När jag låter tanken flyga, vilket jag ofta gör i spårvagnen på väg till skolan, hittar jag mig själv tänkande på intressanta saker. Som idag när jag funderade på gympatimmen vi skall dra för vår klass i en kurs som handlar om anpassad motion. Före vi kom igång med själva gympade hade vi några teoritimmar där vi bl.a. funderade på musikens påverkan på rörelser. Vår lärare bad oss fundera på takten i de låter vi väljer till vårt gympaprogram. Bpm, beats per minute, heter det visst. Jag som är totalt tondöv har aldrig funderat på musik på det viset, jag bara känner.
Den här nya insikten fick mig att fundera på bpm i alla låtar jag lyssnade på under min stund i 8:an. Det nästan förstörde hela resan - jag njuter hellre av känslan än analyser en biisi. Och så började jag fundera på det här med att få veta för mycket om hur någonting fungerar och plötsligt försvinner njutningen. Dimman skimras, ridån går upp och fjällen faller från ögonen. Jag menar inte att bmp skulle ha varit ett så radikal insikt, men det fick mig att tänka på fenomenet. Är det bättre att ibland leva i okunskap och bara njuta eller måste man alltid förstå allting till fullo?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar