Grunge

Kollade igenom bilder från några år tillbaka och hittade några fina videosnuttar. VARFÖR har vi inte filmat mera?!

Hittade bl.a. det här klippet med en snutt av vår diskussion en kväll i Thailand för tre år sedan. Så tydligt att Danni och jag är sömnlösa småbarnsföräldrar medan fina pappa försöker börja ett samtal under middagen. Han bestämmer sig för att tala om grunge i en star wars kontext. Lina och Anna är också med. 

Pappa du är bäst!

Trodde först pappa sa Grundskär och tänkte att diskussionsöppningen kanske handlade om den åboländska skärgården. Jag verkar inte vara på mitt bästa humör och låter super överlägsen vad gäller Grunge. Ändå ställer jag helt på allvar följdfrågan om pappa menar stilen eller nån från en viss planet? 

Det hände igen!

Stod i Alepa-kassan då telefonen ringde:

- Anne, svarade jag
- Nå morjens! hördu, int sku du kunna komma 12:e maj istället?, frågar någon på klingande västnyländska
- ööö, vad handlar det om?
- Nå, pryon, vad menar du?

(funderar om det är möjligt att det är någon från Aurora psykiatriska sjukhus, där jag kommer att han min nästa praktik, men fick inte rösten att stämma överens med sjukhuset)

- Alltså varifrån ringer du, frågar jag därför
- Nå, Viking Line!! Går de att vi ändrar datumet?
- Nu har du nog ringt fel
- Vad menar du? Är det inte Anne
- Jo..
- Lindgren?
- Ja, men..
- Ja, men då stämmer det ju!
- Men det finns flera
- Vadå?
- Anne Lindgrenar..

Och så fortsatte diskussionen tills killen i telefonen godkände att det var fel Anne. Till sist frågade han ännu med glimten i rösten Aj, så du kommer int då (gotta love them västnylänningarna). Fick igen den där skitsofrena känslan för en stund. Tänk om jag HAR ansökt om jobb på viking, men bara liksom glömt bort det... eller om min ansökan från år 1999 nu plötsligt ploppat upp på deras hr-avdelning.

Och månne det har uppenbarat sig en ny generations Anne Lindgrenar i Svenskfinland? Eller är det någon av de gamla godingarna som precis som jag praktiserar ännu vid 30+ år. Spännande!!!

Roliga bilder från Kina

Livrädd för kinesisk haj i bur

Roligt att vi har de roligt 

Okeeeej - fast det är ju attityden som räknas :)

Fredagsgubben och jag

Freeeedag!

Känner mig lite som "fredagsgubben" som jag jobbade med för länge sen på Lloyd's Register. Varje fredag visslade han sig igenom hela eftermiddagen och när klockan slog 16.00 gick han med ett stort leende och ett glatt HYVÄÄ VIIKONLOPPUA ut från dörren. Och varje måndag kl. 8 kom samma mysgubbe in till kontoret med släpande steg, huvudet sänkt och om jag lyssnade riktigt ordentligt hördes ett mummel som kunde tydas till hyvää huomenta.

Och jag förstod honom precis.

Men nu är det fredag så jag (och högst antagligen också fredagsgubben) säger bara HAPPY FRIDAY! Och den här är ju bara så bra:

Tack för idag, slut för idag

Rufus har åkt till Utö för att fira påsk med gänget där. Danni och jag jobbar båda några dagar under påsken så vi stannade kvar här i stan med Elsa.

Är helt tom i kropp och knopp efter veckans praktik och gårdagens after work med barndomsvänner. I morgon jobbar jag kväll och efter det så åker Elsa och jag till lugnet på landet och andas in frisk vårluft. Underligt hur morgondagens jobbtur nu känns som a walk in the park efter praktikdagarna.

Danni sitter nu som då om kvällarna och skrattar åt Arkitekt-Patte. Han visade några klipp just vilket resulterade i en ljuvligt ärligt bubblande skrattstund - sköööönt! Skratt är bäst.

Skvaller

Kollade just ut från fönstret och såg Sami Hedberg (ni vet den finska stand up komikern) jogga tillsammans med en blondin. Blondinen sprang lugnt och proffsigt och Sami sprang efter och kastade kastanjenötter till höger och vänster och såg ut som han gör på scen. Vissa människor verkar alltid ha roligt!

OCH: Förra fredagen var Prinsessan Estelle på junibacken med sina föräldrar. Det här är säker information av Dannis sählykompis som också hade varit där då (uuu). Vi var ju där på söndag (SÅ nära). Prins Daniel hade lett sitt sneda leende som vilken pappa som helst och avslappnat smaltalkat med andra föräldrar och barn. Tänk om vi varit där samtidigt. Ser framför mig hur Elsa och Estelle börjar leka och sedan bråka över muminmammans kastrull och Victora, Daniel, Danni och jag ler lite förstående till varandra. Barn, barn, att dom orkar, säger vi kanske och... Ok, jag slutar här före det blir för crazyt. Nu på jobb. Hejsvejs!

Den här lyssnar jag på nu igen:

På Stockmann

Gick till Stockmann idag för att köpa en present till Elsa som fyller 2 år på onsdag. Vid lego-hyllorna stod en medelålders kostymklädd man och pillade på de där små påsarna med överraskningsgubbar i. Eftersom jag stod rätt länge och funderade på möjliga presenterer reagerade jag efter en stund på att kostymsnubben fortfarande stod där och grävde i lådan. Kollade lite närmare på vad han gjorde och märkte att han systematiskt gick igenom påsarna och försökte känna vad som fanns där inne. Han såg allvarlig och koncentrerad ut.

Undrar vad han sa till arbetskamraterna efter lunchpausen? Stackarn hann ju knappast äta något - när jag gick stod han nämligen ännu också där och pillade. Vad hade riktigt hänt där hemma hos honom? Vilken var reaktionen då barnet inte fick den önskade lego-gubben i överraskningspåsen månne? Eller var det kostymmannen själv som samlade på gubbarna och helt enkelt MÅSTE få just den där ena?

Tankarna bara snurrade runt i huvudet på mig tills jag gick på wc i samma varuhus och öppnade en olåst dörr och stirrade rakt på en asiatisk turist som satt på byttan och som log och vinkade till mig. Så tänker jag också reagera nästa gång jag är i hennes situation.

Pladask

Idag föll jag pladask på rumpan när jag skulle öppna bildörren. Vårsolens värme hade blivit till isgata i den kalla skuggan. Mina fötter slank in under bilen samtidigt som jag och min vita kappa smälde hårt i den redan en gång upptinad men nu återigen ishårda snöhög med hundkakka. Samtidigt gick det tre huppare-killar (kunder skulle jag förut ha sagt i Kyrkslätt) förbi som inte överhuvudtaget reagerade fast de såg mitt fall. Min reaktion var desto konstigare. Istället för att bara vara tyst eller med klar röst hojta något på finska om att vi hjälper varandra i den här staden så pep jag på engelska (av alla språk!?) att thanks for the help guys. Sen blev jag röd för att jag överhuvudtaget sa något och den ena killen som kanske hörde mitt pip tittade med en frågande blick bakåt när de redan passerat. Två analyser av mig själv gjorde jag utgående från den här händelsen:
-Jag ser för mycket på Netflix och lever troligen in en amerikansk-romcom-bubbla.
-Jag skrev på hösten att jag måst tuffa till mig under våren, har inte riktigt nått det målet ännu känns det som.

Efter det åkte vi till Ikea och har ätit köttbullar och bara gått omkring med ett värkande svansben. Rufus ville absolut till Ikea idag. Underligt harmonisk kväll fast jag befarade det värsta. Så skönt att inte behöva laga mat eller fundera på annat kvällsprogram. Nu måst jag ta en Burana så hejdå!

Finnen

Vi började den här måndagen med att utföra konditionstest på varandra. Hade ingen lust alls att börja morgonen med att visa min muskelstyrka tillsammans med vältränade 20-åringar. Fick igen för några minuter känslan av att jag är helt tokig som har gett mig in på de här studierna. Men så började vi testandet och allt kändes bra.

Sen tänkte jag ännu på en helt annan sak. Igår när jag flög hem från Stockholm satt jag brevid ett gäng medelårders finländare som enligt min kategorisera-människor-i-olika-fack-blick kunde ha varit bostadsförmedlare som varit på någon konferens i Sverige. När vi landade i Helsingfors hojtade den ena förmedlaren högljutt att nu kan vi vrida klockan bakåt så där ca. 20 år. Resten av gänget nickade och mumlade typ amen. När jag väntade på bussen stod en annan av förmedlarna och diskuterade med en japansk turist. Personen åjade sig över att ingen TALAR i Finland - kood luck bara liksom i att försöka hitta öppna människor här sa förmedlaren till japanen. De här händelserna har nu snurrat i mitt huvud halva dagen och jag vet inte riktigt varför. I mina mörka stunder när jag är trött på det här landet kan jag hålla med om allt det där. Men när jag stod där i den varma vårsolen så kände jag inte igen det Finland förmedlarna suckade om. Lever jag i en bubbla? Troligen. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra över vilken typs av seminarie/konferens gänget varit på när det nu plötsligt såg sitt hemland genom så sprillansnya linser. Men jag frågade inte (för jag är ju trots allt finne). Eller var de kanske bara på fyllan? Jag lär aldrig få veta.

Ps. DET ÄR JU PLÖTSLIGT VÅR!

Håret

Berättade jag redan om att Danni en dag den här veckan frågade mig med en irriterad röst varför jag har klippt håret och lämnat hårtossar framför tamburspegeln? Helt på allvar frågade han det här av mig. Han kunde liksom inte ens misstänka hans 4-åriga son eventuellt kunde vara skyldig som flera gånger per dag smyger iväg med saxen utan lov.

Ibland blir jag helt paff. Hur tänkte han där liksom? Jag duschar, klär på mig, meikar mig (vilket jag inte gör varje dag - men i exemplet låter det ju fräscht) och så före jag går klipper jag av mig håret. Hej, hej sötnosar mamma går nuuu (med ny frisyyyr)!

Ok, nu släpper jag det här. Så roligt är det inte. Men man slutar aldrig att bli förvånad.

Ps. Jag har klarat en praktisk ledmätnings- och muskelstretchningstent idag. Blir alltid nervös när man måste stå där framför lärarna och visa vad man kan. Övade också lite simning igen. De goda nyheterna är att nu känns 10 m dykningen (också då jag är andfådd) någorlunda bra. Wohoo!

SHM vs S&G

Don't you worry, don't you worry chiiiild spelas i mitt huvud nonstop. Igår när barnen vägrade somna och vi höll på att flippa med Danni frågade jag honom den viktiga frågan om vilken låt han skulle välja att ta med sig till en öde ö om han bara fick ta en? Valet var mellan Swedish House Mafia Don't you worry child (dagens helsingforsgig till ära) och Simon & Garfunkel The sound of silence (som jag av någon orsak lyssnade på 10 gånger igår). Han valde SHM för då har man åtminstone roligt, S&G blir man bara deprimerad av menade han. Vi är så olika ibland.  Men så är jag också till själen en sentimal och lätt deprimerad person.

Ifall någon av er som läser det här har idéer på hur man får en trotsande 4-åring att somna i sin egen säng så tar vi tacksamt emot tips. Vi behöver hälp!

Ps. Henrik Meinader som vet allt förklarade i sin HBL-kolumn idag att Maya-kulturen firar att den fjärde baktun-eran sedan världen skapades avslutas och den femte inleds imorgon. Så ingen domedag imorgon. Bara fest. Typ nyårsfest! Jeeee!

Bensiskaffe

Känner mig skurkig idag. Nästan som när vi satt på tebaren (=bensinstationen) i Kyrkslätt istället för att gå på timme under gymnasiet. Skolkar inte dirkekt eftersom jag inte missar någon föreläsning, men däremot har jag hundra andra studiegrejs jag borde fixa. Istället befinner jag mig för tillfället  i Åbo. Vi kom hit på lördag kväll och har träffat släkten och firar idag också Dannis födis. Fast snart skall vi åka tillbaka.

På tal om tebaren och bensinstationer förstår inte alls de som vuxit upp i en stad (så som Danni) finessen med bensisar och kaffedrickandet där. Rufus är nästan snäppet värre och förstå sig inte på något annat än Stockamann och Picnic. Han tror att ABC bara är ett matställe på vägen mellan Helsingfors och Åbo. Stackars barn. Fast kanske han också besparas från att senare i livet spela bort pengar på fruktautomatspel, röka (o bli fast av grannen) och dricka illasmakande kaffe. Utvecklingen går kanske ändå till det bättre?

Pyknikern?

Den här bloggen sku ju handla om mina studier. Så back to business! Period 2 har börjat och period 1 är mer eller mindre under kontroll. Den här perioden har jag bara två kurser: Motorisk utveckling, kontroll och inlärning och Rörelseapparatens anatomi. Läser idag lite på den senare kursen för att hänga med på föreläsningar (vi har en superbra föreläsare, men hon rabblar upp begrepp i ca 120km/h fart). Hittade det här lilla stycket i introduktionskapitlet till boken: 

Alltså, sånt här intresserar mig! Jag har trott att det bara är i typ Amelias hurudan-är-jag-test man utifrån kroppen kan berätta ngt om personligheten. Nu blev jag nyfiken. Man beskriver tyvärr inte kroppstyperna något mera i just den här boken. Jag har ringat in pyknikern och atletikern för att jag funderar på vilken jag är av de här två. För min del känns det som om det blir olika beroende på dagen och humöret. Fast det går de som klassificierar säkert inte med på... och int är det väl så att leptosomerna också till temperamentet är aktiva och glada? Så där som stockholmarna. Gud vad fräck i så fall. Jag vill ju vara med i det gänget!

Freeeeedaaaaag! Kram och ha det bäst!

Anne Lindgren x 2 eller 3

Måste bara dela med mig av min skitsofrena stund igår kväll. Den som har läst min blogg noggrant kommer kanske ihåg att alla mina kontakter försvann när jag uppdaterade min tfn för några veckor sedan. Efterhand har jag knapprat in familj och vänner på nytt men många fattas ännu. Så jag har med andra ord vant mig vid att får meddelanden och samtal från "okända" nummer.

Igår när jag var mer sovande än vaken svarade jag på en mess som jag tolkade att var från Ulli (eftersom det handlade om professorer). Det andra trodde jag var från Linda eftersom jag tidigare mejlat om lunch på onsdag och tänkte att hon kanske ville ändra på det. Så utan att kolla numret så svarade jag. Först efter (typical me) tyckte jag att det kändes konstigt och kom på att jag visst har Lindas och Ullis nummer sparade. Här några screenshots från mess-diskussionen som följde:

Vi är helt tydligt för många Anne Lindgrens i Svenskfinland. Först idag med vilad hjärna förstod jag att jag egentligen är den tredje Anne Lindgren. Eftersom jag aldrig talat med hon som skickade messen. Den där andra Anne Lindgren som min messkaveri hänvisar till så figurerade också vid Åbo Akademi där jag ibland fick hennes mejl. Men nu är vi alltså tre. Känns ju i och för sig bra om man sku behöva någon att vikariera mitt liv. Samma intressen har vi också - vin och god mat. Och den ena (ettan kanske jag kallar henne) känner också till Åbo. Gud vad praktiskt!

Gårdskarln

Igår hade vi en Stockmann-dag Elsa, Rufus och jag. Det betyder att vi tar hissen upp till sexans våning och beter oss nästa som om vi skulle vara hemma där. Äter, leker och chillar. En klassiker.

Igår ringde det också på dörren. Vi väntade oss inte besök så hela familjen hoppade upp från soffan (Rufus&Elsa av glädje, Danni&jag mer eller mindre skräckslagna). Det här var mitt på dagen, men vi var alla i pyjamas och eftersom Danni hade kvällstur så var han ännu hemma. Modigt öppnade jag dörren medan alla andra gömde sig. Det visade sig vara gårdskarln som meddelade att varmvattnet skulle stängas av för en stund. Schysst att meddela tyckte jag, men samtidigt var jag lite störd på att han stirrade så. Är det ingen annan som fortfarande går i pyjamas kl.11 en vardag?

Lite senare såg jag mig i spegeln och märkte att jag fortfarande hade en mustasch som Rufus målat tidigare på morgonen. Klassiker nr 2.

Nu har underbara Kati tagit barnen till parken för att jag skall få läsa. Istället bloggar jag. Ajabaja. Den här bloggen tar kål på mig. Eller åtminstone på min STORA livsförändring. Adjö.

Aron Ist

Jag sitter på en datorsäkerhetstimme och mina ögon hålls knappt öppna. Ändå  löser jag den ena uppgiften efter den andra. Jag tycker i varje fall att den här Aron är sjukt skum, eller  vad tycker du?:

...Gärningsmannen Aron Ist försöker sälja ett "svinbilligt" operativsystem, Windows 7, åt Ragnar. Ragnar är misstänksam mot Aron, eftersom installeringsskivan ser hemgjord ut och Aron inte kan bevisa att operativsystemskivan är äkta. Ännu mera misstänkt är det att Aron vill ha betalt kontant och utan kvitto, och han vill inte ge Ragnar sina kontaktuppgifter...

Jag är redan hungrig och klockan är bara kvart över 9. Studentlunchpriserna är för övrigt en löjligt bra grej. Igår lunchade jag på Musikhusets Amica för 2,70. Not bad!