Ljusglimten

Jag har flunsa, fast nu börjar det kännas bättre. Igår var jag helt däckad. Före barnen kunde jag nästan tycka det var lite mysigt att vara så där lämpligt flunsig. Jag kunde krypa in under en skön filt, dricka varm svartvinbärsdryck, slänga i mig värkmedicin, se på en film och där mellan varven dåsa bort en stund och inte behöva ha dåligt samvete över att bara ligga. Med barn finns det inte den här möjligheten, det är alltid någon som drar mig i tårna när jag försöker gömma mig under ett lager av täcke och dynor. Det känns också som om flunsorna blir värre med åren. Jag var så trött och sliten igår, lungorna och lederna bara värkte och jag märkte hur livslusten bara rann ur i mig. Dramatiskt värre, men så kändes det. Idag efter en bra nattsömn känns allting bättre.

Enda ljusglimten igår var när jag låg i Rufus säng och följde med när Danni och barnen tvättade fönstren. Det mest spännande var ifall Rufus skulle lyckas dra ner Dannis pyjamasbyxor, två gånger lyckades han nästan.