Hur som haver så var det kanske måndagshumöret som gjorde att jag till min förvåning märkte att jag blev irriterad idag då jag läste en artikel av Helsingin Sanomat om att finska ungdomar dricker mindre alkohol idag än någonsin tidigare. Jag försökte rannsaka mig själv då jag promenerade till franskan. Varför reagerar jag med irritation på den nyheten?
Är det för att jag går omkring och känner mig sliten och ful i flottigt hår (försöker vänja mig med att bara tvätta håret två gånger i veckan och har inte köpt torrschampo). Den hälsosamma ungdomen blir då fiende nummer ett där de går med friskt hår, hälsosam lever och hela livet framför dem. Inte kan jag väl vara så barnslig att jag tävlar med ungdomen? Jag som tycker att man ska tro på den? Ungdomen alltså. Jag får inte bli bitter och cynisk, det har jag ju på heder och samvete lovat mig själv.
Väl hemma igen läser jag på svenska.yle.fi att sjukpensionen ökar bland unga mellan 16 till 34 år. I artikeln diskuteras hur ungdomarnas självbild påverkas av utanförskapet från arbetsgemenskapen. Psykoterapeut Halinen konstaterar:
Att man alltid måste söka nytt jobb och "berätta hur bra man är".
- Kanske är man inte så bra, men man vill ändå ha ett jobb, funderar
Halinen vidare. Hon efterlyser arbetsgivare som tar hand om unga arbetstagare, gör dem delaktiga i olika team.
- Man behöver få höra "det är kiva att du jobbar här, välkommen".
Kanske är det "duktighets"-stämpeln i alkoholartikeln som stör mig? De duktiga alkoholfria ungdomarna klara sig troligen också bra i framtiden, medan klyftan till de som faller utanför systemet blir stor. Och i värsta fall växer klyftan för förståelse också mellan dem - solidariteten. Fast det ÄR ju en bra sak att inte dricka alkohol - speciellt som ung - och bra att också de duktiga ungdomarna lyfts fram. Vi borde väl överlag vara snällare med varandra. Som tur är det tisdag imorgon.
 |
| Och några ord att måla på väggen ovanför sängen (nånejnå, int måst du) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar