Må bra

Såg de här fina orden på insta igår:

Kan ibland bli störd på allt flosk som jag och också andra sprider runt gällande välmående och hälsa. Sen finns det dagar då jag bara suger åt mig allting, då andras uttalanden träffar rakt på spiken och jag bara FÖRSTÅR. Fast i ärlighetens namn har jag hittills under mitt lilla liv fler gånger njutit av "nousuhumala" än endorfiner vid motion, men kanske det faktumet balanseras ut som äldre.

Träffande var också MarathonMias tankar kring löpning här om dagen. Hon skriver bl.a. om hur musiken hon lyssnar på under under en springtur ofta känns som om den var skriven just för henne - varje ord träffar en mitt i prick.

Så kändes det i morse då jag efter springande i motvind och utan flow kom fram till mitt mål. Den pulshöjande musiken råkade precis samtidigt ta slut och istället började Hyvä hetki spela i mina öron. Fast jag inte mera sprang kändes den stunden ändå fin i kropp och själ:

Nya rutinen

Nåja, idag var det då första gången som jag sprang från dagis till Arcada. Det här då som en del av min nya träningsplan, inget stress-spring som så ofta annars på den vägen. Det var hela 2 km, så ingeting crazyt, MEN ett stort steg för mig. Jag är nämligen oerhört konservativ vad gäller träningsvanor. Vill helst alltid springa samma rutt runt Tölöviken, så att jag precis vet vad som händer till näst. Blir störd om rutten ändras i form av något byggprojekt eller översvämning. Den här sidan av mig har jag inte riktigt velat erkänna ens för mig själv - skulle ju vilja vara den som tänjer gränserna hela tiden. Vild och galen. Men noup, sån är jag inte.

Nu har jag början på en rutin och snart kommer det att kännas tryggt och bra. Idag var det ännu lite jobbigt - speciellt vid Böle tågstation - där var så mycket människor utanför som väntade på bussar och jag tyckte alla blängde på mig och det kändes konstigt att springa med ryggsäck. Men nästa gång är jag förberedd på människomängden och ryggsäck-känslan. SÅ, därför var det viktiga 2 km idag!

Favorithupparen gjorde det hela lite bättre. Peace out.

Rätt i stunden

Det var som sagt Stafettkarneval för hela slanten på fredag. Förutom att stå i Arcada-tältet och berätta om hälsa, ben och muskler så fungerade vi som funktionärer. Vilken flash back säger jag bara! De var så pirrigt och nervöst när lågstadieeleverna stod där och väntade på att få springa ut på stadion att det smittade av sig till mig. Fick hålla tillbaka starka moderskänslor för att inte gå omkring och krama alla små söta liv. Hejade på Kyrkslätt fast jag inte bott där på 14 år, men just där kändes det plötsligt helt rätt. Fin stämning!

Här är vi ännu helivriga inför det första heatet, sen efter närmare
hundra var det inte lika pirrigt mera.

Resten av helgen har jag jobbat och jag har kommit fram till att det alltid är en bra stund då jag lyssnar på musik under hemvägen. Igår lyssnade jag bl.a. på den här biisin och den kändes också helt rätt i den stunden när jag tittade ut på helsingforskvällen från bussfönstret.

Tips

Passar på och tipsar om Marathonmias blogg om springande - hennes beskrivning om att komma igång med löpandet känns rätt för mig.

Min Springboost-låtlista är nu ca 1 timme lång. Logiken är helt enkelt att jag får bra fiilis av de här låtarna och därför fungerar det i bästa fall som en extra adrealinkick när jag springer. Jag fick några bra tips redan tidigare och skicka gärna fler så fyller jag på listan.
 

Eminem

När jag efter den förra graviditeten bestämde mig för att börja röra på mig igen blev springandet konditionsform nummer 1. Som yngre handlade kondition om någonting självklart som kommer vid sidan om när man har roligt. För mig var det roliga att spela handboll. Sedan började jag studera och det blev en lååång paus i att aktivt röra på mig.

Efter en kaffediskussion, där jag argumenterade för att vissa bara inte är gjorda för att springa längre sträckor, tog en dåvarande kollega mig på en springtur. Hon poängterade bl.a. vikten i att börja tillräckligt långsamt. Sedan dess har jag sprungit. Så tack MariLu för det om du läser det här! 

Fortfarande kan jag tycka att det är för jäkligt. Det är sällan som jag kommit till ett flow-liknande tillstånd som vissa entusiaster talar om. Det handlar om att övervinna mig själv varje gång. Sätta upp målsättningar och förverkliga dem. Efter barnen har min motivation varit högre eftersom springstunden samtidigt blir en stund för mig själv. När jag under förra året började springa igen och det kändes pissigt kom Enimems låt Not Afraid lite av slump med på min låtlista. Vilken boost! Tillsammans med endorfintillskottet och Enimem var jag nästan oövervinnlig där jag flåsade i springspåret med graviditetskilona. Speciellt mycket tycker jag om den här versen:

"Cause the way I feel, I'm strong enough to go the club
Or the corner pub and lift the whole liquor counter up
Cause I'm raisin' the bar, I shoot for the moon
But I'm to busy gazin' at stars I feel amazin"

Så ifall du behöver "boostmusik" rekommenderar jag Not Afraid. Ifall ni har andra förslag på låtar som gör en mer eller mindre oövervinnlig så får ni gärna tipsa mig. Jag borde nämligen förnya min låtlista.

Idag läser jag på bibban (bara jag slutar blogga...) om det endokrina systemet och sen är det freeeeedaaaag!