Vill inte ha ett torrt hjärta

Älskar att fundera tillbaka på olika skeden i livet och de dofter, känslor och minnen som dessa stunder väcker. Det är den där nostalgiska sidan av mig som jag ofta pressar undan för att få annat gjort än att stirra på gamla bilder och le och gråta över det som varit. Annars slutar mitt liv med att jag bara har bilder på mig där jag stirrar på en dator och ser på gamla bilder, ler och gråter. Hur sorgligt skulle det inte vara - en hel dator full med mina rödgråtna ögon över hur snabbt allting gick.

Vad jag vill komma till idag den 20 december år 2017 (hjäääälp det är 4 dagar till jul) är att vi på franskan - julhelgen till ära - hade filmmys. Vi hämtade alla med något att äta, den ljuvliga damen från Pakistan hade stigit upp klockan 5.30 för att fixa sin rätt, andra kom med typ croissanter från kvartershaket. Oberoende så var det en fin stämning i klassrummet.

Vi såg på Le Fabuleux destin d'Amelie Poulain från år 2001. Och det är här som mina nostalgitankar rusade fram. Jag har inte sett filmen sedan den kom ut och alla minnen öste över mig. Försökte att hålla tillbaka gråten för att inte verka helt instabil, men i slutet när Amelie får granngubbens hälsning i form av en vhs-film blir det för mycket nostalgi blandat med romantisk scen på film och tårarna väller fram. Försöker snyta mig och låtsas som att jag fått något i halsen. Torkar, snörvlar och hostar och kippar efter andan efter ett tidshopp inom mig på närmare 20 år.

Granngubbens pepp till Amelie om att våga ta chansen till kärlek

Modet känns också helt rätt igen. Vart försvann 17 år?