#meetoo och ansvaret som förälder till en son

Skulle så ofta bara vilja fly ansvaret, stoppa huvudet i sanden och fortsätta att kolla på en HBO-serie istället. Ofta gör jag det också. #meetoo har tagit mycket av min tankeenergi de senaste dagarna. Som när all smuts kommer fram i tö (hatar den årstiden), blir störd för att det är så fult och skulle helst bara drömma mig bort till vackrare platser, inte låtsas se.

Men jag kan inte blunda för #meetoo eftersom sanningen svämmar över från alla håll och kanter. Känner mig omtumlad av tankarna jag haft. Vad betyder sexuella trakasserier för mig? Vilka minnen har jag? Vill jag tänka på det som varit? Hur mycket har jag själv trakasserat män? Kom fram till att jag nog gjort det: jag har verbalt, objektiferat och hånat. Jag tänkte till och med att jag nog inte skall uttala mig då jag inte själv varit perfekt alla gånger. Faaast jag har aldrig stoppat fingret in i någons röv eller tagit på kuken utan att fråga lov. För att förtydliga.

Och framför allt har jag lärt mig, mognat, ångrat och försöker göra något åt saken. Men skamkänslan över att vara ett offer själv har jag svårt att skaka av. Det är nog också därför jag tyckt att det varit så tungt att måsta konfrontera minnen. Mitt skal har varit så hårt och ogenomträngbart och ingen skulle tidigare någonsin fått mig att medge att jag också varit offer. Hatar ju att vara offer! Vill inte vara skör på det viset, alltid låtsas ha kontroll. Känns som om hela jag kan splittras sönder i fall jag tappar kontrollen, eller fasaden av den. Ännu nu som 37 år känner jag så. Därför är det tungt att tänka på sexuella trakasserier. De allra flesta av oss kvinnor har varit med om trakasserier - även jag - och vi måste orka tala om dem för att få till stånd en förändring.

Och denna förändring kan jag och Danni faktiskt påverka inte bara genom att berätta om trakasseri-erfarenheter utan också genom att uppfostra. Vi kan påverka våra barn och speciellt vår sons människosyn. Lära varandra att alltid se människan. M-Ä-N-N-I-S-K-A-N. Det är svårt och jag känner att vi ofta misslyckas i det samhälle vi lever i. Bara vår vardag är så stereotyp för tillfället - jag är mera hemma och tar hand om en mycket större del av hushållet. Det är inte vad vi säger utan vad vi gör, mumlar jag ofta här hemma. Fast det är ingen orsak att ge upp. Vad vi säger påverkar också. För oss blir det ännu viktigare att tillsammans diskutera, fundera och hjälpa våra barn till att bli empatiska vuxna individer.

På svenska.yle.fi skrivs det om uppfostran (kommentarerna fick mig att orka skriva det här inlägget och inte stoppa huvudet i sanden). Mer om #meetoo finns bl.a. hos:  Peppe, Rebelle Society, Blejk, Feijt& Fab och på Instagram (Cissi Wallin, Mia Skäringer, Stina Wollter, Amanda Schulman, Isabella Löwengrip, Brita Zackari, Malin Eklund och mångamånga fler)

Skolan i Bryssel - vitsordshimmelen

Den här veckan har jag sprungit på två olika lärarmöten och har två kvar. Skolan här engagerar föräldrarna rätt mycket, nästa varje dag är det något papper som skall fyllas i eller något specialarrangemang som skall planeras.

Rufus var till exempel hela förra veckan på en bondgård där de fick sköta om djur; kossor, grisar, getter, får, höns, katter och hundar. På bondgården fick de också lära sig att sortera i praktiken, göra ost på komjölken de mjölkat - både hård- och mjukost - sylta och baka bröd. Sista dagen hade de en marknad med alla produkter och fick köpa hem det de ville (max 2,50 euro fick de ha med sig).

Allt det här låter idylliskt, vilket det också är. Vi betalade ca 60 euro för veckan, där ingick bussresorna varje dag, mat och allt program. Informationen om utfärdsveckan kom redan i september så alla hade en rätt lång tid på sig att spara ihop pengarna.

Engagemanget i skolan, med familjer och med samhället utanför fungerar bra här. Det som jag tycker är mindre bra är den strängare disciplinen och betygsättningen. Om vi återgår till lärarmötena den här veckan så kunde mötena lite fräckt jämföras med en resultatgenomgång på vilken firma som helst. Läraren visar resultaten från perioden, många siffror på rad och påpekar vad som barnet borde jobba mera med. Barnet får ett medeltal från alla prov på en skala mellan 0-100. I mappen finns också ett klassmedeltal för varje ämne så att man då kan jämföra hur ens barn klarar sig i konkurrensen. Tack hej, nästa förälder in!

För Rufus har det här året varit den tuffaste prövningen hittills i hans lilla liv. Bara det att börja skolan är stort och om man då lägger till att börja skolan i ett nytt land och på ett främmande språk så blir pressen enorm. Som grande finale på skolpress så hade de här i början på juni en två veckors exam-period, en liten ministudentskrivning för sjuåringar liksom.

Hur har vi då tacklat det här? Med all den här pressen har vi bestämt oss för att inte lägga någon vikt alls på vitsorden som skolan spottar ut med jämn takt och sen då försökt kommunicera den här attityden till Rufus. Det är klart han har koll på provsiffrorna och jämför, men vi har poängterat att siffrorna finns för läraren och han behöver inte fundera på dem. Vi har glatt konstaterat att i Finland har man inte ännu som 7-åring vitsord och tyckt att allt han gör är fantastiskt skickligt. Periodsvitsorden som vi fått från skolan har vi inte visat till Rufus. Vi berättade inte heller i förväg om examperioden eller stressade och läste extra inför den som en del andra tydligen gör. Han hörde så klart om att examperioden var på kommande men jag tonade ner det här hemma. Proven gick bra, men jag tonade igen ner resultaten och sa att det viktiga är att du lärt dig nytt, att läraren vet vad du kan så att hen kan lära dig mera och att det snart är sommarlov.

Mantrat för året har alltså varit att tona ner resultatpressen från skolan gång på gång och berätta hur duktig och modig han är just om han är.  Och han lyser upp varje gång jag säger hur duktig han är just som han är och så fixar han ihop svåra matematikprov som jag eller Danni skall försöka lösa här hemma. Back at you, tänker han nog ändå.

Varje barn är så klart olika, men den här nedtoningen av press har fungerat rätt bra på Rufus så här långt. Nu trivs han bra i skolan och verkar inte stressa allt för mycket för proven och testerna, vilket jag tror gör att han LÄR sig mera i slutändan.

Vårfesttåren

Trögt, trööögt känns det idag. Vi firade den här helgen vårfest på skolan/dagis och senare vappen med några finska vänner. Även om det inte var något crazy festande så känner jag mig helt slut idag.

Fick en riktigt ordentlig snyftstund under vårfesten då en av dagisklasserna efter sitt dansnummer hade en överraskning där de målat sina landsflaggor från de land de ursprungligen kommer ifrån och format flaggorna till ett hjärta på ett plakat runt deras klassfoto (av ca. 20 elever var det kanske 3 belgiska flaggor). De gungade  en stund till We are the world av Michael Jackson. Den italienska pappan bredvid mig snyftade till först och då välde tårarna fram hos mig med. Tror att stunder som den här är så viktiga för oss alla och speciellt nu efter terrorattackerna. Att få känna sig välkommen och som en del av en gemenskap i sin nya miljö.

Både Elsa och Rufus hade ett dans och musiknummer med sina respektive klasser under
vårfesten. Så gulligt och så skickliga!
 På gården fanns det olika tält med spel, lekar, mat, saft, vin, öl och drinkar.
 Bra stämning trots kylan. 

Grälhelgen

Och vad annat då?

Den här helgen har barnen och jag inte haft planer, jag varit totalt associal och vi har grälat med barnen titt som tätt. Danni är som sagt på resa. Mina skypeförsök med Lina slutade på grund av att barnen bråkade och diskussionen med den trevliga mamman idag under fotbollsträningen avbröts på grund av av hungriga, kalla och trötta barn. Gav till sist upp att ens försöka nå andra vuxna. Grävde mig liksom in i ensam-med-barn-helgen.

Har inte under parkturerna sett bekanta föräldrar eller försökt anstränga mig lite för att för en stund tala med en annan vuxen. Stirrande istället in i min telefon och var allmänt en oengagerad mamma. På något sett har jag i grälen - kanske just på grund av avsaknaden av vuxennärvaro - sänkt mig på en onödigt barnslig nivå. Under lunchen idag åt jag en stund demostrativt ensam i köket för att jag inte stod ut, medan barnen lunchade runt matbordet där vi brukar äta. Barnen verkade ha trevligt tillsammans.

Vi har blivit vänner efter varje gräl och gett varandra en kram (en av få barnuppfostrings ritualer som jag har och tycker är viktig), men helgen har tagit på krafterna. Nu ligger vi och slösurfar på soffan. Rufus på plattan, Elsa på telefonen och jag här vid datorn. Och just nu är vi alla nöjda. Jag skulle aldrig drömma om att för stunden föreslå någon mera engagerande samvaro eller lek. Som tur har jag barn i denna digitala tid.

Frustrerade barn

Elsa har varit hemma med hosta och stegring idag så vi passade på att fotobootha oss. Det var länge sen sist. Den här skrattade vi mest åt den här gången:

Har fortfarande inte klippt mig. Men EN dag händer det.

Har länge tänkt skriva något om skol/dagis-starten här. En liten analys om hur det har varit för oss att börja skola och dagis på ett främmande språk. Men just nu vill jag bara påminna mig själv (ifall jag glömmer senare) - och meddela så där allmänt - att det är TUNGT! Inte för att vi hade väntat oss något annat heller, men nu när vi lever i situationen så kan jag bara konstatera att vi har haft mycket gråt, skrik och frustrerade barn. Det bästa rådet (och det svåraste) jag har fått är att försöka hålla hemmamljön så lugn och trygg som möjligt då skolan/dagis känns kaotiskt. Att balansera upp det kaotiska med en överdos i harmoni och lugn. Men som alltid i livet är det lätt att vara trygg och lugn då allting flyter på och mindre lätt då barnen är extra krävande. En övning i självbehärskning på hög nivå är den här skol-/dagis-starten i varje fall.

Det kändes viktigt att skriva ner det. Så att jag inte glömmer de här jobbigare stunderna sen senare då jag i gungstolen smuttande på portvin skrockar över äventyren i Belgien där i början på seklet. (Orkar inte just nu börja försöka förstå mig gällande varför jag tycker att det känns viktigt att jag också kommer ihåg jobbiga stunder. Kommer kanske på orsaken en annan gång.)

Skolstart

Vi har planerat, vi har funderat, vi har också försökt tänka på annat, vi har lagat lappar med bilder för att underlätta kommunikationen, översatt den långa shoppinglistan för skolan och organiserat, pynjat och till sist packat väskan. Lovade mig själv att inte börja gråta när Rufus ser, jag skulle hållas stark och glad, skratta och vinka som de andra föräldrarna. Men när vi stod där på skolgården och vinkade till Rufus (man fick inte gå med in i klassrummet) log jag så brett jag kunde men tårarna rann samtidigt och jag kunde bara inte stoppa dem. Jävlar, jag som lovat mig själv! Vill inte projicera mina egna känslor på honom. Han stod där lite blek och läppen darrade och det var bara för mycket för mitt modershjärta. Ville springa in och ta honom i famnen och sjunga Sjörövarfabbe så som jag gjorde när han var baby.

Jag hoppas det gå bra fast han inte kan franska, jag hoppas inte han får skolskräck för livet, jag hoppas läraren ser honom och att klasskompisarna är snälla.

Det här var definitivt en av de svåraste stunderna hittills som förälder.

Natten

Gick igen för sent och sova igår kväll (natt). Just när världen domnade bort hörde jag att Elsa hostade. Sögs tillbaka till klarvakenhet. Klump i magen, tänk om hon håller på att bli sjuk? Blev irriterad, tyckte synd om henne, men mest om mig själv. Hur skall jag fixa morgondagen om hon är sjuk? Hade tidig start och viktigt presentation gällande slutarbetet genast på morgonen. Smög till barnens rum och kände på pannan, allt verkade okej.

Somnade om och vaknade efter vad som kändes som 10 minuter men säkert var lite längre av att Elsa kommer till min säng. Fick inte tag i sömnen och började fundera på morgondagens presentation. Vad händer egentligen i en led när den blir stel? Kan jag förklara det rent biologiskt? Nej, tror inte det. Shit! Kan jag alls någonting och hur ska det gå i morgon? Hur skall jag hinna i tid, tänk om Elsa nu blir sjuk..osv. 

Vaknade igen av att Rufus ropade. Han ville att jag skulle bära honom till vår säng, han hade drömt en mardröm. Ser han för mycket på pokemon? Ja, det gör han nog. Det strider alltid så mycket där. Hur mycket påverkar det honom...

Blev för trångt i sängen med två små, gick till Elsas säng och la mig där för att sova. Vaknade av att både Elsa och Rufus kommer snyftande till barnrummet och undrade vart jag hade försvunnit. Vi somnade för en stund alla tre i en 80 cm bred säng, vaknade av att min arm domnat bort och smög tillbaka till min säng.

Vaknade 45 minuter före min klocka skulle ringa av att Skrutte-katten (som vi sköter den här veckan) var hungrig. Hade glömt att ge torrfoder på kvällen. Den tassade runt mig i sängen, till en början försiktigt, men när jag ignorerade honom blev han djärvare och djärvare. Till sist satte den sig helt enkelt på mitt ansikte. Fick kippa efter luft och plocka katthår från munnen.

Svor för mig själv, steg upp och försökte hitta lugnet eftersom min irritation annars skulle smitta av sig på barnen vilket gör allt så mycket svårare.

Vi åt och klädde på oss. Lite gråt, lite lirkande, ett frustrationsutbrott och mycket irritationssväljande. Satte oss i bilen och Arne Alligator började spela. Elsa slutade gråta och sa: Mamma, du får nog lyssna på din musik. Jag tänkte börja gråta. Ändrade till radioläge och If you go to San Francisco började spela och livet kändes möjligt trots allt.

Jag tycker mest synd om mig själv, men sympatiserar också med er andra som sovit dåligt i natt. Kämpa, kämpa måndag!

Tro på ungdomen!

Läste igår en frustationstext av en småbarnsmamma om dagens ungdom. En text som cirkulerade på Facebook. Kontentan var att dagens ungdom är bortskämd, egoistisk och otrevlig och att hon ville byta bort (även om hon förstod att det var omöjligt) de omöjliga ungdomarna mot krigstraumatiserade ungdomar från t.ex. Syrien som uppskattar allt, alla och jobbar flitigt för att nå ett bättre liv. Det här skulle kanske t.o.m. leda till ett uppsving för hela Finlands ekonomi fantiserade hon vidare (väl medveten om att det var menat som provokation och inte allvar).

Jag har all förståelse för frustationsutbrott. Jag blir bara irriterad på att man alltid är störd på den omöjliga ungdomen. Mamman som skev inlägget hörde säkert ungefär till min generation och jag undrar om hon tyckte att vi var mindre egoistiska som tonåringar och på vilket sätt i så fall? Till tonåren hör att man är egoistisk, genom att få vara det då blir man en stabil vuxen. Det här betyder inte att föräldrar och andra vuxna skall låta bli att sätta gränser eller be ungdomen hjälpa till med hemsysslor, låta dem ta ansvar, samtala om rätt och fel och strida om allt det här nu som då.

Men jag tycker att man ska tro på ungdomen istället för att misstro, diskutera istället för att diktera och respektera istället för att automatiskt nervärdera.

Jag var en omöjlig tonåring och är en helt möjlig vuxen person idag.

Ps Lippisen är av Kina-Lina och symboliserar min glädje över att Danni fixa biljetterna
och vi åker och hälsar på lillsis och Özzi i mars.
Ps2 Om du Danni läser det här så har jag fixat allt och gjort alla studiegrejor
och inte bara bloggat. Jag blir nog färdig inom tidsramen. Puss!

Overkliga instabarn

Sitter hemma och väntar på att min familj skall komma hem från Åbo. Först är det så lyxigt att få en stund för sig själv, sen blir det så tyst, så tyst. Och när Danni instagrammade en bild av dem där de sitter förväntansfulla och väntar på att Cirkus Finlandia skall börja känns det nästan konstigt att det faktiskt är mina barn där på bilden. Ibland vaknar jag liksom upp och inser att jag har barn. Den här känslan kommer alltid då jag inte sett dem på ett dygn eller mer. Så overkligt och så självklart på samma gång. Vänjer mig tydligen långsamt vid förändringar i livet, eller kanske det förblir overkligt. När de flyger ut ur boet eller på kvällen efter deras studentfester (no pressure) när det plötsligt blir tyst och de stuckit ut i försommarnatten, kommer jag inte att ha fattat någonting. De kom, de tog plats och de försvann.

Ps. Özzes spelning igår hade gått över förväntningarna. Så nu tar han och Lina över Kina snart - bara så ni vet.

Metoder

Fortsätter med att fundera på barnuppfostringsfrågor. Läste nämligen en text av Matilda Hemnell om vilka metoder som har fungerat och inte fungerat i deras familj. Kloka ord. Speciellt bra tycker jag om hennes tankar om att våga byta strategi (om man då har haft någon från första början). Inte så lätt alla gånger.

Och det där med närvaro är så bra, men så tungt ibland.

P.s. sitter just nu och bloggar medan barnen ser på något livligt på TV. Måste erkänna det, känns ju så dubbelmoraliskt annars.

Moment of surrender

Började dagen med ett vrål när jag inte med barnvagnen lyckades komma igenom en dyblöt lövhög. Förstod först efter en stund att jag skrikit högt och inte bara inom mig. Dagen flöt på med studier och kvällsjobb (gud vad jag är duktig), när jag kom hem kämpade Danni med nattande och de ville bara inte somna efter timmar av försök. Jag var så trött och irriterad att jag funderade på att bara ge upp, bara gå ut och fortsätta gå. Ungefär då slutade Elsa plötsligt skrika och Rufus började sjunga jag ska måla hela världen lilla mamma och jag kände klumpen i magen smälta till något varmt och jag gav bara efter och andades lugnt in stunden, just där och då.
Moment of surrender

Skollov och familjesemester

Skummade igenom Hesaren idag och fastnade på en insändare av Markku Pulkkinen från Tuusula som skriver om hur familjer borde följa barnens skollov när de planerar solsemesterresor. Jag blev alldeles galet irriterad på Markkus förmynderi-besserwisser-paragrafnisse tankar. Han ställer bl.a. frågan om pappas plånbok är viktigare än barnets skolgång? eller vilken typ av arbetstagare som kommer ut i arbetslivet då barnen inte har behövt följa regler i skolan (dvs skollovsregler)?

Om du som barn har möjlighet att åka en gång om året utanför detta lands gränser så ÅK! Missar du multiplikationstabellundervisningen just den veckan så lär du nog den sen senare. Du får så mycket mera ut av att se världen den där ena veckan, även om det då är playan på Kanarieöarna. Kom att tänka på hur Susanna Alakoski i Svinalängorna beskriver hur huvudpersonen Leena plötsligt fick åka på en resa till södern. Det var helt galet overkligt och absurt för henne att flyga, dofta och vara i ett annat land, men det öppnade också en springa i medvetandet över att det finns något annat än Ystads förort.

De som har råd åker på skolloven, de som inte har åker då de vill tycker jag. Och jag tycker att herr Pulkkinen inte behöver oroa sig över de här barnens framtid i arbetslivet, tvärtom skulle jag vara mera orolig över de som uppfostras att alltid följa varje regel, att världen är svart och vit, och aldrig tänker själv. Sen kommer de ut i arbetslivet och tar beslut om ett en 4-årig Syrisk flicka inte får återförenas med sin familj.

Pojken i bilstolen

Hittade foton på vår äldre dator som jag inte sett på länge. Det känns som om jag inte alls kommer ihåg den här tiden när Elsa var så här liten. De här fotot är taget för ungefär två år sedan.

Råkade också bläddra i Kyrkpressen (jag hör inte själv till kyrkan men resten av familjen gör det) främst för att läsa intervjun med Mikaela Sonck och hennes senaste bok. Snubblade på en kort text med rubriken pojken i bilstolen skriven av Ralf af Hällström. Funderingen handlade om hatet mot den pappa som glömde sin pojke i bilen i många timmar så att pojken dog. Kommer själv ihåg att jag skummade igenom artikeln på Aftonbladet och orkade inte riktigt läsa till slut för att det tog så ont i hjärtat och magen.

Och precis som Ralf skriver tog det ont för att jag kände igen mig i det som hände pappan. Varje gång jag kör, går över gatan, leker i parken, äter morgonmål, ja, allt jag gör med mina barn så är jag ansvarig och livrädd för att det skall hända dem något. Det är klart att jag inte aktivt tänker på det, då skulle jag inte stå ut, men där någonstans bak i huvudet finns alltid en oro och en skuldkänsla för att jag inte är tillräcklig. Jag kan på ett sätt förstå att människor reagerar med hat när de läser om en tragedi som ligger dem själv så nära, även om de inte ens erkänner det för sig själva, och det hela blir så obehagligt.

Samtidigt är det en så tragisk del av mänskligheten att vi så ofta reagera med hat och aggressivitet. Det är ju just för att jag känner igen mig i händelsen som jag förstår att den människan, pappan, inte behöver någons hat. Han bestraffar nog sig själv mer än vad som är uthärdligt.

Spusse-sång

Så är en till studiedag bakom och en hemmakväll framför. Ingenting nytt, ingenting oväntat. Tenten gick bra om någon undrar. Kanske lotusställningen hjälpte. Läste just mina inlägg i den här bloggen (självcentrerade jag) och blev ännu och fundera på Dåliga torsdag och att ha barnen med utanför hemmets trygga väggar.

Barn har ljud, barn skrattar och gråter så som jag också ibland skulle villa göra om jag hade mod.  I Finland anses det här beteendet störande. Finland hör till de få länder där man inte möts med ett leendet och/eller vänlighet när man kommer till en offentlig plats med barn. Barn rubbar finländarnas små vardagscirklar och de är ett störande moment där de tjuter och har sig.

Eftersom jag är så fast i min spårvagn tänker jag ofta på situationer i vardagen där. Senast igår var de ett barn som trotsade i den proppfulla spårvagnen där vi stod och köade på grund av att någon bil parkerat fel. Det var inte så många som suckade eller himlade sig över skriket, men ingen gjorde något annat heller. De bara stirrade rakt fram som om de inte levde här och nu. För det är ju just det som är finessen med att försöka leva i stunden - man tar tag i saker här och nu. I den här situationen kan man inte avlägnsa sig eller sänka volymen med fjärrkontrollen.

Det man däremot kan göra som medpassagerare är att le till föräldern och eventuellt vinka eller visa en rolig min till det skrikiga barnet. Troligen hjälper det inte - men åtminstone kan stämningen bli bättre när man nu ändå är stuck där i spåran. De enda personer som verkar fatta det här är spussena. Och vet ni vad - deras vinkning eller sång (har också hänt) har varje gång gjort att mina barn tystnat. Av skräck eller glädje - vem vet - men spussen är åtminstone med i stunden.