På franskan hade vi den här veckan en uppgift där vi parvis skulle simulera en arbetsintervju-situation där arbetssökaren på flit skulle göra sådant man inte borde vid en arbetsintervju. Sedan skulle resten av klassen ge råd till den som blev intervjuad (till er alla som kämpat med franskan någon gång i livet: vi övar på att böja subjonctif présent, il faut que...).
Mitt par och jag bestämde oss för att jag skulle var arbetssökande och hon intervjuaren. Jag skulle låtsas söka ett sjuksköterskajobb och gick all in med att göra bort mig. Vi gick upp på scen som en av de första paren och vi fick många skratt och jag kände mig lyckad. Men efter vår presentation var det få som verkade villa göra bort sig utan de gick i stället all in för att imponera genom att berätta om sin egen jobbhistoria.
Blev först störd över att så få kunde skratta över sig själva. Men efter en stunds lyssnade fick jag en ömkande känsla för "intervju-objekten" och insåg igen hur bortskämd jag är. Jag går på franska kursen för att göra något av min tid här och för att jag kanske behöver franskan mera nästa år. De flesta andra går på kursen för att det måste hitta jobb här i Belgien och helst så snabbt som möjligt. De har utbildat sig in sina hemländer men utbildningen duger inte här, språket räcker inte till och de kämpar dag ut och dag in med att ändå försöka. Och så de kämpar. Till och med när de ska försöka vara dåliga berättar de om vad de egentligen kan. För vem vet vem som sitter i publiken där på franska kursen?
Tänk dig en situationen där allt rycks ifrån dig; allt du känner, hela ditt nätverk och där mitt i livet har du plötsligt inte en plats, en plattform eller ett språk. Då krävs det så mycket mer av dig. Så otroligt mycket mer. Så mycket mer än att stressa över att min finska inte är perfekt eller att jag ibland staplar framför publik också på svenska.
Det känns som jag läst liknande skriverier förut, men som alltid i livet blir det på riktigt när tanken eller känslan sjunker in i en själv.
Det skulle man också kunna göra - vänta på att dö - men det är få som gör det. Mina klasskamrater är någon typ av motsatt till typen i sången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar