Idag föll jag pladask på rumpan när jag skulle öppna bildörren. Vårsolens värme hade blivit till isgata i den kalla skuggan. Mina fötter slank in under bilen samtidigt som jag och min vita kappa smälde hårt i den redan en gång upptinad men nu återigen ishårda snöhög med hundkakka. Samtidigt gick det tre huppare-killar (kunder skulle jag förut ha sagt i Kyrkslätt) förbi som inte överhuvudtaget reagerade fast de såg mitt fall. Min reaktion var desto konstigare. Istället för att bara vara tyst eller med klar röst hojta något på finska om att vi hjälper varandra i den här staden så pep jag på engelska (av alla språk!?) att thanks for the help guys. Sen blev jag röd för att jag överhuvudtaget sa något och den ena killen som kanske hörde mitt pip tittade med en frågande blick bakåt när de redan passerat. Två analyser av mig själv gjorde jag utgående från den här händelsen:
-Jag ser för mycket på Netflix och lever troligen in en amerikansk-romcom-bubbla.
-Jag skrev på hösten att jag måst tuffa till mig under våren, har inte riktigt nått det målet ännu känns det som.
Efter det åkte vi till Ikea och har ätit köttbullar och bara gått omkring med ett värkande svansben. Rufus ville absolut till Ikea idag. Underligt harmonisk kväll fast jag befarade det värsta. Så skönt att inte behöva laga mat eller fundera på annat kvällsprogram. Nu måst jag ta en Burana så hejdå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar