Igår fixade jag 160 stycken sandwichar. På l'Arche har det varit sorg denna vecka då en vacker själ dog. Det har varit en tung stämning i huset och igår var det mässa för de som ville gå och jag hade lovat hjälpa till var det behövdes. Det visade sig att det behövdes hjälp i köket för att förbereda lunchen då de flesta av ledarna förståeligt nog vill hedra minnet av den döda. Så jag och Bogi hittade oss denna torsdags förmiddag i köket med en gigantisk hög med bröd och pålägg fram för oss och med ansvaret att fixa lunch för 54 personer.
Det gäller ju inte bara att fixa smörgåsarna och salladen utan också hitta på lämpliga uppgifter till alla i köket - vilket inte är det lättaste varje gång. Efter att vi först yrat på en stund, knäppte vi på musiken, lugnade ner oss och kom på ett system där Bogi skar upp bröden, tre sköna typer bredde smöret på bröden och jag satte sedan i diverse fyllningar. Och volà klockan 12.30 var allting dukat och färdigt. Vilket tillfredställande känsla. Att se processen från börja till slut.
Har jag redan berättat om Bogi? Ibland hittar man en själsfrände just när man behöver en som mest. När jag började på l'Arche tyckte flera där att jag påminde om denna Bogi. De blandade till och med ihop oss. Det tog någon vecka före jag träffade henne och även om jag inte tyckte att vi liknade varandra till utseendet märkte vi snabbt att vi till personligheten påminner om varandra och att våra livsöden här i Bryssel är PRECIS lika!
Bogi (smeknamn) är en engelska lärare från Ungern som vidareutbildat sig till musikpedagog som 30plus. Hon flyttade till Bryssel på grund av hennes mans jobb och märkte då att hennes musikpedagogik-utbildning inte duger här. Efter några år av sökande, studerande av franska och kämpande över en plats i den nya tillvaron har hon nu byggt upp ett kontaktnät och är involverad i flera intressanta projekt, hon ströjobbar privat som engelska lärare och hoppar in som volontär på l'Arche där hon bl.a. deltar i dragandet av musik-workshopparna.
Känns nästan komiskt då jag ibland känt mig som den enda personer i världen med den här historien och så kommer det en person med precis samma historia (jag tror visst jag är helt otroligt speciell, haha). Vi bara förklarade, nickade och FÖRSTOD varandra på fransk-engelska blandat med många handgester. Fin känsla!
Här kommer lite fransk-tunisisk fredagsmusik av Patrick Bruel. Då jag hjälper till i de olika workshopparna på l'Arche brukar vi ofta lyssna på musik. Bruel är en favorit - likaså Justin Bieber.
Här har vi då igen en cheesig heimlagad video. Man behöver inte ens förstå orden - bilderna säger allt. Någon som har jobbat hårt för att få ihop den här, mycket klippande och klistrande.
Ha en finfin helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar