onsdag, augusti 21, 2013

Helhjärtad

Hur hittar man sin plats i samhället och är bekväm med rollen man får/tar? För mig som alltid söker och aldrig riktigt varit nöjd med min roll i arbetslivet, känns det som ett stort beslut att förlika sig med ett visst yrke. Jag är störd på stämplar och att bli kategoriserad i fack. Kategoriseringen handlar enligt mig mest om att betraktaren i sin inre värlsdbild skapar ett lugn om hur vår orationella värld ändå har en ordning. En bonde är en bonde och en konstnär en konstnär. Och samtidigt drar man med sig en hel massa förutbestämda uppfattningar om människan.

Samtidigt är det så fegt av mig att alltid ställa mig lite utanför, se på gänget som med eld och lågor berättar om hur det är att vara en riktig what-ever, hur ingen förstår oss, hur den där yrkesgruppen alltid tittar lite snett och hur otroligt duktiga vi är. Jag engagerar mig ju aldrig helt till fullo ifall jag inte låter mig bli en i yrkesgänget. Eller har det bara handlat om att jag inte hittat rätt? Måste man bli till själ och hjärta det man jobbar med för att bli riktigt duktig på det man gör? Kanske kommer jag nu att bli en helhjärtad fysioterapeut som för det mesta ser på världen utifrån en fysioterapeuts perspektiv.

Kanske, eller så jobbar med orangutanger i Burma om några år. Eller nej, det gör jag nog inte (men det lät ju vilt och bra).

1 kommentar:

Anne sa...

Det här inlägget är ju helt ologiskt nu när jag läser mina tankar på nytt. Riktigt crap text. Visar ju bara min egna fördomar när jag tycker att man är på ett visst sätt då man andas och lever sitt yrke. Och ännu sorligare är det att jag kommenterar mina egna inlägg.