra årets "motivations-kalender". Efter långa, krångliga inlägg kom jag fram till tio saker som påverkar positivt motivationen till att röra på sig. Allt inom ramen för en human kroppssyn och attityd till motion och rörelse.

1. Börja med att jobba på din självkänsla. Öva på att tro på dig själv gällande motion och rörelse. Sök fram minnen då du mått bra av motion. Lev in dig i den känslan. Ifall du inte har positiva motions-minnen: föreställ dig vad som kunde intressera dig i de bästa av världar och sök stöd av peppande vänner eller t.ex. en personlig tränare. Gör en lista på motions-hobbyer som kunde intressera (älskar listor! ifall du inte tycker om listor - skippa listan)

2. Tala om för någon att du vill börja röra på dig mera eller börja en ny(gammal hobby). Det är svårare att backa ut efter det.

3. Lär känna dig själv och din personlighet. Hur fungerar jag gällande motivation? Vad brukar få dig att komma igång gällande andra saker i livet? Använd yttre motivations-knep till en början om du tror du behöver det, dvs piska eller morot. Lägg upp en plan och eventuella delmål och slutligt mål ifall du vet att det brukar hjälpa dig att hållas motiverad i andra sammanhang. Jag älskar som sagt listor, men listor med boxar att kryss av älskar jag ännu mer - känner mig så duktigt då - kryss, kryss (se en penna svinga över listan och rita kryss i tomma rutor) och livet känns genast mera hanterbart.

4. Börja lugnt och lyssna på din kropp. Fundera på skillnaden mellan muskelvärk och annan värk i kroppen. Muskelvärk är ofta bara bra och ett tecken på att du tränat så att små bristningar uppstått i muskeln vilket gör att muskeln kan bli starkare. Men det betyder också att du skall respektera muskelvärken och inte träna hårt genast nästa dag, utan låta musklerna återhämta sig. Ju mera du rör på dig ju mer skall du också vila (läs sova).

5. Se till att du får mycket pepp under processen. Får du inte så be om det av vänner (jo man kan) eller sök dig till en professionell (personlig tränare eller fysioterapeut). Omringa dig med människor som du känner dig trygg med och kommunicera också till dem vad du vill med din nya motions-hobby och poängtera att det här är viktigt för dig.

6. Ensamma promenader kan vara sköna, men kombinera gärna med motion i grupp. För att det är svårare att komma undan då och för att du mår så mycket bättre efteråt.

7. Undvik all ytlighet inom motionsvärlden om möjligt. Sök dig till välkomnande grupper med bra dragare. Typ: Se dig inte kritiskt i spegeln där ensam på en springmattan på det flashiga gymmet utan blunda och njut av känslan i kroppen efter avslappningstimmen.

8. Den långsiktiga målsättningen är alltid inre motivation - jag vill röra på mig för att det känns bra. Alla kan nå dit. Det handlar om att hitta för just dig rätt motionsform och takt.

9. Men också bra att komma ihåg att din motivation förändras hela tiden. Det finns inte en lösning som håller livet ut. Efter en tid - också då man hittat rörelseglädje- kan man behöva ny inputt (mera pepp, nya rutiner, nya mål, ny hobby osv). Men då du en gång har hittat den inre motivationen till fysisk aktivitet kommer det alltid att vara lite lättare att komma igång på nytt, dvs tillbaka till punkt 1 (jag är sååå här i den där svackan nu, så försöker peppa mig med mitt eget pepp).

10. Och sist men inte minst: Du bestämmer själv över din egen kropp. Tänk vad bra och befriande!

Och ett bonsuråd från år 2017: LÄS INTE dåliga bantningsråd och annan fitnesshets i kvällspressen.

Halleluja! Taaa miiina rååååd om motion, se hur glad - och lite crazy - jag är.
Ögonblicket är från handbollsträningen på Lins möhippa i somras. Mmmm sommar

Ps. Glöm inte att Yle livestreamar idag kl.19 finsk tid från Lilla Teatern där kvinnor läser upp vittnesmål från #dammenbrister

År 1987

Har haft så många STORA tankar den här veckan:

Första: Om när disciplin är bra och mindre bra med personer med en kognitiv nedsättning och att man ofta kan nå samma mål med att visa ärlig respekt istället. Samma som med barnuppfostring: Det måste finnas regler, men barn känner på sig ifall de inte respekteras och den hårdare disciplinen kan istället bli kontraproduktiv.

Andra tanken: Om att inte leva upp till en klichébild och hur viktigt det är att "lufta" klichéer så ofta som möjligt för att inkludera istället för att exkludera. Kom att tänka på det här när Elsa berättade om hur hon lärt sig att markera i skolan. År 1987 fastande jag på en bild där jag markerar i mitt klassrum och artikeln med bilden publicerades i HBL. Kommer inte ihåg vad artikeln handlade om, men däremot kommer jag tydligt ihåg att jag markerade fast jag inte visste svaret när jag insåg att fotografen började ta bilder. My five seconds of fame, tänkte jag och lyfte upp handen. Har fuskat, gamblat, jobbat, studerat, glidit in på bananskal, kämpat hårt och ärligt för en plats och allt där i mellan. Men på bilden ser jag ut som en duktig flicka - lydig, snäll och väl förberedd - vilket jag inte alltid är. Så skönt att lufta stereotyper och klichéer alltid nu som då.

Tredje tanken: Runt begreppet systerskap har mina tankar också kretsat denna vecka eftersom jag lyssnat på svenska poddar. Funderar om inte irritationen till hur man använder systerskap i grund och botten handlar om en politisk skiljelinje mellan vänster och höger? Den skiljelinjen har väl nästan dödförklarats av en del, men är det inte det som skiljer mest de inblandade. När kapitalister så som Blondinbella samt Hanna och Amanda talar om systerskap irriterat det något otroligt de med en mera vänstersyn på samhället (även om de kanske röstar grönt för att de inte vill falla i i höger-vänster-fällan)? Kanske det inte är konstigare än så? De humana, vetenskapligt bevisade men lite tråkiga vänstervärderingarna mot de korrupta, själviska men lite roligare högervärderingarna? Kanske, kanske. Och var hör jag hemma? Veeeeet inte.

Om allt det här har jag på vägen hem från någonstans tänkt skriva ett välformulerat inlägg om, men istället har jag sett på Game of Thrones. Och nu är det freeedaaag! Njut nu!

Pink Floyds Learning To Fly-video också från år 1987 - vilket år alltså:

Glödlampan och dagens debatt

Läste just Anne Hietanens blogginlägg om vikthets och IBM och plötsligt vad det som en mening sjönk in i mig. När jag läste de kloka orden fick jag en insikt, en riktig förståelse. Anne skriver:

"Mitt tips är att försöka, varje dag, hjärntvätta sig till att acceptera sig själv som man är. (Ifall man är hälsovådligt tjock är det sedan också "lättare" att ta tag i det ifall man inte gör det med självförakt utan med kärlek.)"

Fast jag tidigare läst liknande råd var det just den här gången som om en glödlampa tändes någonstans i något dunkelt hörn i min hjärna. Göra förändringar med kärlek istället för självförakt. Så är det ju, fast det är jäkligt svårt. Kanske de elektriska pulserna som jag idag igen testade på på praktiken har börjat verka. Kanske jag äntligen börjar förstå saker på djupet, sådär på riktigt, ända in i ryggmärgen?

Det bjuder jag på

Jag gick ju sen på den där yogan förra veckan. I salen fanns två andra - kanske ett par - förutom jag då. Och så den där stora skärmen med yogainstruktören. Det visade sig att de två andra inte alls tänkte yoga utan satt i hörnet och stretchade och snackade med varandra. Blev irriterad på att de satt där och inte medverkade. Jag försökte balansera i olika ställningar i takt med instruktören på screenen och kände mig minst sagt dum. Funderade på att snäsa till paret, något i stil med ska ni int delta, ELLER? (men på franska då vilket genast gjorde det svårare). Sneglade irriterat mot deras hörn och såg att tjejen log mot mig. Funderade i min dåliga karma om det var ett leende föra att dölja ett skratt.

Sa ingenting (främst för att jag inte kom på hur jag snärtigast sku får till meningen på franska). Bestämde mig för attityden det här bjuder jag på istället. Så jag sträckte på mig, balanserade, vinglade och slingrade armar och ben i olika vinklar. Glömde nästan bort dem under resten av timmen. När paret före avslappningsdelen gick ut tittade jag upp och de log igen. Nu såg jag bara ett ärligt snällt leende. Tänk vad lite kroppsrörelse kan göra till psyket.

Här försöker jag ta ett foto på mig när jag går förbi tamburspegeln, så där i farten. Slutade
med att jag tog fler bilder i olika poser, förrän jag liksom vaknade upp och kom på
mig själv och vad jag höll på med. Jag är ju 35 år för fään. Men det bjuuuuder jag på.

Bollövningen

Livet på praktiken fortsätter. Fick här en dag delta i en grupp där vi genom olika rörelser och övningar övade på att stå på oss mera, sätta gränser. I en av parövningarna höll vi i en stor terapiboll mellan oss. Den ena sku sen försöka skaka av den andra (bara genom att röra på bollen, inget knuffande eller liknande..) och så bytte man roller. Jag började ivrigt med att hålla hårt i bollen och flyttade den kvickt och med snabba ryck hitåt och ditåt när det var min tur att försöka snurra bort den andra. Men rätt snabbt började jag ändå tycka att mitt par ju bra kunde få bollen när hon nu så ivrigt ville ha den. Det är ju bara en boll. Resonerade med mig själv att jag nog skulle hålla hårdare i om det skulle vara fråga om något viktigt, typ min baby.

Men ändå skedde det här samtidigt i min hjärna:

Kanske det här ändå visar på att jag borde stå på mig mera? Eller visar det här att jag har empati och förståelse för andras behov (hon håller helt sjukt HÅRT i bollen = bollen är viktig för henne, men inte så viktig för mig så varför inte ge den till henne)? Fast vår uppgift var ju att hålla hårt i bollen, då skall man väl göra det... Borde nog stå på mig mera... Så är det nog...HÅÅÅÅLLLL...Eller är det här bara en dum bollövning som betyder just så mycket jag vill att den skall betyda? Borde jag ändå släppa lite på taget... Osv.

Sån e ja sen.

Mind-Body-Bridging

Var igår på en föreläsning om Mind-Body-Bridging. En rätt sympatisk amerikansk (tycker ibland att jenkare som föreläsare kan vara lite översittare - stormaktshögfärdiga liksom) professor som hade dedikerat sin arbetskarriär till att forska i kopplingen mellan psyket och kroppen.

Han hade några konkreta övningar som jag tycker var intressanta. En handlade om att istället för positive thinking (som han tyckte att inte var värt någonting alls) använda sig av medvetlighetsgörning av den negativa tanken. Han menade att de negativa tankarna alltid ändå finns där, att det inte är någon vits att försöka tränga bort de negativa med det positiva eftersom det kan leda till att de negativa tankarna kommer ännu starkare tillbaka efter en tid.

Lite yin/yang eller det onda och det goda-fundering alltså. Acceptera båda sidorna. Men att samtidigt medvetliggöra att den negativa tanken bara är en tanke och behöver inte gå vidare till att påverka din kropp negativt (musklelspänning, tryck i bröstet eller magont). Den kognitiva övningen man skulle göra var att när man t.ex. på morgonen ser sig i spegeln och ifall en negativ tanke dyker upp (jag är lat/ful/dum/dålig osv) istället tänker att:

- Nu tänker jag att jag är lat/ful/dum osv.

Den här lilla kognitiva övningen kan hjälpa tanken att hållas som tanke (ingenting  mer , ingenting verkligt) och hindra den att sprida sig via nervsystemet till kroppen och förorsaka symptom.

Om det fungerar så är det ju great. Jag tror inte det finns så mycket rätt och fel gällande olika kognitiva övningar. Om positiv thinking fungerar för dig så är det ju lika great. Men det var intressant att höra om ett allternativ.

Må bra

Såg de här fina orden på insta igår:

Kan ibland bli störd på allt flosk som jag och också andra sprider runt gällande välmående och hälsa. Sen finns det dagar då jag bara suger åt mig allting, då andras uttalanden träffar rakt på spiken och jag bara FÖRSTÅR. Fast i ärlighetens namn har jag hittills under mitt lilla liv fler gånger njutit av "nousuhumala" än endorfiner vid motion, men kanske det faktumet balanseras ut som äldre.

Träffande var också MarathonMias tankar kring löpning här om dagen. Hon skriver bl.a. om hur musiken hon lyssnar på under under en springtur ofta känns som om den var skriven just för henne - varje ord träffar en mitt i prick.

Så kändes det i morse då jag efter springande i motvind och utan flow kom fram till mitt mål. Den pulshöjande musiken råkade precis samtidigt ta slut och istället började Hyvä hetki spela i mina öron. Fast jag inte mera sprang kändes den stunden ändå fin i kropp och själ:

Ställningar

Köpte med mina sista pengar en liten yoga-bok. Så nu är det gjort. Hittade några bekanta favoritställningar (har aldrig yoga så där på riktigt - men skulle sååå en dag villa vakna upp som en cool yoga-guru).

Om du har mensvärk, kan du testa den här. Den öppnar upp i höfter och ljumskarna:

Den här rörelsen ääääälskar jag. Kunde ligga så här mest hela tiden (men ibland måste jag sitta också för att sen kunna göra rörelsen med gott samvete):

P.s. Det är fredag och Danni kommer hem till helgen. Dubbelyay! Senast var han hemma i början på månaden. Det känns som julafton!

Jag kan tänka tills det knappt finns nått kvar

Lyssnade på Melissa Horn i spåran och de här orden träffade mig så där PANG idag:

jag går i vinterskor på hösten

alltid förberedd för storm

jag kan tänka tills det knappt finns nått kvar

jag har känslor utan uppehåll

Just så känns det nu. Som om jag går omkring och är förberedd för storm hela tiden. Ångest över det mesta och känner mig orolig i kroppen. Kanske det beror på att det är så många bollar i luften gällande studier, praktik, jobb och den där oklara FRAMTIDEN.

Och så KÄNNER jag så förbannat mycket hela tiden. Precis som Melissa sjunger vidare. Blir helt slut av det.

Fast det positiva med att känna mycket är att jag också plötsligt får fina känslominnen. Som idag i samma spåra då jag efter Melissa började lyssna på Nirvanas Smells Like Teen Spirit och kom ihåg första gången jag såg låten på TV. Jag gick på sjuan och stod i ett klassrum i Närpes (tror jag de var, någonstans i Österbotten i varje fall) där vårt högstadie flickfotbollslag övernattat under den pågående fotbollsturneringen. Det var kallt och rått ute - lite som idag - men när Smells Like Teen Spirit började spelas från TV:n i klassrummet blev jag alldeles varm. Musiken och videon bara gick rakt in i mig och fyllde mig ända ut i fingerspetsarna. Hjärtat dunkade och huvudet susade. Och troligen stod jag där och såg helt oberörd ut - tuggade kanske lite slött på mitt tuggummi i min hemgjorda flanellskjorta - men inom mig myllrade det av LIV.

Nu måst jag fortsätt med dagen. Tankepausen slut.

Spetälska och tampongdöden

Igår lyssnade jag på föredrag om sällsynta muskelsjukdomar. Det är ju lite jobbigt för en smyghypokondriker som jag att få upp ögonen för nya obotliga sjukdomar. Plötsligt känns det som vissa av symptomen är bekanta och så börjar min hjärna spåra ut. Som tur är de flesta av dessa grymma sjukdomar mycket ovanliga.

Jag tröstar mig också med att jag inte heller fått spetälska eller dött tampongdöden. Låt mig förklara:

När jag gick på lågstadiet ettan och tvåan hade vi en lärare som hörde till den gamla gardets lärarinnor. Hon läste alltid nu som då från barnets bibel och jag hakade av någon orsak upp mig på de där människorna som hade fått spetälska. Lärarinnan beskrev hur de plötsligt fick sår som uppstod av sig själv och bara Jesus kunde bota dem. Under den här perioden blev jag alltid livrädd när jag hittade ett skrubbsår och inte exakt kom ihåg när jag fått det. Tänk om jag fått spetälska och vem ska bota mig? Men tankarna höll jag för mig själv, var för skraj för att berätta till någon.

Som lite äldre, närmare sagt där vid 12-13 års ålder, då jag började bekanta mig med tamponger, läste jag i tampongförpackningen en varningstext om att man kunde bli allvarligt sjuk ifall tampongen satt i för länge. De första symptomen var feber. Under den här perioden var jag livrädd att jag fått den livsfarliga tampongsjukan varje gång jag blev flunsig. Men inte heller nu berättade jag till någon om min oro.

Vad lär jag mig av detta? Tja, kanske att onödig stress lätt kan botas genom att våga tala öppet med någon om mina farhågor.

Foldern i hjärnan

Morgonen började med skrik då jag försökte borsta Elsas hår som knutit ihop sig totalt under veckan. Dagistanten hade sagt att hon nog kan reda ut det ifall vi hämtar balsamspray till dagis. Något väcktes inom mig och med den lilla energi jag samlat ihop under natten, tog jag tag i saken i arla morgon stund. Två raseriutbrott blev det, ett i duschen och ett när jag borstade håret. Vi hann just bli vänner före jag måste rusa till åttan och Arcada.

Väl framme började vi dagen med avslappningsövningar. Jag ääääälskar onsdagar nuförtiden! Hittade till och med en harmonisk plats som avslappningsrösterna ofta ber en leta efter. Plötsligt förde min hjärna mig till Tunnhamn och nästan 20 år tillbaka i tiden till då jag var 15 år och vaktade barn där med två kompisar.

En stekhet sommardag drog vi iväg med pick och pack för att simma till andra sidan ön, till en vacker klippformation där hela havet öppnar sig framför en. Vi hoppade in i det klara vattnet och värmde oss på de varma klipporna. Där kände jag mig så stark och lycklig, som bara en 15-åring kan känna sig. Jag bestämde mig där i solen att spara minnet, att komma ihåg stunden för alltid. 

Och det gör jag, idag var jag där en stund och slappnade av.

Brevet till mig själv

Jag gick med i Danielas utmaning om att skriva ett brev till mig själv. Bestämde mig för ett 10 års perspektiv istället för 5 år. Det känns ju nästan lite perverst det här med att skriva ett brev till mig själv som 10 år yngre och lägga ut det på min blogg. Hur självcentrerad kan jag liksom bli? But, here it goes:

För 10 år sedan är jag 23 år skall snart fylla 24 år och året är 2003. Jag har igen börjat studera vid Åbo Akademi i Åbo efter att ha varit ett år i Liège, Belgien, som utbytesstuderande vid Université de Liège tillsamman med Danni. Jo, vi var tillsammans redan då och, ja, vi åkte tillsammans på utbyte. Young love, young hearts kan inte vara länge ifrån varandra.

Utbytet har gett mig bättre självförtroende, jag känner mig plötsligt lite mera världsvan. Och det här är bra för mig, säger mitt 10 år äldre jag, ett dåligt självförtroende är något du alltid kämpat med. Ååå, om du bara skulle tro lite mera på dig själv än vad du gör! Du är rätt borttappad under den här tiden och funderar på de stora frågorna (så som du alltid gjort). Vem är jag? Vad tror jag på? Jag vill så gärna har klara svar och klara riktlinjer. Vi skulle kunna gå till Teini, du och jag, och dricka en öl (högst antagligen fler) och jag, ditt äldre jag, skulle ge rådet att försöka njuta av själva grubbleriet istället för att hitta enkla svar. Det finns inte färdiga lösningar som passar dig. Så sluta stressa. Men sluta inte att leta och fundera för det.

Du/jag (jeez vad det här blir konstigt) kunde bra dela med dig mera om dina funderingar till vänner och familj. I och för sig är du ännu i en fas där du är irriterad på dina föräldrars vänsterbakgrund och syn på ekonomi och politik. Du studerar själv vid Åbo-Hanken och vill skapa dig din egen världsbild och sanning genom att studera marknadsekonomi. Du har bestämt dig att börja jobba med personalfrågor, även om du inte egentligen riktigt vet vad du vill. Du saknar passionen och ivern, men är så envis att du bara fortsätter av farten. Gällande mina val och studier så skall mitt äldre jag inte gå och stöka till det. Det är bra att du är envis och slutför dina studier. Det är bra att du testar dina egna vägar och du får vänner för livet från studietiden. Det ordnar sig skulle jag kanske viska i mitt 23-åriga öra.

Min gradufas börjar också så småningom, vilket är en tung period. Jag har så höga krav på mina akademiska studier, men så lite passion och ambition och det här leder till ångest. Jag festar mycket under hela studietiden, och hur klichéaktigt det än låter, så är jag glad för att jag har de minnena på ålderns höst. Verkligen. Samtidigt mår min kropp inte så bra. Under gradufasen och ångesten sitter jag hemma och proppar i mig näringsfattig mat och choklad och rör inte alls på mig. SLUTA för fään, skulle mitt äldre jag säga till mitt yngre. Vet du hur jobbigt det är att ändra de vanorna sen senare? Ät regelbundet (du hinner nog upp till studentlunchen) och rör på dig mera. Mitt självförtroende och välmående påverkas starkt av motion - jag insåg det inte lika tydligt då som nu. Så om jag får ge dig, mitt unga jag, några tips: rör på dig och se till att du kommer ut i friska luften också dagtid (herregud nu blir jag ju irriterad på mitt äldre besserwisserjag och det är ju JAG, hjääälp).

Oj, vad det här blev långt. Skulle kunna fortsätta hur länge som helst. You go girl - skulle jag ännu hälsa mig själv före jag vinkar adjö till Anne 23 år med några musikhälsningar. År 2003 tyckte du ju om att dansa till den här:



Och du snyftade ibland till den här:

Go you

Är helt tom i huvudet efter en natt då Elsa varit orolig och en tidig väckning för att gå på jobb och sköta om seniorer en sista gång den här sommaren. Vill skriva ner mina tankar om åldringsvården efter en sommar inom branschen, men orkar inte ikväll.

Blev bara glad när jag just läste Noras blogg och kände så mycket igen mig i hennes berättelse och tankar. Våra vägar korsades in real life just då vi båda var i ganska samma situation gällande välmående på arbete - även om vi inte då talade så öppet om hur vi mådde. Nu har vi båda ändrat riktining, tagit modiga beslut och stortrivs med det nya. Så om det nu råkar finnas någon som läser det här och mår skit i sin nuvarande situation: Livslångt lärande är svaret. Hur omöjligt det än känns så finns det alltid möjligheter. Börja med små, små steg och tro på dig själv (lätt som en plätt - not - men helt möjligt).

På bilden figurerar Tao Prochon-Lynch, 95 år, och världens äldsta yoga lärare enligt den här sajten. Länken fick jag via vår fb-fysiogrupp av en ung modig kvinna som skickade länken med en hej och hejdå hälsning. Hon bestämde sig nämligen för att satsa på sin yoga-dröm och fortsätter inte med oss nästa år - buhuu- men you go girl!

Inte för att jag är så hemskt utseendefixerad, men jag vill absolut se ut som Tao när jag är 95 år!

Strandchill

Under förmiddagen fick jag fundera på olika livssyner. När vi kom in i klassrummet hade vår lärare skrivit frågan What's the meaning of life på whiteboarden och hade chill-musik på i bakgrunden och jag blev bara glad. Herregud vad jag tycker om den typens diskussioner!  Jag tror att jag skulle vara ännu lyckligare om jag med jämna mellanrum skulle få sitta på en varm strand - vid en sprakande brasa - se på solnedgången och diskutera livets mening med medmänniskor.

(Föreläsningarna i beteendevetenskap ingår i en kurs som också handlar om rehabilitering och tanken är att vi skall fundera på vår egen livssyn och andras för att bli bättre på att bemöta klienter/patienter av olika slag)




Även om Coldplay är på savannen och inte på stranden så passar biisin in på min fiilis idag

Gräl

Grälen hemma hos oss handlar till stor del om städning och läggdags. Så ifall vi sku skaffa en nightnanny och städerska skulle vi måsta börja gräla om de mer stora frågorna. Därför låter vi bli.

För gräla gör vi, det måste vi, annars blir det konstigt. De finns många bra saker med att gräla, men då måste man kunna konsten att sluta i tid. Att inte för fula saker hinner sägas eller att vi inte börjar kasta saker eller överlag bli våldsamma. Jag har ett brusande temperament och när jag blir riktigt arg så vill jag alltid just kasta saker, men det är ju inte så bra att söndra och skrika, speciellt inte med barn runtomkring. Det bästa sättet för mig att lugna ner mig är att gå ut och gå och ånga ut ilskan. Speciellt bra känns det när jag kommer tilllbaka från promenaden och ser från avstånd in i våra fönster (blir alltid lite generad när jag märker hur mycket man faktiskt ser in) och det slår mig att det där livet är mitt. Och att jag trots allt inte vill byta det mot något annat.

Här en dag avslöjade Danni att han i ilskan över att jag gnällde om hans störande klädhögar tog med sig hela klädhögen i ryggsäcken till jobbet isället för att vika in kläderna i skåpet. Envishet har vi båda - också barnen - så grälen kommer knappast att sina i takt med den stigande ålderns eventuella visdom.

Egentligen tänke jag skriva om första hjälp-kursen som jag klarat av idag (Jeeei!), men grälfunderingen var mycket intressantare.

Medelåldern

Kan någon brändä medelålder? Sätt ihop en kommitté så där som Finland-brand gruppen för något år sedan. Eller är det bara jag som associerar negativt när jag tänker på medelådern?

Nu knackar den - medelåldern alltså- på dörren i mitt liv och jag känner paniken stiga. Dagens spårahändelse skedde i det tysta inom mig. Det nästan stack till i mig när insikten över att min ungdomstid definitivt är över sköljde över mig där i 8:an. Jag vet inte vad det var som fick mig att känna så starkt. Men det hände nu plötsligt idag och det känns vemodigt. Inte kanske så mycket för att jag längtar tillbaka till tiden som 22 år, men för att medelåldern känns så förbaskat tråkig.

Jag tänker på påsar under ögonen, skilsmässa, omöjliga tonårsbarn, rynkor, chefer som inte förstår ens potenital och sjukodm. Inte så bra, måste göra något åt det här.

Kanske ringa till Alexander Stubb?

Stayin' Alive

Ok, nu får jag ta tillbaka min frustration med beats per minute. Idag på första hjälp-kursen lärde jag mig teorin om hur man ger konstandning.  Då skall man trycka 30 gånger med takten 100 tryck i minuten, sen hålla paus och blåsa 2 gånger och så börja trycka igen. Hur kan man då hålla den takten där i nödsituationen - Nå, till exempel genom att nynna på Bee Gees stayin' alive där bpm är just 100.

Och som om det här inte skulle räcka som lärdom för idag så vill jag bara påminna er om att den här låten är en av de bästa egoboost-låtarna. Det där med boost-musik funderade jag också tidigare på i ett inlägg. Men då skall man inte tänka på killarna i de här musikvideon utan på John Travolta i Saturday night fever och hans attityd när han går till den här låten i början av filmen. Men den attityden klara man av vilken utmaning som helst - jag lovar!

And that's a wrap ladies and gentlemen.

Duktig-petter

Idag hoppar jag igen in i mitt tidigare liv när jag går på ett slutseminarium för projektet jag jobbade med före Elsa kom till världen. Känner mig underligt nervös och vet inte riktigt varför.

Ju mindre jag behöver spela en viss "roll" ju bättre trivs jag - oberoende om det handlar om jobb eller privat. Låter kanske självklart, men i olika sammanhang har jag olika roller så som de flesta av oss. Var det inte någon klok filosof som sa något i stil med: vad människan skulle bli besviken om hon visste hur lite andra tänker på henne. Det här brukar jag tänka på när stressar över vad andra tycker.

Och vart vill jag riktigt komma med mitt svammel idag då? Hmm, kanske att nervositeten till en del beror på upprätthållandet av duktig-rollen som jag alltid sätter på mig vid jobbtillfällen. Vill ge en bild över att jag är så himla duktig, smart och energisk och så går jag ofta omkring och är rädd för att någon skall upptäcka att jag inte är det.

Äh, idag lyssnar jag istället på Vem tänder sjärnorna (så många kvinnor som jag spelat, men aldrig gjort det bra) och går ut i novembermörkret precis som jag är.

Igår blev naked truth en hitt i blogg-världen och många fashionister gick ut med bilder av sig själv precis som de är. Man blir ju glad av sånt.

Träningsbloggen

Tidigare idag marknadsförde jag min blogg på Peppes blogg när hon frågade om finlandssvenska träningsbloggar. Känns kanske lite överdimensionerat att kalla min blogg för en träningsblogg när jag har skrivit ett helt inlägg om att träna. Hihi! Vad gör man inte för lite publicitet.

Träning handlar för mig också om att må bra, så på den här bloggen får man inte tips på hur du får en fastare rumpa (fast det här kanske ändras när mina studier går framåt - tycker att de där längre hunna fysiona ser galet vältränande ut), men däremot kanske motivation för att överhuvudtaget röra på sig.

För mig handlar tränandet också om självförtroende och att sätta upp tillräckligt konkreta och uppnåbara mål för att inte genast tappa motivationen. För oberoende hur tjatigt det än låter så mår man bra och man får mera energi av att träna. Idag sprang jag 5 km och mitt bevis på energi kommer här - det är ca 2,5 minuter mellan bilderna: