tisdag, november 29, 2016

Motivation till rörelse: Självkänsla och pepp

När jag började springa igen efter graviditeten med Elsa hände något i mig en gång mitt i springbacken. Runt omkring mig brusade staden vidare men inom mig välde en stark varm känsla fram. Jag hade under åren innan inte orkat göra någonting fysiskt och inte rört på mig mer än nödvändigt. För att komma bort från de värsta barnkaoset hemma började jag promenera, sedan lunka korta sträckor. Efter månader av lunkande orkade jag plötsligt springa runt Tölöviken vilket tycktes som en omöjlighet bara någon månad tidigare. Det är frågan om någon kilometer men för mig just då handlade springrundan om så mycket mera. Det kändes som jag på något sett hittat tillbaka till mig själv igen. Ett jag som litade på mig själv. Jag kan ju! jublade jag inom mig.  Kommer ihåg att tårarna välde fram medan jag sprang den sista biten - säkert påverkad av både endorfiner och sömnlösa nätter, men i varje fall. Förstår nu att det handlade om att min självkänsla förstärktes. Den stunden motiverade mig att fortsätta springa. Sen har min motivation och orsakerna till min motivation ändras flera gånger efter det, men länge levde jag på ruset över att jag kan.

Att må bra handlar också om att röra på sig. Hur mycket och på vilket sätt är individuellt, men en kropp i rörelse påverkar positivt på den fysiska och psykiska hälsan. Att motiveras till att röra på sig handlar om förändringen från att inte orka göra något alls till att bestämma sig för att göra något för sin egen hälsa. Därför kopplas ofta beteendepsykologi och beteendeförändringsmodeller in då man funderar på hur man kan påverka sin eller någon annans motivation till fysisk aktivitet. Beteendeförändringsmodeller förklaras ofta som uppåtgående spiraler, cykler eller trappor.

Modellerna försöker förklara i teorin vad en person i ett specifikt skede i beteendeförändringsprocessen kunde behöva för input för att bli motiverad att komma igång eller fortsätta motionera. Det är med andra ord viktigt att tajma rätt då man försöker påverka någons motivation till fysisk aktivitet. Att förstå var i förändringsprocessen en person befinner sig just nu och utgående från situationen ge rätt stöd. En gemensam nämnaren i modellerna är att motivationen till förändring i beteende alltid handlar om att utveckla självkänslan.

Självkänsla handlar om att tro på sig själv. Insikten om att man själv kan påverka sitt fysiska välmående. I de första nivåerna i beteendeförändringsprocessen - då en person inte överhuvudtaget är intresserad av göra något åt sin hälsa - handlar inputten oftast om att på ett eller annat sätt informera och medvetliggöra. I den här informationen tycker jag att det är viktigt att undvika allmänna plattityder gällande motion och istället individualisera informationen. Varför skulle de här rörelserna vara bra just för dig/mig? Respektera individens val och inte trycka på för mycket och aldrig med upphöjt finger. Om personen är mottaglig kan man sedan försiktigt bygga på med mer rådgivning, testande av olika rörelseformer, målsättningar och mycket peppande samt motiverande samtal där emellan. 

Hjälper då beteende- och motivationsmodellerna i praktiken? Påverkar de motivationen till att röra på sig? Vilket ju var utmaningen där på hälsostationen i Helsingfors. Enligt forskning som granskats av SBU i Sverige menar man att kvalitativ rådgivning och teoribaserade beteendeinterventioner leder till ökad fysiska aktivitetsnivå. Fast utmaningen med allt färre individuella träffar i kommunalvården rår inte teorierna på - men lite mera grundläggande psykologi under träffarna kunde kanske behövas. 

Jag önskar att vi alla oberoende om vi har krämpor eller ej hade möjlighet till att få regelbundet gå till en professionell vårdare (fysioterapeut, osteopat, naprapat, kiropraktiker, sjukskötare, läkare - you name it - bara det är en bra, empatisk och insatt pepptyp). Med jämna mellanrum skulle man få besöka vårdaren och tillsammans gå igenom sitt fysiska välmående - sin kropp, sin fysiska hälsa just idag - kanske få lite massage, stretcha, göra avslappningsövningar eller akupunktur samtidigt, mmmmm - med en person som lyssnar och förstår och peppar. Meeen, i väntan på dessa tider tror jag starkt på att ett bra alternativ är att söka sig till peppande vänner och empatiska jumppagrupper för att komma igång.

Nästa vecka fortsätter jag med mina motivationsfunderingar (svårt att hålla mig kort och ändå få ens med liiiite av allt de jag funderat på gällande motivation till rörelse).

Livet med barn - en ständig empatisk jumppatimme

Inga kommentarer: